Det verkar förhålla sig så, att den allmänna uppfattningen hos handläggare och revisorer inom skatteverket är att det krävs ett slags total bevisning när det gäller ärenden avseende skatteparadis. Vad som är viktigt är dock inte mängden av information utan hur de fakta som inhämtats av skatteverket, som i första hand ska vara underlag för taxering och som sedan ska bilda underlag för eventuell process, presenteras. Tillsammans med kännedom om lagstiftningen i dessa jurisdiktioner som bl.a. OECD inhämtat och även lämnats av jurisdiktionen själv vid OECD:s konsultationer kan relevanta frågor ställas som möjliggör att skatteverkets ståndpunkt framstår som vederhäftig vid en process.
Bevisbördans placering
Den allmänna bevisbörderegel som säger att den part som har lättast förebringa bevisning också bör ha bevisbördan, får naturligtvis inte innebära att det allmänna kan luta sig tillbaka och enbart kräva bevisning från motparten. Av utgången i RÅ 1984 1:83 (Upjohn målet) kan det synas som om RegR frångått denna allmänna regel genom att bifalla bolagets besvär. Vad RegR dock bör ha menat är att det allmänna, d.v.s. skattemyndigheten, varken beaktat för en prisbedömning relevanta omständigheter eller gjort någon adekvat prisutvärdering.
Den skattskyldige ej visat...
- En av de processer gällande transaktioner med skattejurisdiktioner där det kan sägas att domstolen för första gången uttalat att den skattskyldige inte visat att visst påstått förhållande förelegat är Kammarrättens i Stockholm dom 1996-02-06, målnr 7207--7208-1993, som gällde en av medlemmarna (X) i rockgruppen Europe. Kärnfrågan, väldigt förenklat, gällde om de royaltybetalningar som slussats från Sverige till ett holländskt bolag och vidare till ett av X helägt liberianskt bolag skulle anses tillkomma det liberianska bolaget eller X personligen. Av domskälen kan utläsas att kammarrätten bedömt att X inte lyckats visa att verksamheten faktiskt bedrivits på det sätt som X påstått.
- Länsrättens i Halmstad dom 1998-08-28, målnr. 1820-95 gällande eftertaxering, handlade om s.k. luftfakturor från ett Gibraltarbolag. Vid revision i ett svenskt aktiebolag uppmärksammades att bolaget betalat fakturor för konsultuppdrag till ett Gibraltarbolag som administreras av ett konsultföretag i Gibraltar som specialiserat sig på transaktioner med bolag i tax havens. Länsrätten konstaterade att då delägaren i det svenska bolaget inte lyckats visa att bolaget erhållit någon motprestation av det registrerade bolaget i Gibraltar skulle delägaren själv anses ha disponerat över de fakturerade beloppen. Länsrätten uttalade att vid eftertaxering ankommer det på skattemyndigheten att visa att förutsättningar för eftertaxering är uppfyllda. Av praxis och doktrin följer vidare att kravet på tillräckliga bevis normalt är högre när det gäller eftertaxering och skattetillägg än när det gäller ett ordinärt taxeringsbeslut. Hur mycket större beviskrav är dock oklart. Så mycket är dock klart att bevisstyrkan inte behöver nå upp till graden för fällande dom i brottmål. I ett fall som det förevarande där avgörande är om en rad affärstransaktioner som enligt länsrättens mening inte blivit bokförda i vederbörlig ordning kan emellertid beviskraven inte ställas allt för höga på skattemyndigheten. Underlåtenhet från bolagets sida att sköta bokföringen på ett riktigt sätt måste således i viss mån lätta skattemyndighetens bevisbörda. Skattemyndigheten hade via kreditupplysningsföretaget IBIS erhållit information om att det utländska bolaget var registrerat på en adress som innehades av ett konsultföretag i Gibraltar som specialiserat sig på denna typ av transaktioner. Skattemyndigheten gjorde därvid i processen gällande att bolaget i Gibraltar var ett s.k. brevlådeföretag som är administrerat av nämnda konsultföretag.
