cyklist överkörd vid övergångsställe?

När min klient just skulle passera ett övergångsstället på en huvudled i södra Stockholm, klev en kvinna ut. Kvinnan flög upp på motorhuven och landade sedan framför bilen och ådrog sig svåra skador. Bland annat drabbades hon av en blödning i hjärnan och fick bestående hjärnskador. Trots att det fanns vittnen som intygade att min klient hade passerat övergångsställe i låg fart - långt under högsta tillåtna hastighet som var 50 km/h - och att kvinna helt frankt bara hade klivit ut rakt framför bilen, åtalades klienten för vårdslöshet i trafik. Han åtalades även för vållande till kroppsskada.

För mig var det uppenbart att det var kvinnan som var den vårdslöse av de båda trafikanterna, genom att hon inte hade iakttagit sin skyldighet att, enligt bestämmelserna i trafikförordningen, ta hänsyn till avståndet till bilen innan hon steg ut i körbanan. Tyvärr är det inte bara fotgängare som inte känner till den regeln utan också en hel del åklagare och poliser, vilket återspeglar sig i att det är ytterst sällsynt att de många fotgängare som bryter mot regeln rapporteras och åtalas. Hade åklagaren i detta mål gjort en korrekt, objektiv bedömning hade han rimligen inte kommit till någon annan slutsats än att min klient i vart fall inte skulle åtalas för vårdslöshet i trafik. Även om man, till skillnad från vad som är fallet vid vårdlöshet i trafik, kan dömas till ansvar för vållande till kroppsskada redan vid normal oaktsamhet, var det, utifrån utredningsmaterialet, tveksamt om klienten ens varit så oaktsam. Vållande till kroppsskada måste i ett fall som detta anges till åtal av fotgängaren för att åklagaren ska kunna åtala för brottet. Trots att fotgängaren, som beskrivits, genom eget vållande orsakat olyckan och sina skador, hade hon fräckheten att ange min klient för brottet.

Vid förhandlingen i tingsrätten framkom att fotgängaren inte hade sett bilen, trots att den befann sig endast några meter bort när fotgängaren steg ut i körbanan. Således måste fotgängaren totalt ha brustit i uppmärksamhet. Den och många andra omständigheter vägdes in vid bedömningen av min klients oaktsamhet och tingsrätten konstaterade glädjande nog att han inte hade varit straffbart oaktsam. Han friades således helt, av en enhällig tingsrätt. Trots en ovanligt lång och mycket välskriven och välmotiverad tingsrättsdom överklagade åklagaren den friande domen till hovrätten, och trots vad som framkom i tingsrätten om fotgängarens regelvidriga beteende skriver åklagaren i sin överklagan att fotgängaren varit "aktsam". Om man som åklagare anser att det är aktsamt att kliva ut rakt framför en bil på detta sätt, ja då bör man nog som åklagare syssla med något annat än att handlägga trafikmål.

Även hovrätten frikände min klient i ett enhälligt beslut, både från misstankarna för vårdlöshet i trafik och vållande till kroppsskada.

Den dag åklagarna gör sin plikt och börjar åtala felande fotgängare i lika hög grad som bilisterna, kommer fotgängarna sannolikt i mindre grad att agera som om de hade "förkörsrätt" vid de obevakade övergångsställena. Då kommer med all sannolikhet också de många tragiska olyckorna mellan fotgängare och fordonsförare på övergångsställen att minska. Vid den informationskampanj som genomfördes i och med att reglerna rörande väjningsplikt vid övergångsställen infördes, var man noga med att informera om vilka skyldigheter fordonsförarna har. Tyvärr glömde man redovisa att även fotgängarna har ganska långtgående skyldigheter när de ska gå ut på ett övergångsställe - skyldigheter som föreskrivits i syfte att leda till ett samspel mellan fotgängarna och fordonsförarna, inte skapa ett kamikaze-liknande beteende hos de förstnämnda.