Skatteparadis - bevisfrågor - bevisbördans placering mm

Eftertaxering
Vid omprövning av ett beskattningsbeslut ska skatten bestämmas på grundval av tillgängliga uppgifter. Om en tillförlitlig beräkning inte kan göras på ett sådant sätt, ska skatten bestämmas efter vad som framstår som skäligt med hänsyn till vad som kommit fram (skönsbeskattning). Det är Skatteverket som har bevisbördan för att deklarationen eller underlaget till denna är behäftat med brister. För att bolaget i förevarande fall genom efterbeskattning ska kunna påföras ytterligare skatter eller avgifter krävs också att beskattningsbeslutet blivit felaktigt på grund av att bolaget i skattedeklarationen har lämnat en oriktig uppgift till ledning för beslutet. Även bevisbördan för att bolaget har lämnat en sådan uppgift vilar på Skatteverket. Det ställs högre krav på bevisningens styrka vid beslut om efterbeskattning än vid ett ordinärt beskattningsbeslut. Detta beviskrav brukar uttryckas som att Skatteverket måste göra "mycket sannolikt" att den skattskyldige har lämnat oriktiga uppgifter.

Skattetillägg
För att skattetillägg skall kunna tas ut måste det framgå av omständigheterna att det rör sig om en oriktig uppgift. Bevisbördan åvilar det allmänna, dvs. Skatteverket. Beviskravet i den ordinarie beslutsprocessen är att förekomsten av en omständighet skall vara sannolikt. I prop. 1977/78:136, s. 145 angavs följande som bakgrund till begreppet oriktig uppgift. "När det gäller bevisvärderingen ansluter jag mig till utredningens mening att ett skatterättsligt underkännande av bevisning om ett avdragsyrkande inte automatiskt innebär tillräcklig bevisning om att oriktig uppgift har lämnats om avdraget. Det innebär att man måste hålla isär bedömningen av om avdraget är styrkt i taxeringssammanhang från bedömningen av om den skattskyldige lämnat oriktig uppgift i skattetilläggssammanhang. I taxeringsfrågan gäller som huvudregel att den skattskyldige har bevisbördan i frågan om yrkade avdrag. Kan han inte på ett tillfredställande sätt styrka avdraget, skall detta vägras. För att skattetillägg skall kunna påföras måste det å andra sidan framgå av omständigheterna att det rör sig om en oriktig uppgift." Enligt förarbetena åvilar således bevisbördan Skatteverket och beviskravet som ställs innebär att Skatteverket har att visa, med högre grad av visshet än vid ordinarie beslut, att den skattskyldige yrkat avdrag för ingående moms han inte är berättigad till. Detta beviskrav har kommit till uttryck i det nya andra stycket i 15 kap. 1 § SBL. Regeringsrätten har i ett flertal mål tydliggjort att det beviskrav som åvilar Skatteverket är högre i frågan om skattetillägg än vid ordinarie taxering.

Normalkrav inom förvaltnings/skatteparocessen
Även om frågan om beviskravet inte är generellt reglerad behandlades den i förarbetena till FPL. Som en allmän grundsats angav besvärssakkunniga ett krav på ”full bevisning” alternativt ”övertygande sannolikhet”:
För att viss rättsföljd, t.ex. omhändertagande av barn för samhällsvård, utfärdande av körkort eller åläggande att reparera fastighet, skall kunna tillämpas, fordras i princip full bevisning om förhandenvaron av de faktiska omständigheterna, vilka utgöra förutsättning för rättsföljden i fråga. Eftersom ett mindre strängt beviskrav medför risk för materiellt oriktiga avgöranden och dylika avgöranden självfallet skola undvikas, ter det sig naturligt att såsom allmän grundsats utgå från att en omständighet skall ådagaläggas med övertygande sannolikhet för att kunna anses bevisad. SOU 1964:27 s. 427 och s 429 Som skäl för grundsatsen framhölls alltså intresset av materiellt riktiga avgöranden.

Istället för ett normalkrav gäller enligt besvärssakkunniga principen att beviskravet varierar beroende på sakens beskaffenhet. Det avgörande för beviskravets nivå är vilka trygghets- och effektivitetsintressen som gör sig gällande. Besvärssakkunnigas allmänna grundsats om ”full bevisning/övertygande sannolikhet” kan inte sägas ha bekräftats i Regeringsrättens praxis. Regeringsrätten har inte heller uttalat något annat normalkrav på bevisningen i förvaltningsmål. Diesen (Diesen i Bevisprövning i förvaltningsmål s. 112) anser dock att ”sannolika skäl” kan anses gälla som normalkrav i förvaltningsmål.

SKATTEMÅL
Skatteverket är den enskildes motpart. Förfarandet i taxeringsmål är till stor del särskilt reglerat i taxeringslagen, som dock inte innehåller bestämmelser om beviskrav eller bevisbörda. Det finns ett fåtal sådana bestämmelser i den materiella skattelagstiftningen men i flertalet fall gäller allmänna principer om beviskravets nivå och bevisbördans placering:

• Vid den ordinarie inkomsttaxeringen har Skatteverket bevisbördanavseende den skattskyldiges intäkter, om myndigheten vid taxeringen vill avvika från deklarationen.
• Den skattskyldige har bevisbördan beträffande de kostnader för vilka avdrag yrkas.
• Beviskravet anses vara ”sannolikt”, vilket alltså innebär att Skatteverket ska göra en viss intäkt sannolik och att den skattskyldige har att göra sina kostnader sannolika.

Beviskravet framgår av uttalanden från Regeringsrätten i flera rättsfall, till exempel i RÅ 1983 Aa 39: S:s rätt till avdrag i yrkat hänseende förutsätter att fråga är om omkostnader för intäkter-nas förvärvande och bibehållande. Det åligger S att visa att så är fallet. Han har emeller-tid ej förmått styrka detta förhållande i vidare mån än att det får anses sannolikt att kost-naderna för fotomaterial, tillhopa 4 126 kr, utgör driftkostnader i en av honom bedriven rörelse. Han kan således ej erhålla avdrag med högre belopp än detta.

Lodin, Lindencrona, Melz och Silfverberg (Lodin, Lindencrona, Melz och Silfverberg, Inkomstskatt, del 2, 10 u. (2005) s. 648.) beskriver beviskravet på följande sätt.
Vad gäller bevisningens styrka kan i regel inte något krav på full bevisning uppställas utan det räcker att uppgifterna vid en objektiv bedömning framstår som sannolika. Vad detta innebär får avgöras från fall till fall.

Beviskravets nivå och bevisbördans placering har enligt Leidhammar (Leidhammar, Börje, Bevisprövning i taxeringsmål, Stockholm 1995, s 100) tre ändamål, nämligen att materiellt riktiga taxeringar ska åstadkommas, att den enskilde ska motiveras att säkra bevisning och att risken för alltför höga taxeringar ska minimeras. Samma principer för beviskrav och bevisbörda gäller troligen i mål om skönstaxering, eftersom det även då handlar om grund-läggande taxeringsbeslut (4 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324) och Cassne i Prövning av skattemål s. 131-133).

I fallet RÅ 2001 ref. 22 bekräftade Regeringsrätten att den enskilde normalt ska beskattas för en viss intäkt endast om det framstår som sannolikt att de omständigheter som medför skatteplikt föreligger.

