Replik på uppsats om påvens ofelbarhet

Hej,

Jag fick en uppsats skickad till mig som heter "Kort om skillnader mellan Ortodox och Romersk-katolsk tro", författad av Nikodemus Ungh. Då jag inte är extremt insatt i katolsk tro undrar jag om det går att få en replik på följande passager (av en insatt katolik eller någon annan som är insatt):

Bland de katolska teologerna hade dock även en annan form av motreaktion växt fram, starkt påverkad av politiska kontrarevolutionärer som Joseph de Maistre (en omvänd frimurare) och av de allmänna romantiska vindarna vid denna tid, nämligen viljan att stärka påvens ställning genom dogmen om den romerske påvens ofelbarhet. I den romerska kurian fanns t.ex. den ultra-montanistiska Zelanti fraktionen som, bl.a. på grund av josephismen, ville få bort Österikes närvaro på den Italienska halvön. Denna fraktion bidrog givetvis till utvecklingen mot dogmens proklamation under det första Vatikankonciliet (1869-70).

Det var alltså samme Påve, Pius IX, som både vädjade till de ortodoxa om återförening och presiderade över det koncilium som kom att förklara hans ämbete ofelbart då påven, ex cathedra (från sin biskopstron), uttalar sig i tros och sedesfrågor. Det gemensamma kännetecknet för både Pius IX:s och Leo XIII:s enhetssträvanden var också, helt konsekvent mot bl.a. denna bakgrund, idén om att enheten endast kunde uppnås genom ett erkännande från de ortodoxa biskoparnas sida av denna ofelbarhetsdogm, liksom av doktrinen om den romerke påvens ordinarie jurisdiktion över hela universalkyrkan. Den romersk-katolska uppfattningen som de försvarade i deras respektive encyklikor uttrycks mycket klart i det första Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kristi Kyrka som några decennier senare, i 1917 års kanoniska lag, fick följande uttryck i kanon 218 §§ 1-2 :

Den romerske påven, efterföljare till den salige Petrus i primatet, innehar inte endast ett hedersprimat, utan den högsta och fullständiga juridiska fullmakten för universalkyrkan. Denna fullmakt omfattar allt som beträffar tro och moral och allt som har att göra med den världsvida kyrkans styre och regering. Denna fullmakt är verkligt biskoplig, ordinarie och omedelbar. Den omfattar alla enskilda lokalkyrkor, herdar och troende och är oberoende av all mänsklig auktoritet.

Även:

Kanon 34 från det första Ekumeniska konciliet i Nicea lyder:

Biskoparna från alla länder måste erkänna honom som är den främste bland dem själva och uppfatta honom som deras huvud och ej göra någonting av betydelse utan hans samtycke; men var och en kan göra det som berör hans egen församling och de platser i länderna som tillhör denna. Men låt ej heller han som är den främste göra någonting utan de andras samtycke. För på så sätt blir sinnet enhetligt och Gud förhärligad genom Herren i den Helige Ande.

Det framgår tydligt av detta kanon att den främste biskopen (biskopen av Rom) är den med vilken varje biskop har att söka samtycke, men att denna position ej innebär att Roms biskop ensam står ovanför de andra biskoparna, utan endast att han är den främste, eller mest hedervärde ibland dem. Detta eftersom biskopen av Rom ej ensam får handla utan de andra biskoparnas samtycke, utan tvärtom är beroende av deras samtycke för sin egen ämbetsutövning. Mot bakgrund av detta kanon kan därefter följande rättesnöre, kanon 28 från det fjärde Ekumeniska konciliet, utöka förståelsen för vad de Heliga Fäderna menade med uttrycket: ”den främste biskopen”:

Mina frågor är:

I uppsatsen så nämns det att den ortodxa kyrkan inte ändrar i tidigare fattade beslut, och som redan citerats ovan står det från konciliet: "Men låt ej heller han som är den främste göra någonting utan de andras samtycke." Hur kan då den katolska kyrkan motivera påvens ofelbarhet?

Här finns uppsatsen i sin helhet: http://data.fuskbugg.se/skalman01/ort-kat.doc

Klipper in ett inlägg jag tidigare skrivit då det svara på dina frågor till viss del..

Som utgångspunkt måste vi förstå att påven kan inte bestämma över de troendes själar.. det kan enbart Gud..

Hur som helst..


Ofelbarhetsdogmen har missförståtts ända sedan den proklamerades 1870..

Samtliga av biskoparna har sitt ämbete direkt från Kristus via den apostoliska successionen och är ingalunda påvens delegater.



Den katolska kyrkans sakramentala natur gör det omöjligt att den skulle kunna reformeras och organiseras som vilket samhälle som helst..

Kyrkans uppdrag är att förkunna evangelium för hela skapelsen och att förmedla den nåd och frälsning som på ett oöverträffat sätt uppenbarats i Jesus Kristus.

Enligt katolsk tradition har Kristus därför själv instiftat sakramenten och insatt levande personer till att utföra detta uppdrag.

Men påvens och den högre hierarkins makt utövas varken genom ordergivning eller budgetering.



Verksamheten styrs av religiösa urkunder..den heliga Skrift, kyrkofäderna, konciliebeslut och påvliga dekret, som i teorin inte kan ändras, samt påvens tolkningsföreträde i nuet. Dess lokala kvalitet styrs genom utnämningsmakten..

