Min autistiska syn på livet

Lot's of bullcrap, tycker du inte ens verkar logisk när du börjar snacka om Guds uppkomst och varför deprimerade tar livet av sig, bara en massa grundlöst skitsnack sen höjer du dig själv och ditt asperger till något mer än vad du är. Noll självinsikt.

Det är väl inte helt ovanligt att vi autister anser att vi är jordens främsta människor. Ungefär i de banorna började jag tänka när jag var 10 år gammal, när jag förklarade för min mamma att: "Ni är som aporna som stannade i träden, medan jag redan går upprätt på marken".

Fast sedan växte jag ifrån det där tänkesättet, men ibland kan jag tycka att världen vore så mycket effektivare om vi med stört känsloliv fick härska. Fast då kommer jag rätt snabbt på att det är precis så det redan är.

ibland kanske det vore bättre om vi lät naturen ha sin gång, tror ni skulle gå under rätt så snabbt....

förstår inte var ni mentalt handikappade får ert självförtroende ifrån, men tycker det är helt obefogat.

Sen, ni är fan lite robotaktiga, inga känslor och så, visst, känslor är både buh och bäh,
ibland det underbaraste på hela jorden, ibland är det helvetet IRL..., men låter dig gosa vidare med din böcker, själv gillar jag flickor, mycket mjukare,

sen till TS, grattis du har precis klurat ut det jag klurade ut när jag svalde min första sinnesförändrande substans

Bra beskrivet knuten logisk cirkel, men med en felkoppling i den.
Varför skulle de exempel du nämner vara en felkoppling, när det bidrar till att stimulera lyckliga känslor och därmed är i enighet med överlevnadsinstinkten? Du påstår med andra ord att empatin överhuvudtaget är en felkoppling, och därmed att allt annat också är felkopplat. Ingenting är felkopplat, allt har sin gång genom som du skriver slumpmässiga kemiska reaktioner. Lika lite som att någon med empati felkopplar, lika lite är du felkopplad för att du saknar empati.
Inte lika duktigt förklarat, men inte mindre intelligent för det.

Varför vi finns? Det är något vi aldrig kommer att få reda på. Vi kan bara ha våra teorier. Varför kan vi inte få reda på meningen med livet? För jag skapade er när jag var på fyllan

Nej, men helt ärligt nu. Förmodligen, eller helt teoretisk (baserat på en tanke som jag fick medan jag skrev detta) så kommer vi få reda på det när vi dör. Eller så vaknar vi upp som en kattunge i Brasilien

Sorry om det redan tagits upp men har någon några tankar kring mitt klurande?

En sak jag klurat på ett litet tag är, fraktaler och parallella universum.
Skulle det parallella universumet existera fast i större format (fraktaler) helt enkelt, där fri vilja gör att livet ser annorlunda ut på alla dem parallella universumen.

t.ex. om jag existerar så måste jag komma från ett större jag(fraktaler) och på samma sätt måste det finnas ett mindre jag (fraktaler), men storlek spelar då ingen roll i vårat universum för det finns oändligt många både mindre och större.
Med andra ord så finns det ingen betydelse för liten eller stor, typ en illusion som tid.

Som i sin tur betyder att det finns oändligt med liv, planeter och universum fast med olika outcomeings (stavning?)

Förlåt om allt låter flummigt, men jag skriver det ändå

Bara en tanke, inget jag till 100% tror på

Och så ser man en hel tråd om precis det jag snackat om lite högre upp på filosofi listan...

Never mind mitt inlägg, tack.

Kom ihåg att många med Aspergers syndrom har en mycket ojämn begåvningskurva. Vanligt är t ex att den med verbal förmåga är som mest medioker på de flesta andra områden.


Detta är allmänbildning på grundskolenivå. Att ett oändligt förlopp kan innebära oändligt med händelser är knappast någon uppenbarelse. Det finns dessutom inget som definitivt säger att oändlig tid (om vi gör en fuling och ser tid som något konstant) nödvändigtvis innebär att händelser kommer att inträffa i all evighet. Det är förmodat (expansion m.m.), men absolut ingen självklarhet.


Var den kemiska reaktionen oundviklig, helt plötsligt? Nyss var det ett väldigt prat om universums spontanitet, vilket gör det lite magstarkt att kalla slumpen för oundviklig. Jag vill dessutom upplysa dig om att den grundläggande överlevnadsviljan inte finns i vårt upplevda medvetande. Att vårt upplevda medvetande sen påverkas av det underliggande är en annan femma.