I RÅ 2002 ref. 31 uttalade Regeringsrätten att beviskraven är högre vid eftertaxering och påförande av skattetillägg än vid den ordinarie inkomsttaxeringen. När det gäller eftertaxering framgår av RÅ83 1:43 att det ankommer på Skatteverket att ”styrka” att förutsättningarna för eftertaxering är uppfyllda, till exempel att en oriktig uppgift lämnats eller att deklaration inte lämnats (4 kap. 16-17 §§ taxeringslagen). Leidhammar (a a a s 102. 309) menar följdenligt att beviskravet i mål om eftertaxering är ”styrkt/visat” och att detta krav är högre än ”sannolikt” men lägre än ”ställt bortom rimligt tvivel”. När det gäller skattetillägg har Riksskatteverket (numera Skatteverket) uttalat att beviskravet är detsamma som vid eftertaxering (Riksskatteverket, Handledning för taxeringsförfarandet s. 148.). Det skulle innebära att förutsättningarna för skattetillägg ska vara ”styrkta/visade”. Riksskatteverket menar att kravet ligger mittemellan ”sannolikt” och ”ställt bortom rimligt tvivel” och använder uttrycket ”mycket sannolikt”, som troligen är synonymt med ”styrkt/visat”. I litteraturen har ifrågasatts om kravet ändå inte ska anses lika högt som i brottmål och frågan får anses öppen (se Leidhammar och Kamtsan i JT 2002-03 s. 232). Om den skattskyldige inte skött sin bokföring rätt gäller möjligen en bevislindring för Skatteverket. I RÅ83 1:19 uttalade nämligen Regeringsrätten att även om det åligger det allmänna att ”visa” att förutsättningar för skattetillägg föreligger så kan beviskravet inte sättas alltför högt i fall då affärstransaktioner inte blivit korrekt bokförda.

Sammanfattningsvis gäller ”sannolikt” som beviskrav i mål om ordinarie inkomsttaxering medan beviskravet är högre i mål om eftertaxering och skattetillägg. De faktiska omständigheterna ska i de målen åtminstone vara ”styrkta/visade”.

Det handlar om olika svar på frågan om vilket eller vilka krav som ställs på be-visningen i skattemål och lösningarna kan presenteras som fem olika modeller, som alla har visst stöd i författningar, förarbeten, rättspraxis eller rättsvetenskaplig litteratur:

• Ett måls beskaffenhet avgör vilket beviskrav som ska tillämpas. Något normalkrav på bevisningen finns inte.
• Beviskrav fastställs genom analogi till de beviskrav som gäller i tvistemål och brottmål.
• ”Sannolikt” kan betraktas som normalkrav på bevisningen.
• Ett högt normalkrav kan anses gälla, eftersom förvaltningsprocessens syfte är att åstadkomma materiellt riktiga avgöranden.
• Ett krav på bevisövervikt kan anses gälla, eftersom förvaltningsprocessens syfte är att åstadkomma materiellt riktiga avgöranden.

Inom skatterätten i princip råder enighet om att det normala beviskravet är ”sannolikt”. Diesen menar att skattemålen kan användas som mall för förvaltningsmål i allmänhet och att ”sannolika skäl” därför kan anses gälla som normalkrav på bevisningen i förvaltningsdomstol (Diesen i Bevisprövning i förvaltningsmål s. 101 f.).Utgångspunkten är alltså att förvaltningsdomar inte kan ändras efter att de vunnit laga kraft. När det gäller avgöranden i flerpartsmål som påminner om tvistemål eller brottmål står det helt klart att dessa har negativ rättskraft. En ny talan om samma sak kommer i dessa fall alltså att avvisas (res judicata). I skattemål framgår detta delvis av 4 kap. 8 § taxeringslagen. (Se vidare Alhager, Rättskraft i skatteprocessen (2003) s. 118 ff.)

Metod avgör kravet på "sannolikhet"
Enligt värdemetoden innebär ”sannolikt” att rätten till tre fjärdedelar kan vara säkra på att sakförhållandet i fråga föreligger. Den kvarstående osäkerheten är en fjärdedel.

Enligt temametoden innebär ”sannolikt” att jämfört med den bevisning i målet som talar mot sakförhållandet så talar betydligt mer för det; förhållandet är 25 % - 75 %. ”Sannolika skäl” måste ofta betraktas som ett högre krav om värdemetoden tillämpas.

Högt beviskrav eller bevisövervik– för materiellt riktiga avgöranden
Enligt förarbetena till FPL är ett av förvaltningsprocessens huvudsyften att åstadkomma materiellt riktiga avgöranden. Här finns två tolkningar hur domstolen kan åstadkomma materiellt riktiga domar:

• Enligt den första är ett avgörande materiellt riktigt om domstolen är helt övertygad om att rekvisiten i den tillämpliga regeln är uppfyllda och att inget misstag begås när rättsföljden döms ut. Med denna tolkning som utgångs-punkt måste höga krav ställas på bevisningen i förvaltningsmål, om inget annat är föreskrivet.
• Den andra tolkningen av begreppet ”materiellt riktigt avgörande” innebär att domstolen så ofta som möjligt ska grunda sina avgöranden på de faktiska omständigheterna. Det måste betyda att en regel ska tillämpas om mer talar för än mot att rekvisiten är uppfyllda och att överviktsprincipen skulle gälla som normalkrav.

Ett högt beviskrav medför en restriktiv tillämpning av lagstiftning i den meningen att lagstiftningen kommer att tillämpas bara då mycket övertygande bevisning finns vilket t.ex. gäller skatteflyktslagen.

Utångspunkten i skattemål är - bevisövervikt - att ett mål anses materiellt riktigt vid 51 % sannolikhet utan hänsyn till bevisbörderelger. Bolding menar att överviktsprincipen ger den största chansen till en materiellt riktig dom, det vill säga en dom där just de fakta blir lagda till grund för avgörandet som i verkligheten inträffat (se Bolding, Bevisbördan s. 94. jfr Lindell, Bengt, Sakfrågor och rättsfrågor, s 286 f). Leidhammar påpekar att över-viktsprincipen har den effekten att förekommande konfliktsituationer så ofta som möjligt blir lösta på ett materiellt riktigt sätt, det vill säga att de fakta som verkligen inträffat också läggs till grund för ett avgörande (se a a a Leidhammar s. 96.).

Förklaringen till att andra beviskrav än bevisövervikt riskerar att leda till materiellt oriktiga avgöranden är i korthet följande. Det kommer att finnas fall då en parts påståenden är mer sannolika än motpartens men ändå inte så troliga att de når upp till ett högt beviskrav, till exempel ”styrkt/visat”. Om parten har bevisbördan ska domstolen i dessa fall lägga motpartens påståen-den till grund för avgörandet trots att dessa i själva verket är mindre sannolika. Om det påstående som är 51 % sannolikt inte godtas så är konsekvensen att det påstående som är 49 % sannolikt istället godtas. Varje beviskrav som är högre än ”övervägande skäl” har denna effekt, medan ett lägre krav än bevisövervikt får den omvända effekten. Om det räcker att en part gör sitt påstående ”antagligt” kommer detta läggas till grund för avgörandet även om motpartens påstående är betydligt mer sannolikt.

Min beskrivning av överviktsprincipen bygger på ett temametodiskt synsätt. Det förutsätts att 51 % sannolikhet för ett påstående motsvaras av 49 % sannolikhet för det motstående påståendet. Enligt värdemetoden innebär 51 % sannolikhet att det finns 49 % kvarstående osäkerhet. Vi vet bara att bevisningen i målet med 51 % sannolikhet talar för temat, vilket är fullt förenligt med att det motsatta påståendet också når över 50 % sannolikhet. Det kan också tänkas att inget av påståendena når 50 % sannolikhet, om all bevisning i målet är svag. Enligt ett värdemetodiskt synsätt är det därför inte säkert att bevisövervikt är det beviskrav som genererar flest materiellt riktiga avgöranden. Kanske ska ett högre krav ställas.....

Beviskrav enligt Ekelöf
Ekelöf och Boman, Rättegång IV s. 56 och 140.

SÄKERT ATT SAKFÖRHÅLLANDET FÖRELIGGER

• Uppenbart (< 95 %)
• Styrkt/visat (<75 %)
• Sannolikt (50-75 %)
• Övervägande skäl (51 %)
• Antagligt (25-50 %)

0

• Antagligt (25-50 %)
• Övervägande skäl (51 %)
• Sannolikt (50-75 %)
• Styrkt/visat (< 75 %)
• Uppenbart (<95 %)

SÄKERT ATT SAKFÖRHÅLLANDET INTE FÖRELIGGER

Inom bevisteorin är de flesta överens om de olika kravens ungefärliga relation till varandra, till exempel att ”uppenbart” är ett högre krav än ”sannolikt”. Exakt hur de olika kraven ska uttryckas och vad de innebär finns det däremot olika uppfattningar om.

