Gentlemannaideal, ridderlighet och fair play

Jag funderar kring gentlemannaideal, ridderlighet och fair play. Det är ideal som jag själv alltid hållit högt och försökt efterleva.

På något sätt känns det som att det inte går att motivera varför man inte skulle försöka sträva efter dessa ideal? Det är svårt att motivera motsatsen. Jag har kanske en romantisk syn på vissa saker.

En sak jag minns med beundran är de krigande soldaterna under första världskriget, som på julafton slöt vapenvila och besökte varandras respektive skyttegravar under fredliga och vänskapliga former. Det kallar jag stort! En lågt stående varelse hade istället utnyttjat vapenvilan och skjutit dem som lagt ned sina vapen under den frivilliga vapenvilan.


Vissa människor annammar något slags formell och ytlig gentlemannaetikett men de kan vara riktiga svin ändå under ytan. De är inte gentlemän i hjärtat och för mig är det inget värt, det blir bara något slags meningslösa charader i så fall.

Hur är det ställt med dessa ideal idag? Är alla gentlemän och fair players på utdöende?

Och hur kan vi analysera detta ämne på ett uttömmande sätt? Det angränsar ju även psykologi och mänskliga relationer så vi kan väl hålla högt i tak.

Det är nästan frågan ifall man verkligen ska angripa frågan filosofiskt, eller om det inte skulle vara intressantare ur ett etnologiskt/sociologiskt perspektiv.

När det kommer till ridderligheten för filosofin så återkopplar jag det till "rättfärdigheten" som dygd. Den har tyvärr varit på tillbakagång ända sen Nietzsche dödade Gud för hundra år sen.

Men märkligt nog så fanns den mycket närvarande i det förkristna samhället. Grekerna ägnade lång tid åt att försöka förstå rättfärdigheten. Idag känns det mer och mer som att Kristendomen lämnat efter sig ett vakuum som inte har uppfyllts än.

Tror att vi tyvärr idag lever i en tid som berövats tron på ett större gott. Den som idag vill leva upp till höga principer riskerar att uppfattas som nästan lite bakom flötet.

Intressant, kan du berätta mer om det?

Ja det ligger något i det. Det känns i alla fall som att allt färre människor ser något värde i att ha eller sträva efter högre ideal.

Under medeltiden var rättfärdighet samma sak som gudsfruktan. Genom att vara en Guds man var man rättfärdig. När Kristendomen på allvar ifrågasattes, gick det inte längre att förklara för folk varför de skulle vara rättfärdiga. Som Sartre sade: "Om gud är död, är allting tillåtet".

Men Grekerna frågade aldrig var rättfärdigheten kom ifrån, utan ville bara förstå hur den var beskaffad. Aristoteles skrev en längre bok om hur man lever ett rättfärdigt liv (Den Nikomachiska etiken), genom att utveckla olika dygder. De fyra "stora" dygderna i den antika världen var mod, måttfullhet, rättvisa och vishet.

På den tiden var aktning i samhället väldigt viktig. Den som hade en fin karaktär åtnjöt stor respekt i samhället eller staden, och det var den enda anledningen som behövdes till varför man skulle vara "dygdig".

Idag är begrepp som "respekt", "dygd" och "rättfärdighet" nedmonterade. Vi ser människan antingen som "ett tänkande djur" (den biologiska/positivistiska skolan) eller som en substanslös frihet (fenomenologiska/existentiella skolan). I båda fallen har vi inte längre några riktigt bra svar på frågan "varför ska jag agera rättfärdigt mot andra?"

Jag är väl närmast agnostiker själv kanske men jag har länge tänkt i samma banor som Sartre.

Det största problemet med ateismen är konsekvenserna av att tillkänna sig till ateismen. Tillkännager man sig till ateismen så blir innebörden också den att man erkänner att inga rätt eller fel existerar i objektiv mening, därmed är Moder Teresas humanitära insatser för mänskligheten lika goda gärningar som Pol-Pots dekapiterande och legobyggnationer med människors huvuden.

Inte en särskilt tillfredställande tanke att acceptera enligt min mening. Jag tror dom flesta ateister inte själv tänkt på eller förstått konsekvensen av sina egna tankar.

Rättvisa, vishet och mod känner jag i alla fall igen mig i, allra särskilt rättvisa.

