Vars en eller varsin

Det känns som om jag frågat detta förr men...

Vilket är (mest) korrekt?

Vars en eller varsin? Google ger en tydlig fingervisning men hur trovärdig är Google....?

De flesta språkvårdare förordar nog fortfarande det tredje alternativet var sin, medan varsin är det näst mest accepterade och sannolikt även det vanligaste. Dock är det nog bra att undvika det om det finns möjlighet att en språkpolis ska läsa ens text, särskilt om man är på något sätt beroende av språkpolisens välvilja. Vars en är direkt provinsiellt och bör nog begränsas till texter där man vet att läsarna har samma form i sitt språk.

Vars en är möjligen dialektalt talspråk (all dialekt är förvisso talad ...), varsin är en felaktig sammanskrivning av typen överhuvudtaget. Var sin är korrekt. Tänk på visan: "när var tar sin ..."; här är det tydligt att det handlar om två separata ord.

Argumentet om språkpoliser äger naturligtvis ingen giltighet. Det hela handlar om att underlätta för mottagaren av texten - inget annat.

Det äger naturligtvis all giltighet. Om varsin är det vanligaste, vilket jag är beredd att sätta en rejäl slant på, underlättar också den formen mest för den genomsnittlige textmottagaren. Alltså bör man oftast skriva varsin?

Då och då hör man (ett) varsint, vilket är rätt kul.

Nej, det skall man inte, eftersom den formen inte "finns". Jämför med iochförsig, som får den vane läsaren att fundera över vad fan han/hon just läste, och som får den ovane att plocka fram lexikonet eftersom ordgränserna (och betydelsen) har upphävts. Dessutom får man problem om man vill förklara "vem som tar vem" i mitt sångexempel: när var tar sin, så tar jag min ... Men försök gärna!

Var går gränsen mellan att underlätta och att vara lat? Skall man sträva efter att följa normer och konventioner, eller ska man skita fullständigt i det? Är poängen med (skrivet) språk att det skall vara kommunikativt, måste man också ta hänsyn till att man inte alltid vet vem mottagaren är. Så måste man också formulera sig så att det inte stör den språkmedvetne. Eftersom du och dina gelikar inte bryr sig behöver man heller inte ta någon hänsyn till er.

Och vad tror du att ”Dock är det nog bra att undvika det om det finns möjlighet att en språkpolis ska läsa ens text” betydde?


Vilka är mina gelikar och vad bryr vi oss inte om?

Språkpolisargumentet är fortfarande inte giltigt. Språkpolis har en negativ klang, och det är du mycket väl medveten om. Man behöver inte vara språkpolis bara för att man är tvungen att "stanna upp" och läsa om en text som är dåligt formulerad.


Uppenbarligen anser du att språkets kommunikativa del (vilket är nästan hela rasket) inte är viktigt eftersom du menar att det är mottagaren som skall bemöda sig - inte avsändaren.

Men, förklara gärna mitt exempel utifrån din "liberala" hållning (som äger sin giltighet i vissa sammanhang, inte tu tal om annat).

Nej, men det är bara språkpoliser som reagerar negativt på sådant som inte ens strider mot deras egen inre grammatik. Jag är också någorlunda språkmedveten och noterar ofta att man skriver varsin i böcker jag läser för min son, men jag kommer inte av mig eller behöver stanna upp bara för det.


Och därför beskrev jag i mitt ursprungliga inlägg vad man som avsändare bör tänka på innan man använder vissa former i stället för att rekommendera att man kör på en och samma form rakt av utan hänsyn till mottagare i de fall man har specifika målgrupper? Nej, jag tror knappast det.


Vilket exempel? ”när var tar sin ...”? Ja, jag är fullt medveten om att det urpsrungligen var två ord. Det finns inte mycket att förklara där. Men det äldsta är inte alltid det enda gångbara, och det tror jag knappast du tycker själv heller. Eller menar du att man bara ska använda ”var sin” med syftning på tredje person, då ju pronomenet ”sin” normalt inte kan användas om första eller andra person? Vi tog var sin penna borde då vara lika orimligt som *vi tog sina pennor.

Kanske är det bara språkmedvetna (språkpoliser i din terminologi) som reagerar negativt, men alla som har någon form av språkkänsla kommer att reagera om de inte direkt förstår en text. Det är (nästan) hela min poäng.

Med förstår menar jag avsnitt/ord/meningar där man hakar upp sig, som vid stavfel, anslagsfel, särskrivningar &c.

Det är sydsvenskt kan nämnas som en parentes.

För övrigt är det väl ungefär lika korrekt som "parsienner"; jfr det skånska uttalet av var sin/persienner.