Värdemetoden
Enligt värdemetoden relateras värdet av varje parts bevisning till den kvarstående osäkerheten. Man bedömer vilket värde bevisningen har för bevistemat i målet och kommer man fram till att bevisningen gör temat 75 % sannolikt kan man om de resterande 25 % bara säga att de utgör kvarstående osäkerhet 100 % sannolikhet skulle innebära att man med fullständig säkerhet visste att det sakförhållande som prövas verkligen föreligger. Eftersom man enligt värdemetoden bedömer varje parts bevisning för sig är det inte omöjligt att båda parternas påståenden anses 75 % sannolika eller att all bevisning bedöms som så svag att inget av parternas påståenden är mer än 10 % sannolikt.

Temametoden
Enligt temametoden relateras värdet av den ena partens bevisning till värdet av motpartens och inte till kvarstående osäkerhet. Om bevisningen gör den ena partens påstående sannolikt till 75 % betyder det att motpartens påstående är sannolikt till 25 %. Det finns aldrig mer eller mindre än 100 % bevisvärde att fördela mellan parterna och 100 % sannolikhet innebär därför inte mer än att all bevisning i målet talar för den ena partens påstående.

Konskevenser av metoderna
Enligt värdemetoden innebär det att vi till tre fjärdedelar kan vara säkra på att sakförhållandet föreligger. Enligt temametoden innebär det bara att jämfört med den bevisning i målet som talar mot sakförhållandet så talar betydligt mer för det; 75 % talar för och 25 % mot. Eftersom det normalt är lättare att göra något ”sannolikt” i förhållande till motpartens bevisning än i relation till kvarstående osäkerhet kommer temametoden oftast att generera högre bevisvärden än värdemetoden. Beviskravet ”sannolikt”, som ju anses innebära 75 % sannolikhet, har således olika innebörd beroende på om det betraktas värdemetodiskt eller temametodiskt: det måste uppfattas som ett högre krav om värdemetoden används. Också beviskravet ”övervägande skäl” har skilda betydelser beroende på vilket synsätt som anläggs. Enligt värdemetoden innebär det att den av parterna som har bevisbördan måste nå mer än 50 % sannolikhet i förhållande till kvarstående osäkerhet. Enligt temametoden innebär kravet att ingen av parterna har bevisbördan utan att den ena partens påstående ska godtas om bevisningen talar mer för det än för motpartens.

Beviskrav enligt Bolding.
Bolding, Bevisbördan s. 95 och Bevisbörda och beviskrav s. 8 ff

SAKFÖRHÅLLANDET FÖRELIGGER

Uppenbart (< 95 %)
Styrkt/visat (<75 %)
Sannolikt (51-75 %)
Antagligt (>50 %)

Bevisjämvikt

Antagligt (>50 %)
Sannolikt (51-75 %)
Styrkt/visat (< 75 %)
Uppenbart (<95 %)

SAKFÖRHÅLLANDET FÖRELIGGER INTE

Det sagda innebär att skalan av beviskrav måste konstrueras på olika sätt beroende på vilken metod som används vid bevisvärderingen. Dessutom beror innebörden av varje enskilt beviskrav på vilken metod som används. Frågorna om beviskrav och bevisvärdering är förbundna. Ekelöf, Rättegång IV s. 87 not 83 samt Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor s. 19 och 59. Ett annat samband mellan beviskrav och bevisvärdering har uppmärksammats av både Ekelöf och Lindell. De pekar på att beviskrav och bevisvärdering inte alltid går att särskilja i konkreta fall, eftersom frågorna om hur stark bevisningen är och om styrkan är tillräcklig ofta avgörs samtidigt och tillsammans av rätten.

I Realtid refereras från Stigellprocessen som påbörjats vid hovrätten ang skattebrott mm, se http://realtid.se/ArticlePages/20090...tid177.dbp.asp

Stigell hade bl.a. som jobb hos Penser eller Handelsbanken att sätta upp skatteparadisbolag åt kunder. Detta gjordes via Utlandsjuristen.

Bakgrunden
Händelseförloppet inträffade under år 1999. Stigell köpte via bolaget Lionell in fyra andra bolag, med syfte att sälja dem till Mirror Image mot betalning i Mirror Image-aktier. Ersättningen uppgick till 129 miljoner Mirror Image-aktier, varav ägarna till de fyra bolagen fick 45 miljoner aktier i ersättning. ”Nettovinsten” av affärerna blev alltså 84 miljoner Mirror Image-aktier. Härav ansågs Stigell ha tillskansat sig ett värde motsvarande 96 miljoner kronor som via Lionell gick till skatteparadisbolagen Bryson och SCI. Enligt en beräkning uppgick beloppet till 105 miljoner. Det kan alltså betraktas som skattepliktig inkomst, som Stigell borde ha tagit upp i deklarationen.Bryson och SCI hade formellt vissa personer som företrädare, men i praktiken ansågs Stigell vara den verkliga ägaren till Bryson och SCI. Danska banken Jyske Bank var inblandad där exempelvis Bryson hade konto.
Tingsrätten ansåg det vara ställt utom rimligt tvivel, att Stigell i praktiken stod bakom skatteparadisbolagen och utdömde fängelse i tre år.

Stigells invändingar
Stigell som haft ett uppdrag som utomstående att investera i aktier åt skatteparadisbolagen Bryson och SCI. Stigell har i dessa bolag haft en ställning som motsvarar styrelseledamot i svenska aktiebolag, säger Stigare.
Stigare påpekar särskilt att Lionell aldrig har ägt något av de fyra bolag som såldes in till Mirror Image, eller att Lionell erhållit vederlag för de fyra bolag som såldes in till Mirror Image. Det har endast funnits ett deltagande som mellanman för annans räkning. Mirror Image-aktierna har enligt Stigare bara förvaltats i en depå för annan part. Vi bestrider att det skett någon överföring från Lionell till Bryson eller SCI som skulle leda till skattekonsekvenser vid den aktuella tidpunkten, säger Stigare.

Utlandsjuristens kokbok för skatteupplägg
Åklagaren menar att Stigell till punkt och pricka följt recepten i Utlandsjuristens ”kokböcker” om skatteparadisbolag, och har köpt ”paket” för skatteparadisbolag från Utlandsjuristen. Det handlar om att hantera skatteparadisbolagen via ”fasadadresser” i London, och bulvaner som formella företrädare. Åklagaren pekar på att det är olagligt för någon i ett skatteparadis att avslöja vem som är skatteparadisbolagens verkliga ägare, men det är inte olagligt att bekräfta att någon inte är det. Och enligt åklagaren ville de inte bekräfta att Stigell inte var den verkliga ägaren i de aktuella paradisbolagen. [Utlandsjuristen hjälper inte sina klienter eller ? ]

Bevisning
Han fortsätter att berätta om Stigells beslagtagna dator, där man funnit att den kontaktadress för Bryson som Utlandsjuristen har i sitt register ändrats från Stigells tidigare bostadsadress på Döbelnsgatan 87 till hans då nya bostad på Odengatan 60. Det var Stigell själv som begärda adressändringen, och att posten skulle gå till Stigells bolag Notna. Det här visar att det inte varit någon annan än Stigell som ansvarat för paradisbolagens affärer. Utlandsjuristens kontor i Gibraltar och fasadadresserna i London, hanterar enligt åklagaren bara det administrativa, medan det är Stigell som ger alla instruktioner. Sedan registrerar Stigell paradisbolaget SCI på Turks and caicos-öarna i Karibien i februari år 1999.

