Det känns så grymt att leva

Jag tycker scenariot att vi människor är djur är så grym. Vårat välmående är resultatet av olika processer i hjärnan, företrädelsevis i olika belöningscentran. Och det är väl inget fel med det egentligen, jag skulle vara nöjd och glad som robot om min skapare inte hade varit en sadist som fullkomligt frossade i sina skapelsers lidande.

Vad mår vi bra av? Tunga droger rätt ut i blodomloppet får många att må rätt bra, heroin, kokain, amfetamin, MDMA och dylikt. Andra saker som får oss att må bra är tuffa upplevelser av olika slag, många positiva upplevelser handlar om att få kopulera, maximera våra chanser att få göra det eller ta tillvara på våra avkommors möjligheter att fortplanta sig.

Det vi mår dåligt av är saker som är rätt rimliga ur överlevnadssynpunkt, att vara rädd för olika faror, att känna smärta och att såna känslor kickar igång när vi löper risk att utsättas för dem och att dem minskar när vi tar lämpliga steg för att undkomma "faror".

Det känns bara så jävla grymt att vara människa, vad jag än gör så kommer jag aldrig uppnå det mående jag fantiserar om att uppnå, jag kan inte ens fantisera om att må på vissa sätt för att det är för främmande. Allt lidande är inget som behöver finnas egentligen utan finns mer till för att. För att det är vägen som har lett till flest avkommor, inget fel eller rätt med det annat än att det leder till ett lidande som många människor skulle välja bort om de fick chansen.

Vad kan jag göra? Träna, klä mig snyggt, odla en hobby och ta droger. Det jag vill göra är att köra elektroder rätt in i hjärnans viktigaste belöningscentra och bara må bra. Vad kan man göra? Det mest extrema är att pilla i sig otroliga mängder droger och hoppas att i.a.f. några molekyler hamnar rätt. Det behöver fan forskas fram lite vettiga droger

men om man alltid är i ett ständigt välbefinnande, skulle väl det bli lite medelmåttligt och inte lika rogivande efter en tid?

Jag tror att våra lyckliga stunder väger upp de dåliga, i långa loppet, droger är bara en genväg.
Men jag kan ju ha fel

Vad är det som bestämmer att man inte kan må bra hela tiden? När det handlar om läkemedel så är det ju hjärnan som sätter stopp i.o.m. olika grymma välutvecklade system som är till för att vi inte ska vara för nöjda hela tiden. Om man byggde en egen hjärna helt från grunden, optimerad för att må bra och vara välfungerande i den tillvaro vi befinner oss istället för att vara fast med det som har visat sig vara väldigt bra med avseende på fortplantningsförmåga, skulle man någonsin behöva må dåligt? Är det verkligen så att alla känslor man har är så avhängiga kontrasten mellan positiva och negativa känslor att man inte skulle må bra utan att må dåligt, jag tror inte det, men jag har ingen aning egentligen.

I en riktigt bra designad människohjärna skulle kanske det vi upplever som total lycka vara en medelmåttig eller rentav lite dålig känsla.

Problemet är att om du är lycklig hela tiden så blir det tillslut en vardaglig känsla och du känner dig inte lika lycklig. Poängen med lycka är att man ska få den i små doser hela tiden och stora då och då så att man verkligen upplever skillnaden och har något att kämpa för, ett lyckligare liv.

Jag håller med dig TS. En hjärna som fungerade så att så fort man såg någon annan person, satte igång att arbeta eller städa fick man eufori vore den ultimata varelsen. Men detta är inte, och kommer inte under din livstid att vara, möjligt utan vi måste helt enkelt acceptera hur vi biologiskt är skapade. Vad vi sen kan tänka på är inte hur det KUNDE ha varit utan vad vi ska göra för att förbättra den vardag vi faktiskt lever. Droger är absolut inte svaret!

Samtidigt motsäger ju det lite sig på området med att vi mår dåligt när vi är utsatta för faror, det kan ju ge rejäla kickar av välmående och spänning också att göra förbjudna, ev. farliga saker.

Att droger inte kan vara ett av svaren ställer jag mig tveksam till. Jag tror inte att svaret är att vi ska knarka ned oss totalt, däremot är det kanske inte så fel att få må riktigt bra ibland, som de flesta väl ändå gör när de tar tyngre droger. Jag har själv knappt nån erfarenhet på det området. Men det finns ju annan lycka också, sådan som jag inte tror att droger kan ge, ruset när man är kär osv.

Jag har på något sätt fått för mig att just det här "måste må dåligt innan man kan må bra"-tänket är typiskt svenskt. Jag hör aldrig amerikaner, spanjorer, fransmän eller andra prata om det. Inte ens finnar och norrmän, vad vet jag, kanske är det lost in translation.

Om livet bara är en enda balansgång mellan lidande och lycka, där allt är ett nollsummespel, vad är poängen med att leva?

Visst har andra nationaliteters folk pratat om just detta! Fransmannen Sartre, t ex.

Just det, välkommen till Existentialismen, gott folk i tråden! Vi MÅSTE må dåligt, det är en del av att vara människa. MEN det är inte ett nollsummespel! Tvärtom är det just för att vi är fria varelser som kan göra vad vi vill, som vi känner denna ångest inför tillvaron. Men det är också bara genom friheten som vi kan skapa meningsfulla liv.

Varför så rädd för lidande, klar medvetenhet och ansträngningar? Varför en sådan fixering vid hur du "mår"? Om du hittar sysselsättningar som verkligen motiverar och stimulerar dig, som har med natur och kultur att göra, bortfaller nog, helt naturligt, det mesta av denna cyberpunkartade hjärnmanipulationskompulsivitet. Du måste dock hitta din egen autenticitet och följa de stigar du själv väljer, och träna dig i en form av objektivitetsperspektivism, som bidrar till att upphäva den extrema självcentreringen och längtan efter lättköpta omtöcknande kickar.

Livet går ju upp och ner, bara att acceptera. Ibland är det helvetiskt, ibland himmelskt, oftast ngt däremellan. Gäller bara att lära sig vad man mår bra av.

Får nog hålla med några över stående skribenter, jag tror man måste må dåligt för att antingen känna lycka, eller uppskatta livet när man INTE mår dåligt.
Det går inte att alltid vara lycklig.


Fast jag känner igen mig i vad TS skriver, att man måste ta till droger för att känna en enorm lycka, det känns lite misslyckat i designen

Ja, droger kan få en att må onaturligt bra ju. Och använder man dem på rätt sätt kan man nog bli lyckligare på det stora hela. Använder sj droger ibland, både legala och illegala.