Det är märkligt att detta nedmonterats för ett samhälle vinner ju väldigt mycket på att framhålla ett dygdefullt beteende som något beundransvärt. På så vis uppmuntras medborgarna till att bete sig och leva på ett sätt som främjar ett gott och harmoniskt samhälle. Istället för motsatsen, där inga dygder, rätt eller fel existerar och du lika gärna kan stjäla din grannes cykel eller råna någon när du är i behov av pengar etc...

Själv är jag lite i samma sits även om jag inte lagt fram några riktilinjer för vad jag anser vara ett bra beteende. Själva är jag agnostiker och tycker själv att man kan göra ett val hur man vill uppföra sig även om det inte finns några rätt eller fel skrivna i sten.

Det här är det samhälle som vi har idag. Jag brukar själv försöka se beteenden ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv och tror att vi har för stora samhällen idag där den här typen av beteende kan frodas. Du träffar människor för sällan och för korta stunder. Kan du visa upp en respektabel yta vid de rätta tillfällena räcker det långt för din egen vinnings skull.

Idag har vi ett enklare alternativ som kallas integritet.

En annan tendens är att det inte finns förebilder som producerar eller skapar något i samhället. I princip alla som hyllas och lyfts fram är underhållare.

Det finnns en klar tendens hos människor att gilla folk vars beteende de själva skulle vilja efterlikna. Jag vet dock inte var man skulle kunna hitta en gentlemannaförebild idag ens om man skulle leta.

Jag trodde det var Darwin som "dödade" gud. Förklara gärna hur du menar.

Det där var en intressant beskrivning. Själv tycker jag detta vakuum även består i att vi inte har något gemensamt mål eller gemensam strävan. Religionen är borta och vi har inga krig som berör oss och inte heller någon efterkrigstid. Inget folkhem som ska byggas utan det vi har är IT-samhället.

Ja människan är inte anpassad efter att leva i så stora samhällen som vi har idag, det är alldeles klarlagt och det leder också till avsaknad av medkänsla och omtanke med andra människor, ju större desto mer blir det så.

Det har du rätt i, jag vet inte heller.

hm, jag tror du blandar ihop "inga rätt och fel" med "rätt och fel är endast perspektiv".
Enligt mig är rätt och fel bara olika synsätt på samma situation, vem av katten och råttan tror du anser sig vara ond?
Men bara för att man ser på vissa saker olika betyder inte det att allt skiljer sig. Äganderätten är t ex. väldigt viktig för mig. Likaså rätten att välja.

Ja det är endast subjektiva perspektiv. Om äganderätten är viktig för dig så kanske det finns någon fundamentalistisk kommunist som minsann anser att han har lika stor äganderätt som någon annan till dina ägodelar. Ni har olika subjektiva perspektiv och ingen av er har objektivt rätt.

Nu resonerar du som oss^^

Några här i Socialantropologi och etnologi som har några synpunkter och kommentarer?

Det här är något jag tänkt på ganska ofta,
för jag har också eftersträvat att vara chivaleresk.
Jag upplever det som problematiskt tyvärr.
Det går inte hand i hand med andra (post-)moderna ideal.
När jag öppnar dörren åt en kvinna blir hon arg,
när jag låter kvinnor och barn gå före mig
så ser dom på mig som om jag tror att det är något fel på dörren.
Den feministiska diskursen som predikar jämlikhet
har dödat gentlemannen.

Det blir vidare problematiskt när jag identifierar mig
genom denna ridderlighet;
Jag är ridderlig för att jag är man,
för jag ser ridderlighet som manligt.
Men om jag inte får vara det längre,
är jag inte man längre då?
Det är så det känns,
den feministiska diskursen
tillåter mig inte att vara den man jag är.

Men om jag inte är man,
vem är då kvinna?
Det går ju hand i hand.
Så den feministiska diskursen dödar sig själv.
Vad ska det finnas jämlikhet mellan om det
inte finns något att ha jämlikhet mellan?

I dislike it and I like it.
Det är en spännande tid vi lever i.

Men hursomhaver, jag kommer iallafall fortsätta
vara den jag är, den jag är uppfostrad att vara.
Det är ju som sagt inget fel i att vara en gentleman,
även om den feministiska diskursen säger det.