Finalen var som sagt avsnittet av ”Striptease”, där Janne Josefsson är med och en annan journalist tar på sig dold kamera och går på besök på Zanders advokatbyrå som agerade återförsäljare av paradisbolag åt Utlandsjuristen.

SVEA HORVRÄTT
Mål nr B8992-06, avd 1

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Kommentar: har inte detta ekobrottmål ganska bra material som är bara att "kopiera" för egen verksamhet. Här får du skatteparadisbolagen Bryson och SCI samt fasadadresser i London med brevpapper och fakturor samt "namn". Stigells uppgifter går ju att använda med - ta hans passkopia och adress i Monaco Hans namnteckning finns ju i materialet .

Förslaget är att man tar Sigells upplägg i hans namn och kör igång....

Fri bevisprövning
Bevisningen är fri i svensk process. Alla tänkbara fakta får framföras och åberopassom bevisfakta. Denna frihet är uttryckligen föreskriven i 35 kap.
1 § RB där det står att rätten efter samvetsgrann prövning av allt,
som förekommit, ska avgöra vad som är bevisat i målet. I 35 kap. RB finns också vissa andra grundregler som är av intresse i all processföring. En sådan regel säger att om en part underlåter att besvara en för utredningen framställd fråga, så ska rätten, med hänsyn till allt som förekommit, pröva vilken verkan som bevis detta har. En annan regel säger att om part erkänner viss omständighet, så ska detta i princip gälla mot honom. Slutligen finns en regel om skönsuppskattning. Enligt denna får rätten uppskatta en skada
till skäligt belopp, när full bevisning om skadan inte alls eller
endast med svårighet kan framföras.

Bevisvärdet av lämnade uppgifter
I doktrinen anses allmänt att deklarationsuppgifter har ett betydande bevisvärde så länge det inte är fråga om att frångå deklarationen med stöd av
11 kap. 19 § 2 st. SBL (skönsbeskattning). Andra uppgifter som
också kan ha betydelse vid bevisvärderingen är bokföringens
status, låg bruttovinst, lågt mervärde, kontantberäkning som visar
över- eller underskott samt andra handlingar, bl.a. upprättade
skriftliga avtal.

Bevisbörda
Subjektiva bevisbördan
Den subjektiva bevisbördan tar sikte på vem av SKV respektive
den skattskyldige som bär risken av att ett rättsfaktum inte visas
och som därför normalt måste vara beredd att skaffa fram bevisning
för sin ståndpunkt.

Objektiva bevisbördan
Den objektiva bevisbördan tar sikte på rättssatsens uppfyllelse och
den innebär att så länge inte tillgängliga bevisfakta övertygar om
att alla rättsfakta är för handen kan beslut om rättsföljden inte
meddelas. Den objektiva bevisbördan anger hur mycket som måste
vara utrett eller, med andra ord, vilket mått av bevisning som krävs
för att rättssatsen ska kunna tillämpas.

Sannolikhetsstegen
Hur graderar man sannolikhet? Viss ledning kan hämtas ur RB:s
terminologi för brottsmisstanke. För den svagaste graden används
uttrycket ”kan misstänkas”. Nästa grad är ”skäligen misstänkt”.
Påtagliga objektiva grunder ska finnas för misstankarna. I andra
sammanhang än brottsutredning brukar denna grad betecknas med
”antagligt”, som alltså inte är synonymt med sannolikt utan
betecknar något som är svagare, något som bara kan antas, om än
med skäl. En starkare grad är ”på sannolika skäl misstänkt”. För
att denna grad ska kunna anses uppnådd krävs att de objektiva
grunderna är av sådan styrka att misstanken har verkligt fog för
sig, men det föreligger ändå inte ett krav på sådan bevisning att
den skulle räcka för en fällande dom. För en sådan krävs att bevisningen
med ”till visshet gränsande sannolikhet” eller ”med
visshet” gör klart att den misstänkte har begått brottet. Försöker
man översätta dessa grader av sannolikhet till beskattningsförfarandet
Graden ”skäligen misstänkt”, som kan översättas till ”med skäl kan
antagas” eller ”antagligt” inte uteslutas. Som lägsta grad av sannolikhet
som det finns anledning att laborera med i beskattningsförfarandet
har därför satts ”antagligt”. ”Sannolika skäl” torde böra betecknas med ordet ”sannolikt”. ”Till visshet gränsande sannolikhet” och ”visshet” måste naturligtvis också vara med. Man torde också behöva en grad som ligger mellan ”sannolikt” och ”till visshet gränsande sannolikhet”. För en sådan grad finns ingen vedertagen beteckning. Här har valts uttrycket ”mycket sannolikt”. Man kan sedan teckna en sannolikhetsstegemed följande utseende.


Faktum existerar

• ---------- Visshet (< 95 %)
• ---------- Till visshet gränsande sannolikhet (75-95 %)
• ---------- Mycket sannolikt (51-75 %)
• ---------- Sannolikt (< 50 %)
• ---------- Antagligt (> 50 %)

Faktum kan lika
gärna existera som
inte existera

• ---------- Antagligt (> 50 %)
• ---------- Sannolikt (< 50 %)
• ---------- Mycket sannolikt (51-75 %)
• ---------- Till visshet gränsande sannolikhet (75-95 %)
• ---------- Visshet (< 95 %)

Faktum existerar inte

SKV ska vid sitt beslutsfattande avgöra vad som är bevisat i
ärendet. För att något ska anses bevisat krävs att den förebringade
bevisningen, efter att hänsyn tagits till eventuell motbevisning, har
en sådan tyngd att den grad av sannolikhet som gäller som
tillräckligt bevis är uppnådd. Räcker det med att ett rättsfaktum
gjorts sannolikt och kan bevisningen anses göra ett faktum i fråga
sannolikt så är därmed bevisat att ett faktum föreligger. Är det
däremot inte tillräckligt att ett faktum gjorts sannolikt utan måste
det göras mycket sannolikt så är ett faktum inte bevisat bara för att
det gjorts sannolikt. Det behövs då ytterligare bevisfakta som
förstärker sannolikheten så att den når upp till ”mycket sannolikt”.

Kommentar: det framgår inte vilken metod som SKV förordar dvs. finns det endast 100 % bevisning i ett mål (jfr temametoden) eller är det en sammanvägning av bevisning (värdemetoden) t.ex. att den som har bevisbördan måste uppnå mer än 50 % sannolikhet för ett sakförhållande?

KR i Stockholm ansåg i dom 2001-06-11 (mål nr 373–375-1999)
att ett företag gjort sannolikt att varor exporterats. Företaget hade
upprättat dubbla fakturor vid försäljning av varor till en rysk
köpare vilket vid bedömningen i LR ansågs sänka bevisvärdet av
de handlingar som företaget presenterat för att styrka exporten. LR
lämnade följande motivering:

”Enär bolaget gör gällande att den redovisade omsättningen
avsett export och därför inte är mervärdesskattepliktig
ankommer det i första hand på bolaget att visa att de varor
som omsatts har levererats till ett land utanför EG. Den dokumentation som föreligger beträffande den uppgivna
exporten kommer vid sådant förhållande att vara av
avgörande betydelse. Brister och tvetydigheter i dokumentationen
kommer i första hand att gå ut över bolaget. […]
Om föreliggande dokumentation inte ger en entydig bild av
transaktionerna och detta inte på ett godtagbart sätt kan
förklaras måste detta, enligt länsrättens mening, leda till att
det inte med tillräcklig grad av säkerhet kan fastslås att den
till skattemyndigheten redovisade omsättningen verkligen
utgjort export.”