- Kammarrättens i Sundsvall dom 1997-06-27, målnr. 142-143-1996, 554-555-1996, gällde inköp av truckar till ett svenskt bolag från japanska bolag varvid provisioner utbetalats till ett bolag registrerat i Gibraltar. Delägaren X i det svenska bolaget var registrerad som ägare till bolaget i Gibraltar vid tidpunkten då större delen av provisionerna utbetalats till bolaget i Gibraltar. Kammarrätten kom till skillnad från länsrätten fram till att vid en samlad bedömning kan det inte anses ha visats eller gjorts sannolikt från X:s sida att utbetalda provisionsbelopp inte skulle ha kommit honom tillgodo i sin helhet.
- Kammarrättens i Göteborg dom 1997-03-07, målnr.7912-1995 och 6850-1995, gällde huruvida företagsledare hade tillgodofört sig i bolaget oredovisade medel som erhållits från utlandet och var ställda till antingen företagsledaren eller till ett av honom sannolikt ägt bolag på Cayman Islands. Genom revisioner hade framkommit att att fyra inbetalningar till eller intäkter för bolaget respektive dess dotterbolag inte bokförts hos bolaget respektive dotterbolaget. Betalning har skett genom check utställd på ett bolag beläget på Cayman Islands. Det har inte klart framgått huruvida delägaren har intressen i bolaget på Cayman Islands. Enligt vedertagen praxis gäller som allmän regel att företagsledare och huvudaktieägare i ett fåmansbolag beskattas personligen för medel, som obehörigen uteslutits från bokföring hos bolaget, förutsatt att medlen inte under beskattningsåret använts för att bestrida kostnader hos bolaget. Uteslutna intäkter presumeras ha stått till företagsledarens/huvudmannens disposition. Denna rättspraxis innebär att om skattemyndigheten kunnat visa att ej bokförda inbetalningar/intäkter finns för ett fåmansföretag, så är det - om företagsledaren eller huvudaktieägaren ska undgå att beskattas härför - denne som har bevisbördan för att beloppen icke kommit honom tillgodo såsom skattepliktig inkomst - inte skattemyndigheten. Kammarrätten kom i sina domskäl fram till att företagsledarens invändning om att han inte tagit befattning med checken kan, mot bakgrund av vad som framkommit i målet, inte förtjäna tilltro.
Bevisbördans placering
Den allmänna bevisbörderegel som säger att den part som har lättast förebringa bevisning också bör ha bevisbördan, får naturligtvis inte innebära att det allmänna kan luta sig tillbaka och enbart kräva bevisning från motparten. Av utgången i RÅ 1984 1:83 (Upjohn målet) kan det synas som om RegR frångått denna allmänna regel genom att bifalla bolagets besvär. Vad RegR dock bör ha menat är att det allmänna, d.v.s. skattemyndigheten, varken beaktat för en prisbedömning relevanta omständigheter eller gjort någon adekvat prisutvärdering.
Den skattskyldige ej visat...
- En av de processer gällande transaktioner med skattejurisdiktioner där det kan sägas att domstolen för första gången uttalat att den skattskyldige inte visat att visst påstått förhållande förelegat är Kammarrättens i Stockholm dom 1996-02-06, målnr 7207--7208-1993, som gällde en av medlemmarna (X) i rockgruppen Europe. Kärnfrågan, väldigt förenklat, gällde om de royaltybetalningar som slussats från Sverige till ett holländskt bolag och vidare till ett av X helägt liberianskt bolag skulle anses tillkomma det liberianska bolaget eller X personligen. Av domskälen kan utläsas att kammarrätten bedömt att X inte lyckats visa att verksamheten faktiskt bedrivits på det sätt som X påstått.