Men..

..genom ofelbarhetsdogmen kan påven i princip förändra vissa ordningar i kyrkan som kommit till närmast av en historisk tillfällighet..

Och detta är oerhört viktigt..

Ett sådant exempel är bruket att utnämna kardinaler och bestämmelsen att just de skall välja påve.

Det är i och för sig så kyrkan har fungerat sedan 1000-talet och Gregorius VII (läs om honom i ett av mina tidigare inlägg om du vill) men som nu förtydligats..


Dogmen om påvens primat och ofelbarhet hör inte till trons fundament utan har snarare en sekundär och stödjande funktion i sanningarnas hierarki.

Katoliker tror inte på påven på samma sätt som de tror på den treenige Guden.

Påvens auktoritet bygger således på samma grund som de andra biskoparnas..

Ergo.. dogmen om påvens ofelbarhet innebär alltså inte att påven är en ofelbar person..

Hela biskopskollegiet delar denna "ofelbarhet" som kyrkans herdar genom den helige Andes omsorg..

Det är katolsk tro..





Hoppas du har fått svar på dina frågor.. förtydliga gärna annars..


Inlägg byggd på en utmärkt artikel ur tidningen Signum:

http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=2810

Är det inte så att biskoparna inom katolska kyrkan, vilka var de enda som erkändes då, uppenbarligen tyckte att det var en bra idé. Närmandena kyrkorna emellan är väl en konsekvens av andra vatikankonciliet. Jag är dock ingen expert på området. Jag skulle också vilja ifrågasätta författarens slutsats att den främste vilken omtalas i dokumentet från Nicea, med nödvändighet behöver vara Roms biskop. Jag vet att katolikerna troligen gör denna tolkning, men skall man se det historiskt så har det funnits många storheter vilka inte bott där. Johannes Chrysostomos, Athanasius, Ambrosius för att nämna några. Med dessa i gänget var det nog inte så svårt att avgöra vem som var den störste. När detta formaliseras (att Roms biskop per automatik är den störste) hamnar man ibland i problem med verkligheten.

Jag har visserligen katolsk bakgrund men jag anser att det här med påvens ofelbarhet är crock of shit. Självklart bör katolska kyrkan ha en påve (jag diggar autokrati) men att ta det till en dogmatisk nivå är bara för mycket.

Detta andra vatikankoncilium..

Jag börjar så smått bli medveten om vad detta ställde till med.. även om dogmen om påvens ofelbarhet proklamerades långt innan..

Själv anser jag att konciliet var av godo.. absolut..

Vad tycker du?

Jag förstår vad du menar..

Men själv anser jag att det var nödvändigt..

Så här..

Eftersom kyrkan är instiftad av Kristus själv kan hon inte ha fel..

Men..

.. kyrkan har haft fel.. en självklarhet eftersom kyrkan är uppbyggd av människor.. med allt det innebär av skandaler och komik..



Det var t.ex fel att döma Galileo som kättare..

Tack var denna dogm kunde kyrkan erkänna detta..

Förstår du vad jag menar?

Ja, absolut. Att fastna i stelnade former är en risk för alla kyrkor. Utan att veta allt för mycket om det så uppfattar jag 2 VK som något som har vitaliserat den gamla moderkyrkan.

Katolska kyrkan är väl fortfarande i någon sorts bearbetningsfas av det som hände då, det känns inte som att alla slutsatserna är dragna riktigt än.. Spännande minst sagt.

Jo jag förstår vad du menar, MEN.. den katolska dogmen om påvens ofelbarhet är påvedyrkan och det går stick i stäv mot kristendomens troslära att Jesus är Gud förkroppsligad.

Det är intressant att sedevakanter anser att konciliet bröt traditionen..

Men jag menar.. denna tradition som då åsyftes är den gudstjänstordning som fastlades av det tridentinska konciliet.. på 1500-talet liksom..

Då liturgin blivit ett skådespel.. visserligen avancerat och outsägligt vackert.. men ändå långt ifrån mässans ursprung.. den enkla måltiden..

Själv instämer jag i att andra vatikankonciliet innebar ett nödvändigt återvändande till alla kristnas källa.. påskmåltiden.. vår Herres härlighet..

Jag dyrkar själv inte påven.. tror heller inte att någon katolik gör det.. men jag anser att han är ett tecken på vår kyrkas världsliga enhet..


Och har så varit i alla tider..

Om detta vittnar exempelvis Clemensbreven från det första århundradet..

Slutsatsen att "den främste" refererar till biskopen i Rom härrör enligt artikeln från att Petrus och Paulus verkade i Rom:


Det vore intressant om det fanns någon särskild tradition eller liknande som den romersk-katolska kyrkan använde som grund för att införa ofelbarhetsdogmen. I uppsatsen nämns flera förklaringar till införandet av påvens ofelbarhet, men jag antar att det liksom allting annat finns en motsats uppfattning hos det "andra lägret".

Well .. det kristna romarrikets huvudstad var ju Konstantinopel.. efter den uppdelning som genomfördes av kejsar Konstantin..

Den kejsare vi kristna vi räknar som vår egen..

Väl tänkvärt..