I KR hölls bl.a. vittnesförhör med en anställd vid den speditionsfirma
som fraktat varorna till Ryssland. Vittnet bekräftade bl.a.
bolagets uppgifter om att dubbel fakturering är brukligt vid export
till Ryssland. KR gjorde därefter följande bedömning:

”Av utredningen i målet framgår att bolaget inhandlat vitvaruprodukter
från olika grossister och att dessa varor såvitt
framgår av utställda fakturor levererats direkt till speditör
för bolagets räkning. Kammarrätten anser vidare att den
förklaring bolaget lämnat angående diskrepansen mellan
statistiskt värde och till skattemyndigheten uppgivet värde
bär sannolikhetens prägel. På grund härav och med hänsyn
till vad … [vittnet] anfört om de mycket begränsade möjligheterna
att från hamnmagasinet bortföra varor finner kammarrätten
att bolaget gjort sannolikt att varorna exporterats
till Ryssland på sätt som påståtts.”

LR i Skåne har i dom 2001-10-10 (mål nr 9236-9237-00) bedömt
bevisningen för gränsöverskridande transport enligt 3 kap. 30 a §
ML. Ett bolag hade sålt varor till momsregistrerade företag i andra
EG-länder. Varorna hade hämtats av en av köparen anlitad fristående
speditör hos den lagerhållare som på uppdrag av säljaren
lagerhöll varorna. Speditören hade signerat fraktsedlar upprättade
av lagerhållaren innehållande uppgift om köparens namn,
godsmottagare och leveransort eller destinationsland. Säljaren
hade även erhållit fraktbrev från köparen med lydelsen ”Transit i
Köpenhavn eller efter order” samt uppgift om köpare ”Efter
ordre”. Köparen hade även upprättat ett intyg med angivande av
godsets leveransadress i Danmark. SKM ansåg inte att säljaren
hade visat att varorna levererats till ett annat land och att
förutsättningarna för undantag från skatteplikt enligt 3 kap. 30 a §
förelåg. SKM anförde därvid följande:

”Fraktsedlarna från … [lagerhållaren] … har grundats på …
[säljarens] … egna uppgifter om att varorna skall
transporteras ut ur landet av köparen. … [lagerhållaren] har
inte haft någon kontroll över vart varorna rent faktiskt
transporterats. De fraktbrev som erhållits från köparen …ger inget stöd för att varorna med säkerhet skall
transporteras ut ur landet. Genom sin lydelse ’Transit i
Köpenhavn eller efter order’ samt uppgift om köpare ’Efter
Ordre’ ger fraktbreven närmast stöd för att varorna kan
transporteras vart som helst och att varorna kan komma att
överlåtas vidare till vilken annan köpare som helst. De
uppgifter om leveransadress i Danmark som framgår av
intyget från köparen … överensstämmer inte med de
uppgifter om leveransadressen som framgår av leveranssedlarna
från … [lagerhållaren] … Uppgifterna i intyget
strider mot de uppgifter som inhämtats hos … via s.k.
rådsförfrågan. Intyget saknar därför trovärdighet. Mot bakgrund
av det anförda finner skattemyndigheten att dokumentationen
inte har något bevisvärde när det gäller att
avgöra om de i utredningen aktuella varorna har
transporterats direkt ut ur landet i nära anslutning till
…[säljarens]… omsättning av dem.”

Säljaren anförde vid prövning i LR följande:

”Oavsett om varorna transporterats direkt till utlandet eller
ej har bolaget vidtagit de åtgärder som rimligen kan krävas
när det är fråga om s.k. avhämtningsköp, dvs. när köparen
och inte säljaren svarar för transporten. Varorna har avlämnats
till fristående fraktförare som intygat att varorna omhändertagits
för befordran till utlandet, detta genom att
underteckna av fristående lagerhållare upprättad fraktsedel.””- Sammanfattningsvis kan konstateras att oavsett om
varorna lämnat landet eller ej måste bolaget anses ha fullgjort
varje rimlig skyldighet i sin kontroll av att varorna
skulle föras ut ur landet. Bolaget måste således anses ha
agerat i god tro till den del som varorna verkligen kvarblivit
inom landet, om detta över huvud taget inträffat.”
SKM anförde i sin tur följande:

”Undantag från skatteplikt skall bedömas restriktivt och
skall, vad gäller den subjektiva bevisbördans placering, bedömas
på samma sätt som en avdragspost, vilket innebär att
det normalt är den skattskyldige som bär risken av att rättsfaktum
inte visats med tillräcklig grad av sannolikhet. Den
lägsta graden av sannolikhet som härvidlag kan komma i
fråga är antagligt. Enligt skattemyndighetens uppfattning
krävs det därför att det åtminstone är antagligt att kravet på
direktutförsel är uppfyllt för att bolagets omsättning skall
kunna undantas från skatteplikt eller anses som en omsättning
utom landet. Det är således tillräckligt att påföra bolget utgående mervärdesskatt, när kravet på direktutförsel
lika gärna kan vara uppfyllt som inte uppfyllt.”

LR gjorde följande bedömning:

”Av den förebringade utredningen framgår beträffande de
transaktioner som nu är i fråga att det inte visats att de
försålda varorna har lämnat svenskt territorium på sådant
sätt att förutsättningar för undantag från skatteplikt är för
handen. Bolaget har därför haft att redovisa utgående
mervärdesskatt på försäljningarna. Fråga om god tro har
därvid ingen betydelse. Vad bolaget anfört medför inte
någon annan bedömning.”

KR i Göteborg har 2003-02-18 i mål nr 6606–6607-2001 fastställt
LR:s dom. Domen är överklagad.

RR har i dom 2004-03-18, mål nr 1758–1762-01, bedömt bevisningen
för gränsöverskridande transport enligt 3 kap. 30 a § ML.
Ett bolag hade sålt dataprodukter för 4,6 miljoner kr till två finska
företag som själva hämtade varorna hos säljaren i Sverige. Säljaren
behandlade försäljningen som en från skatteplikt undantagen försäljning
i enlighet med 3 kap. 30 a § ML. Säljaren hade ingen dokumentation
som visade att varorna hade lämnat landet. Det visade
sig senare att en stor del av de varor som sålts till de finska bolagen
har sålts vidare samma dag eller någon dag senare i Sverige.
SKM gjorde gällande att det åvilar en säljare att förvissa sig om att
de varor som sålts faktiskt har lämnat landet för att undantaget från
skatteplikt enligt 3 kap. 30 a § ML ska vara tillämpligt.
KR i Stockholm ansåg i dom 2001-01-25, mål 6217–6221-1999, att
det saknas stöd både i lagen och i lagens förarbeten för SKM:s uppfattning.
Säljaren, som hade kontrollerat de finska bolagens VATnummer
och varit förvissat om att varorna skulle lämna landet, hade
enligt KR gjort vad som enligt lagen ankommer på det.
Domen överklagades till RR som i dom 2004-03-18, mål nr 1758–
1762-01, gjorde följande bedömning:

”Till grund för bestämmelsen i ML ligger artikel 28c.A i
sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG). Regleringen
i ML och direktivet ger uttryck för att varorna faktiskt skall
föras in i ett annat EG-land (jfr prop. 1994/95:57 s.78). Är
den förutsättningen inte uppfylld är omsättningen inte
undantagen från skatteplikt. Eventuell god tro hos säljaren
saknar betydelse för dennes skyldighet att debitera
mervärdesskatt.
Regeringsrätten finner att det i målet inte framkommit att de
aktuella varorna förts från Sverige till ett annat EG-land. Omsättningarna är därför inte undantagna från skatteplikt.”

