Känner mig så fruktansvärt tom

Som varangian säger: att döda djur är inget gott tecken.

Jag anser personligen att du bör begå självmord eller göra något vettigt av dina mordlustar.

Jag menar allvar. Att döda djur är första tecknet på psykopati, och det är oftast inget att vara stolt över.
MEN,..du kan faktiskt omvandla dina psykopatiska "mordfantasier" till något nyttigt istället. Något som gör dig till en ytterst nyttig samhällsmedborgare. En person som folk, ungdomar och personer i allmänhet ser upp till istället för någon som bara drar hat och förakt till sig.

Är du beredd? Är du mogen nog?
(Eller är du en fegis som bara vill ha uppmärksamhet och bekräftelse?)


Tror du att du är mogen nog, så skicka mig ett PM.
Jag kommer att avgöra om du är mogen, och föreslå ditt nästa drag.
Mvh/wembi.

Alltså, jag känner mig inte sjuk och vill inte klassa mig som en "psykopat". jag vet inte vad jag känner mig, jag känner mig nästan inget alls. Jag dödar djur / anlägger mindre bränder för att få bort tomhetskänslan, vilket hjälper en kortare period. Jag är inte över att jag har blivit som jag är, inte ett dugg. Berättar det aldrig för någon.
Men jag skulle aldrig få för mig att börja bidra massa till samhället, eftersom jag hatar det något så fruktansvärt så det gör ont. Djupt inne i mig finns det en person, som enbart vill se blod, mörda alla jävla retards överallt. Men givetvis låter jag det inte hända just nu, så primitiv är jag inte. Jag känner mig som sagt tom och splittrad, kluven på något sätt, vet inte hur jag ska beskriva det. Begraven i mitt eget ensamma psyke, som håller mig kvar i kistan. Har varit ensammen av mig, har alltid känt att jag inte passat in i gruppen. Men förräns nu känner jag mig ensammen. Jag kan heller inte umgås, jag blir bara äcklad och hatet gör mig galen.

Det verkar som sagt att du har en rätt kraftig empatinedsättning.

Vilket givetvis kan orsaka svår olycka och en känsla av alienation.

Att du dödar något är många gånger ett desperat försök att få en kontakt i den externa världen. Att skapa någon form av relation, om än givetvis undermålig.

Sedan kommer troligen en stor del av ditt hat ur ett självhat. En djupt liggande känsla av avund.

Men du bör absolut söka hjälp. Ditt tillstånd är inte normalt eller tillfredställande för dig själv.

Sputniko, att bidra till DETTA samhället menar jag verkligen inte. Detta samhälle som vi nu lever i är ett sjukt jävla samhälle som bara förtjänar förödelse.

MEN.. Sputniko!, Djuren är dina enda vänner på vägen mot en friskare och ärligare samhälle! Ta inte ut ditt hat mot dina bundsförvanter!

Inse/förstå vad jag talar om,.. och kräv din hämnd mot de som verkligen förtjänar det. Tänk efter! Vilka är det som ignorerar dina behov?

???

Även jag har övervägt detta flera gånger, en gång gick det rätt långt faktiskt. Drog på mig handskar, tog med mig knivar, en bag med sopsäckar osv. Jag var riktigt jävla nära på att döda en person, mannen i fråga joggade i ett elljusspår, jag joggade bakom honom redo för konfrontation. Dessvärre joggade jag bara förbi och sade "Tjenare!". Detta var dock 2 år sedan snart.. Men du menar alltså att jag bör utöva mina aggressioner på dom jag verkligen hatar, alla funtade jävla människor som såg ner på mig förut?

För att inte glida iväg allt för mycket på mord hit och dit.
Någon nämnde "empatinedsättning", jag har aldrig tänkt på det som så. Jag kan bara inte sätta fingrarna på just "empati", det har aldrig legat i min natur, det är mest bara något ord för mig, som om jag vill kan visa(Givetvis inte äkta, eftersom inga känslor jag visar i princip är äkta).
Ja, jag känner någon form av självhat antar jag. Jag hatar det som gror inom mig, men samtidigt älskar jag det på något sätt. En slags "hat-kärlek" till min mörkare sida.

Du har bevisat för dig själv att du kan utöva självrestriktion. Du kan behärska dig själv.
Detta är en beundransvärd egenskap som inte alla kan kontrollera.

Du är alltså ingen själlös psykopat som inte kan behärska dig själv.
Jag antar att du betraktas som en synnerligen intelligent person i det dagliga "livet"?

Nåväl, du skall i vilket fall som helst inte förhasta dig.

Tänk noga efter vilket behov du har. Vad vill du åstadkomma?
Förstör dig inte på en ogenomtänkt impuls när du kan åstadkomma en tankeväckande handling med bara lite mer baktanke.

Förstör inte ditt liv för ingenting!

Nej, då kan jag informera dig att normalempatiska personer försår vad empati är för något. Du verkar onekligen ha svårigheter med detta, därav ditt problem.

Jo precis, tämligen extrem sadomachokism. Inte bra om du vill må någorlunda bra.