Seretonin är viktigt, ja. Inte bara hos organismer som upplever fortplantning som något njutbart.



Du verkar tro att alla organismer kan uppleva lycka på en medveten nivå. Kanske borde du se på saken ur fler perspektiv än bara människans. Inte ens om vi enbart ser det ur ett mänskligt perspektiv så håller det. Att ett olyckligt genetiskt och intellektuellt praktexemplar inte skulle bidra till den mänskliga rasens överlevnad är ju ren idioti. Det enda som skulle kunna göra din teori vettig är om du menar att bristen på lycka innebär totalbrist på knulleri, vilket såklart inte leder till några graviditeter. Men, människor kan bidra på fler vis än genom sädesspridning. Att självmord strider mot överlevnadsinstinkten kan i de flesta fall förklaras med att vårt högre medvetande lyckas "övermanna" den driften. Ibland händer det utan yttre faktorer då orsaken är enbart kemisk, men även vårt medvetna påverkar hjärnkemin då allt hänger samman.



Jag skulle inte vilja påstå att verbal kommunikation förutsätter en empatisk förmåga. Många organismer kommunicerar genom olika sorters läten eller annan sorts kommunikation som står för något specifikt. Det betyder inte att de medvetet kan sätta sig in i det andra djurets situation, utan att de helt enkelt vet vad lätet innebär.

Talet med hundar är baserat på tonfall som hunden uppfattar, liksom enklare kommandon. Exakt vad som sägs är av sekundär betydelse, om du nu inte visste det. Som normalfungerande människor kan vi dessutom uppfatta hundars sinnestillstånd.

Att tala med växter har oftast en viss terapeutisk verkan på talaren, oftast med bättre effekt än att tala för sig själv. Att du överhuvudtaget jämför djur med relativt stora hjärnor med växter är rent bisarrt.

Att våra högre medvetandet fantiserade sig till en Gud har med viljan att förstå omgivningen att göra. Jag skulle nog inte vilja kalla det för en empatisk felkoppling då det handlar om "hela alltet" och inte någon organism som faktiskt har ett, om än mindre utvecklat, medvetande. Men, saknar man helt och hållet förståelse för levande organismer så kanske man kan resonera som du gör. Jag bör dock upplysa dig om att många organismer är mer än någon sorts "tomma" biologiska maskiner, som du verkar tro.



Jag tycker mest att du är en självgod idiot som inte förstår hur levande organismer fungerar. Du kanske tycker att jag är otrevlig som säger såhär till dig, men när det gäller svin yttrar jag inget sympatisk. Det oavsett om deras personlighet är orsakad av hjärnskador eller en dålig uppväxt. Din bakgrund förändrar inte vad du är. Du ska inte som de flesta Aspies tro att du är fri från kritik pga ditt lilla syndrom.

Härska? Aspies kan knappt ta hand om sig själva, än mindre andra. Minsta lilla störning av rutinerna så står ni där som några efterblivna fån, helt låsta.

Att den sociala efterblivenheten dessutom förhindrar er från att ha vettiga relationer kan knappast ses som något positivt.

Nej, ni är inget annat än misslyckade mutationer. Sådana brukar försvinna ganska snabbt under evolutionens gång.

Pff, lyssna inte på herr contraption. Han misstar bara intelligens med högmod.

Högmod har inget med intelligens att göra. Människor som har en övertro på en förmåga som egentligen inte bättre än någon annans, har garanterat en mycket nedvärderande syn på andra människor. Det är förmodligen ett måste för att deras ego ska vara intakt, då förmågan i verkligheten är medioker eller ibland rent värdelös.

Nu säger jag inte att jag tycker de som verkligen har hög begåvning inte kan vara nedvärderande, men oftast verkar de vara så säkra i sig själva att de inte behöver hävda att de är överlägsna i det ena eller det andra. Och även om de är nedvärderande, så har de åtminstone en förmåga som faktiskt är överlägsen, vare sig man gillar det eller inte.

Jag har aldrig i mitt liv träffat på en Aspie som jag inte kommit att avsky. De två jag kommenterade i den här tråden är typiska exempel. Värre människor att ha att göra med får man leta efter, och jag förstår inte varför folk brukar vara sympatiskt inställda till såna typer.