KR i Stockholm har 2002-05-28 i mål nr 8568-2000 bedömt att en
faktura som ett bolag presenterat för SKM inte utgjorde tillräckligt
underlag för avdragsrätt. Av fakturan framgick att den avsåg
bokföringskostnader och kontorsmaterial (75 000 kr) samt
byggledning och material (925 000 kr). Trots begäran från SKM
hade bolaget inte inkommit med uppgifter som visade vilka
tjänster som utförts och vilket material som tillhandahållits.
KR uttalade följande angående avdragsrätt och skattetillägg:

”Av den ifrågasatta fakturan framgår inte att den avser de
arbeten som bolaget påstått. I avsaknad av ytterligare underlag
kan bolaget inte anses ha styrkt det yrkade avdraget för
ingående mervärdesskatt. För att skattetillägg skall påföras
krävs emellertid enligt den numera upphävda, men i målet
fortfarande tillämpliga, 18 kap. 1 § mervärdesskattelagen
(1994:200) att den skattskyldige till ledning för
beskattningen lämnat en uppgift som befunnits oriktig. Det
är inte tillräckligt att den skattskyldige inte kan styrka sitt
avdragsyrkande. Mot bolagets bestridande kan
skattemyndigheten inte anses ha visat att den ifrågasatta
fakturan saknar verklighetsunderlag eller avser kostnader
som inte är hänförliga till bolagets verksamhet”.

KR kom således fram till att SKM:s beslut att vägra avdrag för
ingående moms var korrekt men att skattetillägg inte kunde
påföras på grund av att bevisbördan för att en oriktig uppgift
lämnats åvilar SKM.

Bakgrund
Skatte- och eko-brottsproceesen har likheter och skillnaderprövningen av beskattningen i förvaltningsdomstol och vid prövningen av skattebrott i allmän domstol. Omprövningsbeslut avseende t.ex. eftertaxering och skattetillägg föranleder brottsanmälan till åklagare när det kan antas att ett brott mot skattebrottslagen har begåtts. Prövningen av de objektiva rekvisiten är densamma i de olika målen men processprinciperna skiljer sig åt och vid den straffrättsliga prövningen tillkommer de subjektiva rekvisiten. Skattemålet och EKO-målet har därmed nära beröringspunkter men skiljer sig också väsentligt åt i olika hänseenden. Inte sällan pågår processerna parallellt och kan antas påverka varandra exempelvis avseende förvaltningsdomstolens bedömningar av frågor om skattskyldighet, skatteplikt och bevisprövning.

Punkter att belysa

• Utredningen i skatteprocessen, tvångsmedel, betalningssäkring, undantagande av handlingar, rätten att vara passiv, sekretess.
• Centrala regleringen i Skattebrottslagen (SBL), brottstyper, subjektiva rekvisit, farebedömning, gradering, påföljder m m. Närmare om förundersökningen, tvångsmedel, förhör, delgivning m m
• Oriktig uppgift vid eftertaxering och skattetillägg, frivillig rättelse och befrielsegrunder
• Oriktig uppgift och frivillig rättelse ur SBL:s perspektiv. Närmare om sambandet mellan processerna – anmälningsskedet, samarbete mellan myndigheter, vilandeförklaring m m
• Bevisprövning i skatteprocessen; bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering
• Bevisvärderingen i brottmålet. Sambandet med bevisvärderingen i skatteprocessen – likheter och skillnader
• Vad förenar och skiljer processen i skattemål och EKO-mål?

Vad är Dina synpunkter och kommentarer ?

ps I ett inlägg skriver Göteborgsadvokaten "Konstigt att ingen pratar om bevisvärdering i länsrätt. Är det för att det inte förekommer någon bevisvärdering i länsrätt ? Enligt min uppfattning borde man sätta varningsetikett på länsrättsdomar i skattemål och skriva "Varning! Produkten kan innehåll spår av juridik." När det gäller Sjödin är det klart att gamle "Sillen" har uppförsbacke - eller tror han på fullt allvar att han skall kunna få vakten C att plötsligt ändra sig:" Ja jo förresten jag tar tillbaka allt och påstår motsatsen." se http://tingsnotarien.blogg.se/2006/o...ober-2006.html ds

Institutet Skatter & Rättssäkerhet höll den 17 december ett seminarium med ovanstående rubrik under ledning av sin ordförande advokat Peter Nordquist. Professor - och numera även advokat - Börje Leidhammar inledde med funderingar kring Bevisbörda och beviskrav i skattemål rörande tillämpningen av reglerna om Transfer Pricing (TP) i inkomstskattelagen (1999:1229), IL, alltså de regler som avser att försvara det svenska beskattningsunderlaget och hindra företagen att genom manipulationer med prissättningen vid affärer med utländska närstående företag minska sin skattepliktiga inkomst i Sverige. Genom lagstiftning under 2007 finns det i Sverige också särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning, de s.k. TPD-reglerna. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap SKV M 2007:25 .

I princip - eller snarast av hävd för någon lagstiftning finns inte - gäller fri bevisprövning. Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, som reglerar bl.a. skattemålens handläggning, ska domstolen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, den s.k. officialprincipen. Domstolen behöver dock inte själv ombesörja utredningen. Det förutsätts att den som har bäst förutsättningar att leda något i bevis ska göra det. Det innebär i det enkla fallet att Skatteverket har bevisbördan för att ett företag haft en viss inkomst, medan företaget förutsätts styrka och motivera sina kostnader. Om inkomståret är 2006 och taxeringsåret (dvs det år deklarationen upprättas och granskas) är 2007, kan Skatteverket fram till utgången av 2007 utan större problem ändra en taxering, s.k. omprövning enligt 4 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324), TL, om det finns materiellt fog för det. (I vulgärdebatten hävdas det att det föreligger omvänd bevisbörda, dvs. att den skattskyldige ska bevisa sin oskuld. Så är det inte, men många känner vanmakt när det upplever att Skatteverket inte verkar bry sig om vad man säger.) Om ärendet förs vidare i domstol är bevisbördefördelningen den nyss nämnda. Ändring fr.o.m. 2008 kan emellertid bara göras genom s.k. eftertaxering, som är ett extraordinärt rättsmedel och som lägger hela bevisbördan på Skatteverket om det påkallar ändring av taxeringen. (Det krävs också mer graverande fel från företagtes sida för att eftertaxering ska få ske, men seminaraiediskussionen gällde bara beviskraven.) Kärnan i diskussionen var: hur ska det höjda bevisbördekravet vid eftertaxering utkrävas i praktiken såvitt gäller TP-mål?

Leidhammars poäng var att lyfta fram att det i TP-mål inte verkar ha observerats att det föreligger skilda beviskrav mellan omprövning och eftertaxering, och att det inte är företaget som har att bevisa vad som talar till dess fördel även i eftertaxeringsmål.

Rådet till företag som dras in i eftertaxeringsprocesser i TP-frågor blir därför att framhålla att det är Skatteverket som har hela bevisbördan.

Bakgrund
Uttrycket oriktig uppgift är väl etablerat i skatte- och skattebrottsammanhang. Rekvisitet är utformat med eftertaxeringsinstitutet som förebild, och är en nödvändig förutsättning inte bara för eftertaxering, 4:16 TL, utan också för påförande av skattetillägg, 5:1 TL. Härutöver är rekvisitet centralt för skattebrottsbestämmelserna i SkBrL. Om oriktig uppgift befinns föreligga, så kan såväl taxeringsåtgärder som straffansvar aktualiseras.

I skattebrottslagen (1971:69) regleras underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldigheten. Den som uppsåtligen, av grov oaktsamhet eller i övrigt lämnar oriktig uppgift till myndighet eller underlåter att till myndighet lämna kontrolluppgift eller annan föreskriven uppgift , och därigenom ger upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv eller annan kan beroende på omständigheterna dömas bl.a. för skatteförseelse eller skattebrott .

Även den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga och därmed riskerar att försvåra myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift kan dömas enligt skattebrottslagen.