Så återigen, skriv gärna av dig här. Men för att få riktigt hjälp måste du uppsöka någon professionell IRL.

Givetvis kan jag behärksa mig själv, det är ett av mina motton. Att aldrig begå några impulsiva handlingar.
Ja, du har rätt i att folk har ofta sett mig som intelligent. Under min skoltid var ofta lärarna förundrade över att jag hade så pass mycket åsikter och värderingar, och kunde argumentera för min sak. Jag gick i 4an/5an, hade samma verbala ordförråd som en 18-19 åring osv. Så fortsatte det. Anyway, mina behov.. Hmm, få bort min tomhetskänsla, men främst av allt vill jag bli av med slöddret och packet i samhället, brottslingar, dumma jävlar, alla som förpestar min vardag helt enkelt. Folk som tror dom kan överlista systemet, dom som inte ser vad jag ser.



Vill tacka för den positiva bemötningen jag får, hade inte förväntat mig det. Angående empati skulle jag kunna säga att jag lärt mig att använda det, d.v.s, om det uppstår en situation där normalt sätt folk reagerar sympatiskt/empatiskt, så anpassar jag mig således och låtsas reagera likadant. Men allt detta är jobbigt, att aldrig kunna vara sig själv, alltid spela en roll, jag är helt enkelt ensammen. Det känns som jag kommer dö så här, har hållt på i flera år. Jag kan inte springa runt och skära pulsådrar av djur hela livet så fort tomheten tränger på, jag kan inte bränna ner stugor osv. Det håller inte, till sist åker jag fast, vilket jag inte vill.


Vet inte om jag vågar ta steget att söka hjälp, eftersom jag har enormt svårt att öppna mig för andra. Ingen har någonsin stått riktigt nära, jag har aldrig i princip haft några förhållanden, aldrig sett tjusningen i sexuell aktivitet och dylikt. Utan jag ser alla som lever normalt som primitiva robotar i princip, och jag vill inte sjunka till deras nivå. (Inget personligt mot dig eller så).
edit. Ska gå till sängs nu, återkommer på morgonkvisten.

Att bli av med tomheten är svårt. Mycket svårt.

Att bli av med slöddret är detsamma som att bli av med tomheten för dig?
-För mig med. På ett sätt.
Men för att bli av med slöddret måste man välja.
Välja mellan att blunda för slöddret eller att göra sig av med dem.

Att blunda är inte lätt, men det är ändå det "säkra" sättet.
Att göra sig av med dem kräver en hel massa eftertänksamhet. Man vill inte åka fast för en idiots skull som ändå inte förtjänar den uppmärksamhet som "rättvisan" hade gett upphov till i massmedia.

Som sagt. ;Förhasta dig inte!


(och kom ihåg,... du är inte ensam)

Jag undrar lite, om man söker hjälp vanligtvis, vad gör psykologerna isåfall? För jag tror det är enormt svårt att bekänna vem jag är för någon person som jag knappt känner. Iallafall på "första mötet" så att säga, då kommer jag förmodligen verka jättetrevlig och "skämta bort det".

Att gå i terapi kan hjälpa, men inte alltid. Jag säger inte att psykologer och terapeuter är fel. Ibland sker mirakel bara genom att någon lyssnar. När man pratar så kommer man ur cirkelresonemangen man har i sin hjärna och kan se sin egen verklighet utifrån genom den andra.

Jag brukar fråga mig vad som är hönan och vad som är ägget om man säger: Är hjärnans sätt att arbeta, dvs nervernas kopplingar och elektrokemiska substanser resultatet av ens tankar eller kan det helt enkelt vara så att vissa personer har "felgångar" i hjärnans sätt att arbeta från början? Det är inget att skämmas för. Varför skulle hjärnan vara undantaget från defekter? Vissa föds med hjärtfel, vissa föds utan känsel eller att ben går av vid minsta beröring t,ex.

Om du inte vill gå till en psykoterapeut eller psykolog så kanske en psykiatriker skulle kunna korrigera din hjärnas sätt att arbeta.
Att du ifrågasätter dig själv tyder på att du kan göra någonting vettigt åt situationen istället för att kapitulera inför dina tankar som du vet är fel.
Det tyder på psykisk styrka.

Jag känner igen mig lite i det du skriver, minus önskan att blanda in andra levande varelser i min tomhet. Naturligtvis är vi båda unika så tomheten utrycker sig på olika sätt. Jag har egentligen inga problem med att vara "tom" jag skulle kunna fortsätta med tills jag dör en naturlig död. Men precis som du så tror jag att det borde finnas någonting mera.
Min slutsats är att det är felkopplingar i min hjärna (vad som orsakar dem är irrelevant för min del) och tänker prova på antingen psykofarmaka eller hormoner (som jag kan ha brist av pga åldern)

Det tar tid att öppna sig för någon annan. Så din förväntade reaktion är nog ganska naturlig. Men detta är något som utbildade psykologer känner till. Kom ihåg att psykologins samlade kunskap bygger på säkert miljontals terapisessioner genom åren så på så sätt kommer du inte att vara unik.
Terapi handlar mycket om tid och psykologer kan bida sin tid om man säger.