Kultur-nationalism versus Ras-nationalism

Personligen föredrar jag ras-nationalism, då nationalism är starkt baserad på ras:

http://www.etymonline.com/index.php?term=nation

Och inte kultur; även om nu ras-nationalister värdesätter deras egen kultur så är kulturen per se inte högsta prioriteringen. Kultur-nationalism ser jag som en sinnessjukt förvirrad ideologi där rasens skapelse, kulturen, prioriteras före rasen. Man kärar alltså ner sig i en temporär kultur som förr eller senare kommer att förändras (och denna förändring går fort), och ofta leder kultur-nationalism till att prioritera dominansen av sin egen kultur över andra folkslags kulturer, vilket leder till ett kultur-krig som omfattar en hel del intolerans och i längden raderar ut mindre dominanta kulturer, och ofta leder till rasblandning.

Kultur-nationalism är alltså inte önskvärt, då den inte bevarar den kulturella mångfalden vi har. Ras-nationalism, om man exkluderar socialdarwinism, har en stor potential att bevara olika mänskliga raser, och detta på sikt leder även till att de olika manifestationerna av mänskliga kulturer får en chans att utvecklas i deras naturliga kulturella utveckling och bättre och på sikt även bevaras bättre.

Hur ser ni på saken? Vad är era motivationer? Vad föredrar ni? Diskutera.

Är väl i stort bara kina som har en riktig kulturell-nationalism? Det begreppet uppstår i ett mångkulturellt samhälle, likt Kina, där alla individer, oavsett etnicitet, är en del av samhället och nationen, bara de accepterar kulturen och nationen. I Kina funkar det tämligen bra, detta beror på att de olika folkslagen inte skiljer sig så fruktansvärt mycket, men tekniskt sett är det katastrofalt! Kina kränker hundratals kulturer och folkslag genom sin så kallade "kultur" och lika kommer det att bli här i Sverige när SD och FP vill assimilera alla etniska folkslag i det svenska samhället och kalla dem "Svenskar". Det slutar med att det entiska folkslaget från det nordiska landet Sverige kommer att försvinna, bara vår kultur finns kvar..
Vad förderar jag? Etnopluralism, Pan-nationalism och etnisk-nationalism givetvis. Riktigt nationalism!

"Rasnationalism" är ju i princip kulturnationalism och nationalism. "Både ett etniskt och menat samhälle", som ND förespråkar. Däremot SD förespråkar bara ett kulturellt samhälle, och inget homogent samhälle.

Nej, jag anser att rasnationalism och kulturnationalism, är varandras motpol, även om rasnationalister brukar värdera rasens kultur så är det två olika ställningstaganden man gör när man prioriterar kulturen före rasen eller rasen före kulturen.

Men nationalsocialister och nationaldemokrater förespråkar väl båda att ha kvar den svenska kulturen och ha kvar den svenska/vita rasen? På så sätt måste väl de räknas in som att vara kulturnationalister och etnonationalister?

Helt korrekt. Kina är ett bra exempel på det som kallas kulturnationalism:

http://en.wikipedia.org/Cultural_nationalism

Precis som du säger är kulturnationalism förödande, då den intar en dogmatisk och kulturocentrisk (eller hur man nu ska uttrycka det) inställning till den egna kulturen, och förskönar och inflaterar värdet av den egna kulturen före själva kulturens ras. Detta leder oftast till rasblandning om andra etniska grupper råkar finnas inom sikt för kulturnationalismens inflytande.

Ett annat bra exempel på kulturnationalism är Turkiet. En stat som har en rätt jävla blandad kultur av en massa olika etniska folkgrupper som har levt i regionen. Religion är semito-arabisk islam men med ett turkiskt stuk, språket är turkiska (ett asiato-altaiskt språk), och landets rasindelning är lite allt möjligt, och även ganska blandad. Alltifrån indoeuropeiska anatoliska grupper till araber, assyrier, kurder, armenier, greker, och på den vägen fortsätter det, samt även en liten minoritet (till skillnad från vad man kan tro med tanke på språket) turkiska element finns i landet.

Dessa etniska minoritetsgrupper har i många fall blivit förbjudna att tala deras egna språk, eftersom det turkiska språket prioriteras av de kulturnationalistiska turkarna.

SD är ett parti som har beslutat sig för att inta en liknande kulturnationalism som Kina och Turkiet. Jag anser att det inte är önskvärt då det är rent av skit med denna slags nationalism (om man nu kan kalla den för det; borde kallas kulturalism eller något), och det är endast en förödande framtid som väntar för de olika etniska grupperna som lever i Sverige idag ifall SD får inflytande.

Kulturnationalism har med stor sannolikhet fått en allt starkare roll mycket på grund av Franz Boas kulturantropologiska skola, som vann en intellektuell seger över den äldre modellens fysiska antropologiska skola (läs mer om det i Kevin MacDonalds Culture of Critique).

Men min åsikt, kort och koncist, är att kulturnationalism är fruktansvärt jävla "backwards." Ja, eftersom både ND och NS är "etniska nationalister" eller "etno-nationalister". De förringar inte kulturens betydelse för ett folk men överskattar inte heller kulturens betydelse.

Det är ju det som är skillnaden mellan kulturnationalism och rasnationalism: man dyrkar det ena före det andra.

För övrigt så anser jag att etnopluralism är den rätta vägen att gå, eftersom etnopluralism uppmuntrar raslig tolerans, vilket är önskvärt. Jag skriver under på det. Det är viktigt att man kombinerar alla tre.