I 4:16 taxeringslagen får eftertaxering ske om den skattskyldige
i självdeklaration eller på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen, lämnat oriktig uppgift i mål om taxering....
Med oriktig uppgift avses oriktig sakuppgift. Uppgift i en deklaration om marknadsvärdet på en fastighet som den skattskyldige förvärvat från sitt fåmansföretag har inte ansetts utgöra ett sådant oriktigt meddelande som krävs för eftertaxering, RÅ 1999 ref. 17. Inte heller uppgift i en självdeklaration om marknadsvärdet på aktier i ett fåmansföretag ansågs utgöra oriktig uppgift, RÅ 2004 not. 176 och RÅ 2004 not. 177. Hit torde hänföras såväl felaktiga sifferuppgifter i sak som felaktiga uppgifter om sakförhållanden av betydelse för bedömningen av en taxeringsfråga. Har oriktig sakuppgift lämnats är oriktighetsrekvisitet uppfyllt även om det p.g.a. innehållet i övrigt i den skattskyldiges deklaration funnits anledning för SKV att vidta en utredning i det aktuella hänseendet, se RÅ 1987 ref. 171. För att en oriktig uppgift inte skall anses föreligga torde krävas att det, p.g.a. den skattskyldiges redovisning i övrigt, varit så uppenbart för SKV att uppgiften är felaktig att myndigheten kunnat bortse från den, jfr RÅ 1982 Aa 38. Se också RÅ 2002 ref. 20, där fråga uppkom om skattetillägg kunde påföras i ett fall där den skattskyldiges uppgifter i självdeklarationen var oförenliga med varandra och skattemyndighetens utredningsskyldighet enligt 3 kap. 1 § därför aktualiserades och RÅ 2003 ref. 4, där en liknande bedömning gjordes beträffande ett yrkande om nedskrivning av anläggningstillgångar. Beträffande den sist nämnda frågan gjordes en motsatt bedömning av Regeringsrätten i RÅ 2004 ref. 11, RÅ 2004 not. 102 och RÅ 2004 not. 164.

En oriktig uppgift i taxeringsmål föreligger om den skattskyldige i ett överklagande till länsrätten framställt ett yrkande som innefattar en oriktig uppgift och SKV vid sin omprövning inte godtar yrkandet. Överklagandet överlämnas nämligen då till länsrätten för prövning, varigenom den oriktiga uppgiften skall anses lämnad i mål om taxering, se prop. 1989/90:74 s. 411 f. Detta gäller oberoende av om yrkandet framställts först i överklagandet eller om det tidigare också framställts i den skattskyldiges deklaration. Oriktig uppgift i taxeringsmål föreligger också när en oriktig uppgift lämnats beträffande en fråga som med stöd av 6 kap. 19 § 2 st. förs in i ett pågående taxeringsmål i länsrätten.

I 5:1 taxeringslagen anges att om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen, skall en särskild avgift (skattetillägg) tas ut.
En uppgift anses som avgiven till ledning för taxeringen oberoende av när under förfarandet den har lämnats. Den kan således ha lämnats t.ex. i en deklaration, i ett svar på en förfrågan, i samband med en taxeringsrevision eller i ett omprövningsärende, se prop. 1989/90:74 s. 409 och prop. 1991/92:43 s. 80.
I andra st anges
"En uppgift skall anses vara oriktig om det klart framgår att en uppgift som den skattskyldige har lämnat är felaktig eller att den skattskyldige har utelämnat en uppgift till ledning för taxeringen som han varit skyldig att lämna. En uppgift skall dock inte anses vara oriktig om uppgiften tillsammans med övriga lämnade uppgifter utgör tillräckligt underlag för ett riktigt beslut. En uppgift skall inte heller anses vara oriktig om uppgiften är så orimlig att den uppenbart inte kan läggas till grund för ett beslut. "

Beviskravet för förekomsten av en oriktig uppgift uttrycks på så sätt att det "klart framgår" att uppgiften är felaktig eller att information har utelämnats. Avsikten är dock inte att med det nya uttryckssättet förändra beviskravets höjd utan denna avses vara densamma som tidigare, dvs. motsvara att uppgiften "befinns oriktig". Liksom tidigare gäller även att samma beviskrav skall gälla vid skattetillägg som vid eftertaxering, dvs. ett högre beviskrav än i den vanliga taxeringsprocessen. Skillnaden illustreras av rättsfallet RÅ 2002 ref. 31. I detta mål hade en företagare inte redovisat någon bilförmån i sin deklaration trots att han använde bil i verksamheten. Regeringsrätten anförde att den bevislättnad som gäller för
skattemyndigheten vid påförande av värde av bilförmån vid inkomsttaxeringen enligt RÅ 2001 ref. 22 (presumtionsregeln) inte kan tillåtas få genomslag i skattetilläggs- och eftertaxeringssammanhang. Företagaren påfördes därför värde av bilförmån enligt presumtionsregeln men detta var således inte tillräckligt för att också påföra skattetillägg. Se även de i kommentar till 4 kap. 16 § 1 st. anmärkta rättsfallen RÅ 2002 ref. 20, RÅ 2003 ref. 4 och RÅ 2004 ref. 11. Den praxis som utvecklats beträffande rekvisitet oriktig uppgift i 116 a § GTL liksom i den tidigare lydelsen av 5 kap. 1 § är fortfarande relevant fullt ut. Eftersom identitet anses föreligga också mellan uttrycket "oriktig uppgift" och "oriktigt meddelande"

Hehe, rolig och intressant artikel. Man kan fråga sig hur viktigt det är att publicera fotografier på restaurangen där den åtalade åt

Ägnar man sig dessutom åt sådan här verksamhet och låter känsliga uppgifter lika oskyddade på en dator så förtjänar man ju nästan något straff.

Advokatfirma Lindhs DLA Nordic Kommanditbolag
genom advokat Thomas Pousette lämnade ett felaktig råd inför ett generationsskifte i den aktuella familjen. Någon skadeståndsskyldighet föreligger emellertid inte, eftersom motparterna inte förmått göra övervägande sannolikt att gåvorna inte skulle ha lämnats om de vetat om de verkliga konsekvenserna.

I tingsrätten angav advokatfirman följande:
Det är riktigt att Thomas Pousette i samtliga sina promemorior utgått från att den s.k. lättnadsregeln var tillämplig på gåvorna av aktierna och att detta var felaktigt. Det aktuella felet är i och för sig av sådant slag att det kan grunda skadeståndskyldighet för advokatfirman. Det är också riktigt att Peter Altgenug och Roger Altgenug vardera har påförts gåvoskatt om 228.900 kr jämte ränta enligt lag med 11.292 kr, totalt 240.192 kr. Om lättnadsregeln hade varit tillämplig skulle bröderna Altgenug ha påförts gåvoskatt om vardera 30.220 kr, vilket också var den information som Thomas Pousette lämnade före överlåtelsen.

Advokatfirman anför följande - vart tog advokatsekretessen vägen :
Rolf Altgenug har sedan många år tillbaka varit klient hos advokatfirman. År 1996 vände sig Rolf Altgenug till advokatfirman med anledning av att han och hustrun Ingrid Ingestad avsåg att flytta från Sverige till Spanien. Detta aktualiserade frågan att genomföra ett generationsskifte, dvs. en överföring av Rolf Altgenugs företagstillgångar till sönerna Peter Altgenug och Roger Altgenug. Det var endast Rolf Altgenug som var advokatfirmans uppdragsgivare och som lämnade instruktioner till advokatfirman. Det förekom dock att även sönerna Altgenug och då främst Roger Altgenug hade kontakter med advokatfirman under uppdragstiden, men någon klientrelation förelåg inte med sönerna.

Rolf Altgenugs uppdrag till advokatfirman framgår av den första promemoria som Thomas Pousette upprättade och som är daterad den 20 september 1996. Advokatfirman skulle utreda huruvida Rolf Altgenug var tvungen att överlåta samtliga sina andelar i bolagen för att inte ha "väsentlig anknytning" till Sverige. Att sådan anknytning saknas har betydelse för Rolf Altgenugs skattskyldighet i Sverige i fråga om flera olika typer av skatter. Vidare skulle utredas hur man på bästa sätt skulle kunna utnyttja underskotten i Vireberg innan överlåtelsen av andelen i det bolaget. Även skattekonsekvenserna av att Rolf Altgenug skänker bolagsandelarna till sina söner skulle utredas.

