jag har inga känslor :|

jag har kommit på att jag i stort sett inte bryr mig om någonting längre, och det är väldigt få saker som påverkar mina känslor. jag går mest bara runt och är likgiltig till allting hela tiden. till exempel nu så ska jag ha en muntlig redovisning i svenska om ca 2 timmar och jag har inte brytt mig ett dugg om att förbereda mig. jag antar att den normala reaktionen om man hamnade i den situationen vore att man blev stressad eller skulle fått mer eller mindre panik eller något sådant. men saken är den att jag inte bryr mig minsta lilla, jag tänker inte ens på saken. Detta gäller inte bara skolan, utan allt. alltså jag vill kunna bry mig, och jag vill ha känslor igen, men jag vet inte vad som har hänt med mig på sistone.

Känslorna finns där, djupt nere. Det är bara att plocka fram dem igen.
Du är troligtvis deprimerad eller allvarligt psykiskt sjuk och bör därför proppas full med knark, men det mesta i psyket går att reparera utan att proppas full med knark.
Låt mig gissa: Du proppas i nuläget full med negativitet? Och detta är du bara förjävla trött på, så till den milda grad att du inte längre orkar höra skiten eller ens bry dig om någonting?
Koncentrera dig inte på negativa saker, koncentrera dig på positiva saker!

Du är just nu nere i det - vad jag kallar det - mörka hålet, fastna inte där för helvete! Du har nu åtminstonde sett/upplevt det där mörka hemska hålet, (vilket är bra då du kanske kan lära dig att se den andra sidan av myntet) så du bör vara redo att se det goda i livet!

Edit: Rättade lite felstavning och glömda ord*

Det låter som en solklar depression. Sök hjälp, det är svårt att ta sig ur på egen hand.

Hade en period där jag var likgiltig och inte brydde mig varken om skola jobb eller tjej, men jag kände mig ändå inte deprimerad. Jag tror det är en fas. Om jag får uttrycka mig så.

Du är inte ensam bara så att du vet, kanske kan lindra dig att veta.
Känner i princip likadant.

men alltså jag känner mig inte så speciellt deprimerad, visst ibland kan jag väl vara lite nere såklart, men inte ett dugg i närheten av depression. det är mest att jag inte bryr mig om något. inte ens när en kille i min parralellklass dog kände jag mig speciellt berörd på något sätt.

Du är inte ensam.

Problemet är att det inte går att förklara så bra eftersom adjektiv är ganska uppbyggt av känslor.

Plussidan är att det har börjat gått väldigt bra i skolämnen som matematik, eftersom jag inte blir så störd av ljud och sådant.

Det är väl bra för dig. Känslor är ofta bara i vägen. Vill du bli framgångsrik? Är pengar är det viktigaste för dig? Då är det optimala att inte ha några känslor. Vill man hellre bli en mesfitta, skaffa en familj som drar ned en och leva ett grått svensson liv är det bra att ha känslor.

Jag är väldigt känslokall, och har lyckats förtränga de få känslor jag hade. Enda bieffekten är att jag kan må dåligt om någon försöker komma nära inpå mig, eller vad man ska säga. Det försöker jag jobba på, att ignonera folk helt, som gillar mig.

Fyfan vad jag känner igen mig, bryr mig aldrig om jag försover mig/missar läkartid/ inte pluggat till tenta eller något sånt. Har också väldigt svårt för att känna några känslor över huvud taget. Om jag skulle se en person bli överkörd så skulle jag inte bry mig det minsta om det inte var någon person som stod mig väldigt nära. Fast jag har dock inte alltid varit såhära utan det började för några år sedan. Anledningen till det kan man väll fundera över

Lär dig leva med det och använd det till din fördel i stället
"When life gives you lemons make lemonade."

Detta var ju inget bra råd, varför skall han lära sig leva med det?
Vad är det som gör att han inte skall få känna sig lycklig, glad positiv älskad alla dom goda sakerna i livet? ABSOLUT INGENTING

Alla är värda att mår bra, absolut alla, problemet är att man inte vet varför man mår som man mår, men alla dina känslor skapas från ditt Undermedvetna så svaren finns i ditt undermedvetna. Ditt undermedvetna har flera uppgifter att hjälpa dig med och ett av dom jobben det gör är att det måste skydda dig mot verklig eller påhittad fara, det spelar ingen roll men att skydda är dens uppgift och den skyddar oss på sätt som vi inte förstår eller föredrar, men att skydda oss mot fara ingår i det undermedvetnas arbete.

jag har träffat så många personer som är deprimerade och mår piss och för vårt logiska analyserande medvetna är orsaken *banal* men vårt undermedvetna är inte logiskt eller analyserande. En orsak kan vara att när personen var 3 år så blev hennes undermedvetna så rädd för att det kände sig inlåst i en lekstuga, även att det bara var för ett par sekunder så kände den delen av oss i fara och hade skyddat klienten genom att ge denne panik ångerst, i 25 år hade klienten levt livet efter det lilla 3 åriga barnet.

Efter den principen arbetar jag iallafall och det hjälper folk att må bättre därför fortsätter jag, för glädjen att hjälpa en medmänniska värmer mitt hjärta och jag mår bra.

//kalle