Enligt dig, vad är du och vi (som individ/och helhet)

hejsan, sitter och fundera smått havlreligiöst vad jag själv definierar mig själv som.

Jag har varit ateist länge och därför sökt en del information för att finna mig själv genom andra väger helt enkelt. Vad jag kommit fram till är att jag endast är en del av ett kretslopp (tilll skillnad från vad bibeln säger) som inte betyder något speciellt mer än för mänskligheten. Det finns altså inte något syfte, bekomliggande mening eller dylikt eftersom vi betyder inte ett skit för världen i storhet. Låter kanske lite deprimmerande men jag tycker det låter bättre än att klammra sig fast vid illusioner berättade från spädålder.
Som indivd ser jag mig mer som en maskin. kroppen reagerar och styrs av elektriska impulser som vi kontrollerar till en vis mån men oftast inte fullt ut. Vi kan altså lära oss ofatbara saker om viljan finns (obs inget paranomalt skit ).

Trots att det här var mer som en presentation av mig själv så ville jag få fram ett exempel på vad jag vill få ut. Hur ser ni er själva? Förklara gärna sett från olika vinklar och föklara framförallt varför ni tänker som ni gör.

"We are not human beings having a spiritual experience, we are spiritual beings having a human experience." Vet inte vem som sa det, men det sammanfattar min syn på mig själv.

Jag tror inte att medvetandet (subjektet, den som upplever) uppkommer i hjärnan (objektet, det som upplevs) som verkar vara den ledande åsikten här i Sverige och i övriga västvärlden. Men jag tror heller inte att objektet uppkommer av subjektet. Jag tror att dom är en exakt spegling av varandra och dom påverkar varandra. Egentligen är dom samma sak, som olika sidor av ett mynt.

Mänskligheten och den fysiska världen kan förenklat jämföras med råttor i en bur (vi har förvandlat oss själva till råttor för att uppleva hur det är att vara råtta) och för att besöka världen utanför buren kan vi använda oss av förändrade medvetandetillstånd (Meditation, droger etc). Alla råttor har inte varit utanför buren och dom tror att det som finns i buren är det enda som existerar. Dom som varit utanför buren kan förstås berätta hur det ser ut, men för att verkligen förstå måste varje råtta själv våga gå utanför.

Jag tror att det som är viktigt och som är "äkta" och bestående är dom psykiska (känslor, tankar) upplevelser vi människor har i livet och dom erfarenheter vi samlar på oss. Universum är bara en lekplats för oss, som vi har byggt.

Tror det var den gamla LSD-gurun Terence McKenna.

Intressant. Vad får dig att kalla medvetandet för "subjekt" och hjärnan som "objekt". På vilket sätt "upplevs" hjärnan av medvetandet? Kan man inte snarare påstå att det är hjärnan som upplever ett medvetande? Eller att båda dessa upplever omvärlden?

Ny vinkling på ett klassiskt resonemang ("redan de gamla grekerna..."). Problemet är att vi aldrig kan definiera världen utanför "buren", om en sådan ens finns, då alla sätt att uppleva det är högst subjektiva och introspektiva. Är det inte isåfall en mer adekvat beskrivning att säga att världen som enligt dig är utanför buren snarare är innanför den - och att buren är vårt egna medvetande? I vilket fall som helst gäller frågan om vad som är äkta och vad som är en illusion, och det praktiska är att utgå från att det som upplevs är äkta om andra håller med om att det är det. Upplevd "verklighet"+consensus-"verklighet"=Verklighet, helt enkelt.

Indeed, allt vi kan vara säkra på är vad vi själva upplever. Idén om universum som en av oss byggd lekplats vill jag att du utvecklar innan jag kan svara; jag är inte på det klara med vad du menar.

Som individer borde vi vara allting samtidigt som vi inte är någonting.
Utan att kunna upfatta saker så hade de ju inte funnits för oss som individer. Men nu, när vi lever, så skulle man ju kunna säga att vi ändå inte existerar.
Våran ras, eller till och med planet, har nog inte ens funnits en bråkdel av ett av universums pulsslag, ifall universum har någon puls.

Slutsatsen, ifall man avrundar, är att vi inte finns ens när vi finns.

Jag är trött och vet inte riktigt iflal jag ens håller med mig själv. Jag tror inte att livet är en illusion, inte heller att vi kommer till himmlen. Jag tror att vi bara existerar, men varje enskild individ är som ett sandkorn på en oändligt stor sandstrand så på något sätt existerar många av oss bara för oss själva, eller för en så liten del av helheten att jag inte hade orkat skriva ner talet ens ifall jag kunnat det.

Edit; ta mig inte seriöst ikväll.

Släck bongen, gå och lägg dig och kom tillbaka imorgon

Jag är ett oundvikligt resultat av big-bang. Jag innehåller samma elementärpartiklar som allt annat i universum. Jag sitter här hoppas att mitt öde ska fylla min framtid med kunskap och lycka. Att jag just har denna drivkraft hoppas jag bevisar att ödet vill bogsera mig dit.

Vad pokereve sade, men med några ändringar:

Jag är ett icke oundvikligt och därför desto mer intressant resultat av big bang och miljontals år av evolution. Jag innehåller samma elementärpartiklar som allt annat i universum. Jag sitter här hoppas att en serie slumpmässiga händelser, delvis påverkade av mig, ska fylla min framtid med kunskap och lycka. Att jag just har denna drivkraft innebär att jag vill bogsera mig dit.

Aha, det har jag inte svårt att tro.


Jag menar helt enkelt att hjärnan är ett objekt som man kan se på och ta på (typ som en regelbok eller ritning för hur vårt medvetande formas och upplevs i vårt fysiska universum.) Men medvetandet (subjektet) eller att vara medveten har inget med hjärnan att göra, det är något helt annat. Hjärnan kan inte uppleva medvetandet för den är inte medveten.


Vi kan försöka kartlägga världen utanför buren om vi kollektivt tar förändrade medvetandetillstånd på större allvar och om fler människor kommer i kontakt med det. Med buren menar jag vårt fysiska universum och det sätt vi upplever det på (som hjärnan formar). Jag förstår (hoppas jag) vad du menar, men jag vill sätta en gräns mellan det normala vakna medvetandet som det ser ut när hjärnan har full kontroll och hur det ser ut när vi befinner oss i förändrade tillstånd då hjärnan (som regelbok) förändras och släpper loss medvetandet för att vi utanför buren (det fysiska universum) ska kunna uppleva på ett annat sätt. Som sagt så tycker jag fler människor ska utforska förändrade medvetandetillstånd och ta dom på större allvar så att vi kan bli mer medvetna om oss själva och vår existens, ett nytt konsensus.

Vi har valt att existera som människor i den form vi gör nu i universum. Vi gör detta för att uppleva hur det är är att vara människa, uppleva tid, rum, känslor m.m. (Många väljer att uppleva lidande.) Det vi borde hålla högt är nöjen och lekfullhet och inte ta allt på så stort allvar. Vi har ändå valt att vara här så varför klaga på allt. ("We are spiritual beings having a human experience")