Generationsskiftet sköts framåt i tiden av det skälet att det var skattemässigt förmånligt att Rolf Altgenug utnyttjade underskotten i Vireberg innan en överlåtelse av andelen i det bolaget ägde rum.

En förutsättning för generationsskiftet var sålunda att Rolf Altgenug skulle bli begränsat skattskyldig i Sverige. En annan förutsättning som Rolf Altgenug angav var att denne genom överlåtelsen skulle erhålla ca sex-sju miljoner kr. Skälet för detta var sannolikt att Rolf Altgenug behövde dessa medel för sin försörjning.

Rolf Altgenugs egendom, som skulle överföras vid generationsskiftet, var följande. Han ägde 1.000 röststarka A-aktier i Swishtrade och hade röstmajoritet i detta bolag. Peter Altgenug och Roger Altgenug ägde 2.000 B-aktier vardera i bolaget. Det fanns inte några andra aktieägare i bolaget. Swishtrade hade varit rörelsedrivande en bit in på 1990-talet. Därefter bestod bolagets verksamhet av att tillhandahålla administrativa tjänster och förvalta fast egendom. Swishtrade ägde, såsom komplementär, en andel av bolaget Vireberg. Inledningsvis var det inte bestämt hur stor denna ägarandel var, men den bestämdes inför överlåtelsen till 60 procent. Den återstående delen av Vireberg, dvs. 40 procent, ägdes av Rolf Altgenug såsom kommanditdelägare. Virebergs verksamhet bestod av förvaltning av två fastigheter och dess tillgångar och skulder var nästan uteslutande att hänföra till dessa fastigheter.

Det är riktigt som kärandena har anfört att Thomas Pousette upprättade ett flertal promemorior angående möjliga sätt att genomföra generationsskiftet och konsekvenserna av dessa. Det är också riktigt att Thomas Pousette i dessa promemorior felaktigt antagit att den s.k. lättnadsregeln skulle vara tillämplig om aktierna i Swishtrade gavs bort. Av promemorian den 29 september 1998 och senare promemorior framgår också att Thomas Pousette i sina förslag tillgodosett Rolf Altgenugs önskemål om att få ut ett kapitalbelopp om ca sex miljoner kr.

Under resans gång framkom ytterligare ett skäl för Rolf Altgenug att genomföra generationsskiftet utan längre dröjsmål. Rolf Altgenug angav i ett brev till Gunnar Johansson av den 7 juli 1998 att hans hustru Ingrid Ingestad med hänvisning till det äktenskapsförord som makarna hade upprättat år 1989 hävdade att Rolf Altgenugs företag var giftorättsgods och inte enskild egendom som Rolf Altgenug ansåg. I brevet bad Rolf Altgenug om råd huruvida han skulle processa om denna fråga eller inte.

I ett fax av den 8 december 1999 från Rolf Altgenug till Thomas Pousette angav Rolf Altgenug att tiden nu hade blivit mogen för ett generationsskifte i enlighet med Thomas Pousettes promemoria av den 14 september 1998. Rolf Altgenug angav i faxet bl.a. att han hade för avsikt att vistas i Sverige under tiden från den 11 till den 19 januari 2000 för att genomföra överlåtelsen. I ett fax av den 15 december 1999 svarade Thomas Pousette att han och Gunnar Johansson avsåg att förbereda ärendet, men att de för närvarande hade en synnerligen stor arbetsbelastning, varför de bad om att få återkomma med svar på de frågor som Rolf Altgenug ställt.

Den 18 januari 2000 upprättade Thomas Pousette ytterligare en promemoria angående generationsskiftet. I denna avrådde Thomas Pousette från att genomföra transaktionen genast och förordade i stället att det var fördelaktigare att vänta till dess att ett årsbokslut för det innevarande räkenskapsåret förelåg. Så blev också fallet.

Den 26 juli 2000 upprättade Thomas Pousette en ny promemoria med anledning av att taxeringsvärdena för Virebergs fastigheter hade ändrats, vilket i sin tur påverkat värdet på aktierna i Swishtrade. Denna omständighet saknar dock all betydelse för prövningen av detta mål. Transaktionen skulle hur som helst inte ha kunnat genomföras under år 1999. Allt förberedelsearbete var inte genomfört och Rolf Altgenug avsåg att genomföra transaktionerna tidigast i januari 2000. Det bestrids också att de höjda taxeringsvärdena skulle ha verkat nedsättande på Rolf Altgenugs motivation att genomföra transaktionerna i början av augusti 2000. Som framgått fanns det andra och långt starkare ekonomiska drivkrafter för Rolf Altgenug att genomföra generationsskiftet.

På grundval av de råd som Thomas Pousette hade lämnat överlät den 3 augusti 2000 Rolf Altgenug genom gåva sina aktier i Swishtrade till Peter Altgenug och Roger Altgenug. Genom avtal samma dag försålde han sin andel i Vireberg till sönerna för totalt 7,4 miljoner kr. Rolf Altgenug fick betala drygt en miljon kronor i reavinstskatt för försäljningen av andelen i Vireberg. Han fick sålunda behålla drygt sex miljoner netto efter försäljningen, vilket var i enlighet med advokatfirmans uppdrag. Även i övrigt genomfördes transaktionen i enlighet med de krav och önskemål som Rolf Altgenug framfört till advokatfirman.

Efter det att Peter Altgenug och Roger Altgenug fått beskedet från Skattemyndigheten att lättnadsregeln inte var tillämplig på gåvan förekom viss korrespondens och telefonkontakter mellan parterna. Det framgår härvid att överlåtelsen skulle ha ägt rum även om familjen Altgenug före denna hade haft kännedom om de riktiga skattekonsekvenserna. I ett brev som Gunnar Johansson den 11 mars 2003 skickade till Vireberg redovisades att Roger Altgenug tidigare sagt till Gunnar Johansson att de skulle ha genomfört transaktionen i vilket fall som helst. I brevet angavs också att det inte fanns något skattemässigt bättre alternativ att genomföra transaktionen på. Med anledning härav sände Roger Altgenug den 28 maj 2003 ett brev till advokatfirman. I detta angavs bl.a. att med kännedom om de verkliga skattekonsekvenserna skulle man från Altgenugs sida ha valt ett annat upplägg innebärande att man hade delat upp gåvan på flera mottagare för att därigenom minska gåvoskatten. Rolf Altgenug har därefter i kontakter med Gunnar Johansson, bl.a. i ett e-brev i oktober 2003, förklarat att Altgenugs internt hade diskuterat att dela upp gåvan på fyra genom att sätta in även Ingrid Ingestads båda barn som gåvomottagare. I samma brev bekräftade Rolf Altgenug Gunnar Johanssons tidigare framförda uppfattning, att Roger Altgenug numera ändrat uppfattning i frågan huruvida transaktionen skulle ha ägt rum om skatteutfallet hade varit känt. Uppenbarligen efter det att Roger Altgenug konsulterat jurist och fått rättsläget klart för sig redovisade denne en ändrad uppfattning och hävdade fortsättningsvis att transaktionen inte skulle ha genomförts om skatteutfallet hade varit känt.

Det finns också ett antal andra omständigheter som starkt talar för att transaktionen skulle ha genomförts vid den aktuella tidpunkten även om skatteutfallet varit känt. Ett generationsskifte, vilket bl.a. innefattade gåvor av aktierna, hade varit på familjen Altgenugs dagordning ända sedan år 1996. Rolf Altgenug var angelägen om att inte längre ha någon anknytning till Sverige i skattehänseende. Han ville dessutom få ut ett kapital om ca sex miljoner kr från bolagen i samband med generationsskiftet. Rolf Altgenug och sönerna hade också ett intresse av att genomföra transaktionerna eftersom Rolf Altgenug var omgift.

SVEA HOVRÄTT
Avdelning 10, Rotel 1003
DOM
2009-03-24 Stockholm
Mål nr T 2692-07

Slutsats: jurister håller ihop men lita på en skattejurist bra för att titeln advokat finns på kortet