Vars en eller varsin

Det är inte helt jämförbart, eftersom "vars en" inte bara rör sig om uttalet utan ett nytt system där man kan fortsätta med vars två, vars tre osv. Även om det säkerligen är bildat av misstag (skulle gissa på att "var sitt" har tolkats som "vars itt", skånska för "vars ett") så är det ett logiskt system, men det kan uppfattas som främmande för folk uppåtlandet, vilket är den främsta anledningen att jag inte skulle använda det i en formell text. I tal eller chatt kan jag mkt väl använda det, eftersom folk ändå förstår var jag menar.

Vad gäller parsienner (eller ännu hellre parsiennår), rör det sig om ett dialektalt uttal av kombinationen av ä och r. De som säger parsienner säger troligtvis också "farg" om färg.

Det finns risk att uppsvenskar faktiskt inte ens förstår uttrycket, så jag skulle undvika det också i mindre formella sammanhang där uppsvenskar kan förväntas läsa texten. Och den skåning som vill skriva "vars tre" i en text med nationell räckvidd rekommenderar jag att skriva det något längre "var sina tre".

— De fick tre äpplen var.

— Hur många mazariner finns det?
— Vi skall i alla fall få en var.

Om inte särskrivningsjägarna är övertygade om att det finns korrekt särskrivning
så är ovanstående ett exempel.

— Det manar till eftertanke hos alla och envar. (en var kunde vara en plattfisk)

Nja, så stor risk är det nog ändå inte eftersom det blir ganska tydligt från sammanhanget:

-Hur många glassar fick ni?
-Vars tre.

Av de ord och uttryck jag använder har folk inte reagerat över "vars en" eller undrat vad det betyder. Om man vet vad "var sin" och "en var" betyder är "vars en" tillräckligt likt för att det ska gå att räkna ut.

Man kan räkna ut det mesta, men frågan är om man som läsare/lyssnare skall behöva bära den bördan, eller om den som vill framföra ett budskap skall hålla sig till uttryck som är lättfattliga.

Detta är den springande punkten i all "språkpolisiär" verksamhet; den som bemödar sig skall vara skrivaren, inte läsaren. Språkliberaler hävdar däremot motsatsen: att det är läsaren som skall lägga ner tid och kraft på att tolka och att skrivaren kan uttrycka sig hur som helst så länge det finns en möjlighet att någon någonstans kan förstå det skrivna (eller för all del talade).

Och om man uttalar vars en på danska blir det mycket likt det svenska varsin!

Man gör bara folk som inte kan uttrycka sig ordentligt en björntjänst om man inte korrigerar dem när tillfälle ges. Även om de allra flesta klarar av att göra sig förstådda så är det inte sällan ett hinder i t.ex. arbetslivet att skriva slarvigt.

Jag tycker du överdriver. Jag tror inte det är speciellt svårt för ngn utanför Skåne att förstå vad som avses. Hade Astrid Lindgren resonerat som du hade vårt språk inte berikats med (helt underbara) varianter som "snickerboa".

Sedan är det klart att man mer eller mindre medvetet anpassar sin dialekt efter den man pratar med. Om jag pratar med en Stockholmare undviker jag ord som t ex "klydd". (Klydd=strul/krångel)

EDIT- Rättar du Norrlänningar när de böjer ord konstigt? "Jag tycker om å spring." Jag tycker det är charmigt.

I skönlitteratur med konstnärliga ambitioner är det naturligtvis så, särskilt i poesi à la Jäderlund & Co. (i den mån Jäderlund kan ingå i ett Co.), men känner du till någon ”språkliberal” som hävdar detta när det gäller offentlig sakprosa? Eller är det bara något du inbillat dig precis som du häromveckan inbillade dig att jag tyckte så?

Så länge du (eller någon annan) försvarar/hävdar rätten till att uttrycka sig "utanför konventionen" så lägger du/ni bördan hos mottagaren. Jag anser däremot att den hör hemma hos sändaren.

Med andra ord anser du att Astrid Lindgren skulle ha skrivit snickarbod istället för snickerboa. Jag håller inte med.

Man får ju göra en avvägning. Vad vill jag få ut med texten och hur får jag bäst den effekten jag vill ha? Hur stora friheter kan jag ta utan att folk börjar klia sig i huvudet (vilket till viss del beror på vilka som ska läsa den)? Sedan väljer man en stil utifrån det.