Känner mig så fruktansvärt tom

Hejsan. Läs gärna, behöver råd.
Jag vet snart inte vad jag ska göra längre. Jag känner mig bara så jävla tom innuti, har gjort det sedan jag var 13-14 år, är snart 20 år nu. Det är något som saknas hela tiden, vet inte vad. Det ligger i bakhuvudet och bankar, styr mig, kontrollerar mig. Ungefär som ett pussel där en bit saknas, jag saknar någonting. Vet inte vad, har alltid känt det. Tomhetskänslan har i princip tagit över mig helt nu, är inte deprimerad, känner nästan ingenting. När jag var i yngre tonåren så brukade jag gå ut och döda djur för att bli av med tomhetskänslan, gör fortfarande det ibland på sommaren, nu är det inga ute. När jag var mindre tog jag på mig mina latexhandskar, tog med ett par skalpeller och dödade. Katter, sköt fåglar osv, allt för jag hade tråkigt.

Har aldrig riktigt haft något riktigt socialt umgänge, jag är däremot jävligt bra på att vara trevlig samt social. Folk som ser mig tycker alltid jag är en så trevlig och alert person, men ack. Jag hatar det sociala spelet mer en allt annat, trots att jag är så bra på det. Jag genomskådar hela mönstret direkt känns det som, så jag får fejka alla mina känslor, skratta, le, vara trevlig. Men jag hatar det, vill bara kräkas. Hatar verkligen folk, blir så fruktansvärt äcklad av alla jävla parasiter som finns överallt, känner mig helt nersmutsad. På bussen, på gatan, dom finns överallt. Jag vill bara ta upp ett vapen och skjuta huvudet av alla, men så dum är jag inte. Jag behärskar mig helt enkelt.

Men nu har det gått riktigt jävla långt, inatt insåg jag det. På mina dagar sitter jag vid datorn, enbart med mitt förvridna splittrade psyke, jag och mitt psyke. Letar efter någon som jag, men vet att jag inte kommer hitta någon. Redan i mina yngre tonår så kände jag så här, vissa genomskådade det och tyckte "det var något konstigt" med mig. Dessa personer stötte jag genast bort. Alla som kommer för nära in på mitt liv stöter jag bort.
Sitter hemma med papper, pärmar och dylikt på väggar och skrivbord. Inte vilka papper som helst, seriösa mordplaner på anhöriga, har kartlagt folks vardag, deras rutiner, tider, förhållanden, vilka tider dom går ut osv. Är beredd att mörda, jag måste bli av med tomhetskänslan, måste bli av med allting.
Jag är alltid ensammen, jag har vänner att ringa till, men jag vill inte umgås, har aldrig riktigt velat. Alltid hatat det helt enkelt.
Aldrig i hela mitt liv har jag pratat med någon, alltid hållt det dolt, detta är första gången. Har suttit och funderat på om det verkligen är vettigt att skriva detta, ni får hata mig, ni får tycka illa om mig.

Jag kommer dö så här, jag och mitt ensamma psyke, som enbart har mord, hat och sadism i tankarna. Vet inte vart jag har mig själv längre, känns som min onda sida kommer ta över mig helt jävligt snart, hela jag är splittrad. Sitter och skakar, bara stirrar och har tomhetskänslan sköljande över mig, som ger mig impulser om mord. Jag menar, jag har ju mordplanerna, bara välja vilken som helst, dra på mig handskarna, har förberett allting.
Snälla, vad i helskotta ska jag göra?

Det jag undrar är ju varför du bär på så mycket hat. Vad har hänt dig som får dig att känna så här?
Har du aldrig funderat på att söka nån form av hjälp?

Vad jag kan minnas har jag aldrig blivit utsatt för något i min barndom, har haft snälla föräldrar osv, inget fel på dem. Eller, ptja, folk trakasserade mig för jag satt mycket vid datorn rätt ofta, det var då hatet började komma. "en vacker dag ska jag fan döda dom" tänkte jag. Sen fortsatte trakasserierna en lång tid i skola, samhället osv p.g.a att jag var en s.k "no-lifer".

Nej, tanken har väl slagit mig att söka hjälp, eller jag vet inte vad jag vill längre.

Klart du ska söka hjälp.
Jag tror ju att du på nåt sätt vill ha hjälp eftersom du skriver här. Du ska veta att det finns olika sorters hjälp. Samtalskontakter, olika terapiformer, medicin mm.
Ge inte upp, eller gör nåt dumt innan du har försökt skaffa hjälp i alla fall...

Vette fan om jag tror på sånt skit som psykologer eller gå i terapi.. Jag vet ärligt talat inte ens varför jag skriver här. Känner mig fruktansvärt fånig.

sök inte hjälp, gör nå "stort" som skolmassaker istället.

Äsch, det ska du inte göra.
Det är inte säkert att det funkar för dig, men det kan du ju inte veta om du inte har provat iofs...
Jaja, du gör ju så klart som du vill, men jag tycker att det är trist att du ska gå runt och känna hat hela tiden.

Nej det gör du inte, du bryr dig inte, du har förmodligen bara tråkigt så här på kvällskvisten och skriver bara. Likaså psykologer, dom skiter i patienterna, bara dom får sin lön.

Klart jag tycker att det är trist att en människa mår skit och känner starkt hat. MEN jag bryr mig ju inte på det sättet att det påverkar mig nåt djupare. Jag känner ju inte dig personligen. Inte heller kan du förvänta dig att psykologer ska bry sig mer utöver deras yrkesansvar. De måste förhålla sig professionellt till sina patienter.
Sen behöver du inte vara dryg, när jag bara ville hjälpa.....

Lite psykopatvarning känns det som. Att döda djur som förstöelse är inget direkt gott tecken.

Tomhetskänslan kan indikera på empatinedsättning.

Det behöver dock inte betyda att du är någon slags fullblodspsykopat eller ett hopplöst fall.

Jag tycker verkligen att du bör försöka snacka med någon om detta, för både din och samhällets skull. Börja med kuratorn om du pluggar.

Känner igen mig i en del av det du skriver, men jag har aldrig funderat på att döda någon eller så. Däremot känner jag igen dina svårigheter för det sociala spelet, kan inte riktigt släppa in folk osv. Vet inte om det hjälper något, tycker du ska snacka med ett proffs i alla fall.
"If you're losing your soul and you know it, then you've still got a soul left to lose." C. Bukowski

Jag undrar ifall du har en slags desperat känsla, en känsla som är lite halvt förvirrande som existerar i eller vid sidan av tomheten och att det är den som gör dig halvt galen, du börjar känna dig galen och allt mer instabil?

Du börjar eller har gjort det under ett lång tid lägga ner mycket tid på att fantisera om "dina saker" vilket gör att du vill göra det allt mer och mer.

Jag gissar på att du är ensam i din ensamhet?

Du börjar bli allt mer utråkad så du kanske tillochmed har börjat gå ut och nästan göra det du ska men du går inte hela vägen?

Jag vet inte om jag är trög så att allla svar på mina fråger redan finns i texten och en sak jag till jag undrar är: Hatet du känner är det självhat?

Psykologer bryr sig faktiskt till en viss bit, eller så spelar dom på bra - men det kvittar för man lägger inte ner större tid på att tänka på vad psykologen tänker och känner om dig(iallfall bäst att inte gå in för mycket i dom banorna) utan psykologen är ett redskap som ska hjälpa dig på vilket sett det nu går att hjälpa dig.