- Länsrättens i Halmstad dom 1998-08-28, målnr. 1820-95 gällande eftertaxering, handlade om s.k. luftfakturor från ett Gibraltarbolag. Vid revision i ett svenskt aktiebolag uppmärksammades att bolaget betalat fakturor för konsultuppdrag till ett Gibraltarbolag som administreras av ett konsultföretag i Gibraltar som specialiserat sig på transaktioner med bolag i tax havens. Länsrätten konstaterade att då delägaren i det svenska bolaget inte lyckats visa att bolaget erhållit någon motprestation av det registrerade bolaget i Gibraltar skulle delägaren själv anses ha disponerat över de fakturerade beloppen. Länsrätten uttalade att vid eftertaxering ankommer det på skattemyndigheten att visa att förutsättningar för eftertaxering är uppfyllda. Av praxis och doktrin följer vidare att kravet på tillräckliga bevis normalt är högre när det gäller eftertaxering och skattetillägg än när det gäller ett ordinärt taxeringsbeslut. Hur mycket större beviskrav är dock oklart. Så mycket är dock klart att bevisstyrkan inte behöver nå upp till graden för fällande dom i brottmål. I ett fall som det förevarande där avgörande är om en rad affärstransaktioner som enligt länsrättens mening inte blivit bokförda i vederbörlig ordning kan emellertid beviskraven inte ställas allt för höga på skattemyndigheten. Underlåtenhet från bolagets sida att sköta bokföringen på ett riktigt sätt måste således i viss mån lätta skattemyndighetens bevisbörda. Skattemyndigheten hade via kreditupplysningsföretaget IBIS erhållit information om att det utländska bolaget var registrerat på en adress som innehades av ett konsultföretag i Gibraltar som specialiserat sig på denna typ av transaktioner. Skattemyndigheten gjorde därvid i processen gällande att bolaget i Gibraltar var ett s.k. brevlådeföretag som är administrerat av nämnda konsultföretag.
- Kammarrättens i Sundsvall dom 1997-06-27, målnr. 142-143-1996, 554-555-1996, gällde inköp av truckar till ett svenskt bolag från japanska bolag varvid provisioner utbetalats till ett bolag registrerat i Gibraltar. Delägaren X i det svenska bolaget var registrerad som ägare till bolaget i Gibraltar vid tidpunkten då större delen av provisionerna utbetalats till bolaget i Gibraltar. Kammarrätten kom till skillnad från länsrätten fram till att vid en samlad bedömning kan det inte anses ha visats eller gjorts sannolikt från X:s sida att utbetalda provisionsbelopp inte skulle ha kommit honom tillgodo i sin helhet.
- Kammarrättens i Göteborg dom 1997-03-07, målnr.7912-1995 och 6850-1995, gällde huruvida företagsledare hade tillgodofört sig i bolaget oredovisade medel som erhållits från utlandet och var ställda till antingen företagsledaren eller till ett av honom sannolikt ägt bolag på Cayman Islands. Genom revisioner hade framkommit att att fyra inbetalningar till eller intäkter för bolaget respektive dess dotterbolag inte bokförts hos bolaget respektive dotterbolaget. Betalning har skett genom check utställd på ett bolag beläget på Cayman Islands. Det har inte klart framgått huruvida delägaren har intressen i bolaget på Cayman Islands. Enligt vedertagen praxis gäller som allmän regel att företagsledare och huvudaktieägare i ett fåmansbolag beskattas personligen för medel, som obehörigen uteslutits från bokföring hos bolaget, förutsatt att medlen inte under beskattningsåret använts för att bestrida kostnader hos bolaget. Uteslutna intäkter presumeras ha stått till företagsledarens/huvudmannens disposition. Denna rättspraxis innebär att om skattemyndigheten kunnat visa att ej bokförda inbetalningar/intäkter finns för ett fåmansföretag, så är det - om företagsledaren eller huvudaktieägaren ska undgå att beskattas härför - denne som har bevisbördan för att beloppen icke kommit honom tillgodo såsom skattepliktig inkomst - inte skattemyndigheten. Kammarrätten kom i sina domskäl fram till att företagsledarens invändning om att han inte tagit befattning med checken kan, mot bakgrund av vad som framkommit i målet, inte förtjäna tilltro.