Intressant tråd! Som höjer nivån en anning på en annars så IQ befriad del av forumet.

Kanske går lite off topic nu. Men hursomhelst, så anses jag av många i min bekantskapskrets vara en nationalist, utan att lägga in mig i olika fack. Men jag är en nationalist utan att vara en chauvunist, där jag tycker min kultur är bättre än någon annans. Utan - jag vill att kurder ska få ett land, och bestämma sitt öde. Min kultur bryr jag mig inte särskillt mycket om, för som du skriver så ändras kulturen ganska fort med tiden. Inte heller min ras bryr jag mig om: eftersom jag anser att alla härstammar från samma "by" från början och vi är alla ändå "rasblandade", så who gives a fuck? Utan för mig är det viktigaste att mitt folk får leva ifred, utan att förtryckas och utan att förtrycka, sedan får hur många "rasfrämmlingar", och dylikt bosätta sig inom landets gränser.

Jag är en mångkulturistnationalist - som är för mångkulturen - men anser att alla folk (förtryckta) - har rätten till självbestämmande.

Jag är inte så bekymrad om rasfrågor eftersom jag inte tillmäter folkets genetiska sammansättning någon större betydelse (även om jag håller med om att det finns mer än estetiska skillnader mellan vissa grupper med människor, raser om man så vill). Det gör att jag antagligen hamnar i facket kulturnationalister eftersom jag trots allt ser ett värde i att bevara den svenska kulturen.

Flera kulturer i samma statsbildning tror jag inte heller på eftersom jag tror att det inte fungerar rent praktiskt utan skapar motsättningar och konflikter som kan utmynna i öppet våld. Inte heller ska kulturer smältas samman till någon grå sörja, men vill man leva i Sverige får man acceptera etablerade seder och bruk. (Samma gäller så klart mig själv och andra svenskar om vi lämnar Sverige av något skäl.)

Kultur är ju självklart inget statistiskt utan förändras med tiden, skillnaden mellan idag och tidigare i historien är att denna process sker snabbt och urskiljningslöst och mycket "skräpkultur" importeras, vilket jag finner bekymmersamt.

Jag känner att jag skriver lite ofokuserat, men det är ett brett ämne med många aspekter och därför kräver det lite mer utförlig kommentar.

Tack! Förbannat ful stil och respektlöst av dig att starta ett inlägg genom att hävda att den här avdelningen hyser en massa IQ-befriade idioter. Det finns radikala nationalister som hänger här som är betydligt mer intelligenta och mer pålästa än vad du någonsin kommer att bli. Att du sedan är kurd och gillar Israel betyder inte att folk som inte håller med dig på grund av en annan (och mer intellektuell) världsåskådning skulle vara mer korkade än vad du är. Underskatta aldrig dina fiender. Din bekantskapskrets har fel. Du är så långt ifrån nationalism man kan komma. Nationalist är man när man inser att rasfrågan är viktig. Detta behöver man inte vara chauvinist för, men man måste självklart prioritera rasfrågan. Detta gör inte du såvitt jag vet. Då är du kurdisk patriot, inte nationalist. Patriotism och nationalism förväxlas ofta, men sanningen är att det är två skilda ideologier. Ja, precis som Engelbreckt påpekar så är inte kulturen statisk utan i själva verket dynamisk. Därför ser jag ingen mening i att vara kultur-nationalist, då kulturen i sig är jättesvår, kanske rent av omöjlig, att bevara i ett statiskt tillstånd. Din likgiltighet är förvisso idiotisk och dåraktig, men jag tror inte att du menar det där själv; du har nog inte förstått rasfrågans betydelse, eller så vågar du bara inte erkänna att du är rasmedveten (vissa PK-töntar brukar ha ett psykologiskt problem med det där; fråga mig inte varför). Inser du konsekvenserna av en sådan politik? Du vill alltså både ha kvar och äta av kakan. Gör om, gör rätt. Finns det någon god anledning till att du har valt att ignorera rasfrågan trots att du har en viss grundläggande förståelse för den? Man måste inte nödvändigtvis vara kulturnationalist för att man vill bevara ens kultur (så gott det går d.v.s.), utan man kan ju även vara ras-nationalist och uppskatta kulturen. Jo självklart, when in Rome, do as the Romans do. Det är ju en fundamental princip för alla förutom muslimer. Med tanke på att du inser detta, varför inte övergå till rasnationalism då det inte är någon mening i att försöka bevara kulturen eftersom den är mycket svårare att bevara än rasen? Kulturen är ju dessutom, alltsomoftast, beroende av rasen för att upprätthållas (olika raser utvecklar olika kulturer). Så även om en viss ras anammar en viss kultur så kommer den ju ändå att vidareutveckla den med sin egen rasliga prägel. Ingen fara, vi har överseende

Klok trådstart, EliasAlucard, du har helt rätt i att kulturen är rasens skapelse. Det är ju självklart. Vad kom först: kulturen eller rasen?

Kunde inte sagt det bättre själv.

Kina är ett mycket dåligt exempel. De kinesiska kommunisterna gjorde allt för att utrota den otroligt rika kinesiska kulturen som existerade, och försöker nu att göra likadant med tibetanerna. Dessutom är kulturnationalism ett pseudobegrepp eftersom kultur inte kan existera utan rasen som skapat den.

Visst går det att domesticera andra i en ny kultur, men sådana personer är nog till viss del psyksjuka och svaga, självhatande, personer.