Vikten av att kunna skilja på konsonanter och vokaler

På lågstadiet så var det ju ett väldans stohej om att man minsann ska kunna vilka bokstäver som är konsonanter och vilka som är vokaler. Nu i efterhand så har jag svårt att förstå vad som är så viktigt med det. Jag menar, om man kan stava ord rätt och sätta ihop fungerande meningar så ska väl det räcka? När har nån någonsin haft nytta av att veta att bokstaven T hör till kategorin konsonanter och att O hör till kategorin vokaler?

Jag tror nog inte att du ens lärt dig skriva om du inte, åtminstone på något plan, förstått skillnaden mellan vokaler och konsonanter. Det är ju liksom ganska grundläggande för hela språket. Förstår man inte skillnaden mellan vokaler och konsonanter så blir det nog också ganska svårt att förstå varför "kåt" inte stavas "kt".

Men den dära multiplikationstabellen däremot...

Nja, det är väl bara grundläggande allmänbildning. Skulle inte förstå varför man behöver veta det för ett språk. Känner flera som blandar ihop begreppen till exempel, och vad jag vet så klarar de sig bra.

Jag förstår varför man går igenom det. Som barn kunde man ju ibland skriva de lustigaste kombinationerna av bokstäver och tro att det hade blivit rätt.

Om man inte visste skillnaden så skulle man tro att,

k uttalas [kå:]
h uttalas [hå:]
d uttalas [de:]
f uttalas [ef]

och så vidare.

Ja, om du vet hur en bokstav uttalas så kvittar det.

Något jag själv aldrig förstod mig på var varför en del vokaler kallas hårda och andra mjuka. Varför är "å" hård och "ä" mjuk?

Ingen aning. Förresten vad är bokstaven H egentligen??? "Mjuk konsonant" kanske?

De hårda vokalerna är a o u å, vilket innebär att föregående konsonant får ett hårt ljud. Varför katt uttalas [katt], inte [chatt]. De övriga, e i y ä ö är mjuka, och påverkar föregående konsonant på motsatt sätt, varför gös uttalas [jös], inte [gös].

Genom att veta hur de hårda och mjuka vokalerna fungerar kan man alltså få viss ledning om hur ett ord ska stavas om man bara har hört det, och tvärtom, hur det ska uttalas om man bara har sett det skrivet.

Sen finns det så klart, som vanligt, undantag, som gem och kex (utom i västsvenska, där man mycekt riktigt uttalar det [chex])




(Den "fonetiska" skriften är inte så särdeles venteskapligt utformad, men ni förstår nog av sammanhanget vilket konsonantljud jag är ute efter, och förhoppningsvis kommer någon mer bildad person snart och upplyser oss om hur exemplen bör skrivas)

Jag har aldrig orkat bry mig om hårda/mjuka konsonanter. Dessutom tycker jag det är fel. Ni hör väl hur mjukt a, o, u å låter?! Måste varit nån riktig knäppgök som namngav grupperna. . .

Bra skrivet!

Lär du du dig andra språk är det oxå viktigt med hårda och mjuka vokaler.
Spanska - gaffas (glasögon) utalas "g" men Gemma (flicknamn) utalas "sj"

Så det rätta uttalet på "kex" är faktiskt [chex]?

"You may laugh now, but one day they will be in charge"

-Banksy