Kära eller Käre Vad är skillnaden?

Är "Kära" är feminint och "Käre" är maskulint? Stämmer det? Jag tycker båda låter lika bra oavsett sammanhang.

Vilket av ovan föredrar ni som hälsningsfras om ni skulle skriva ett brev?

Nej inte riktigt. Man kan ju skilja på det maskulina och feminina:
"Kära Anna" och "Käre Erik"
Men "Käre far" och "kära pappa" då? Båda är maskulina, och det skulle låta fel att säga t ex "käre pappa".

Dessutom används "kära" alltid i plural. T ex "Kära pojkar"

Hade jag använt det som hälsningsfras i ett brev så beror det först på om brevet riktar sig till flera eller till en person. Är personen av manligt kön, och kommer du att tilltala honom vid namn? Kalla honom då "käre".

Ja, det stämmer. Vad jag skulle föredra är beroende på vilket kön personen som det skall skickas är av.

I södra Sverige är käre för manliga personer (i singular) och kära för kvinnliga och plural. Nuförtiden använder många kära till alla.

Du igen.

Innan du uttrycker dig så kategoriskt borde du ha fog för det. Jag är uppvuxen och akademiskt skolad i norr och jag inte kunnat dra samma slutsats som du.

Kanske just därför att du är uppvuxen i norr?

Just därför kan jag inte ställa mig bakom hans slutsats eftersom jag helt enkelt inte känner igen det.

Jag och folk i kring mig säger "starke Adolf" och inte "starka Adolf". Men visst, dialektala skillnader förekommer säkert.

Dessutom brukar folk som läst färre böcker i regel inte vara så noga i varken tal eller skrift med att skilja på maskulint och feminint. Det verkar dock gälla för hela landet enligt min erfarenhet.

Tror jag inte ett ögonblick. Traditionellt talspråk uppe i norr känner icke e-formen överhuvud. Den formen har sydliga rötter, inte nordliga. Inte ens i Roslagens talspråk har den traditionellt burskap - minns Karlfeldts "Svarta Rudolf", som besjöng en existerande rospigg, som kallades just så.

Däremot är det så att e-formen, av för mig oklara skäl, men som möjligen kan ha med hyperkorrektion att göra, har börjat användas mer och mer, också i sammanhang där den enligt tidigare begrepp om korrektriktighet inte hör hemma. Denna utveckling är mycket sentida, och jag tror inte att den började för mer än tio-femton år sedan.

Ja, men här ska vi ha klart för oss att det är "pappa" som är anomalin, och det beror förmodligen på att ordet, på ett strängt taget i svenskan synnerligen omaskulint sätt, slutar på -a. Annars fungerar det utmärkt med -e för maskulina huvudord. "Käre farbror", "Käre landshövding", "Dyre prins", "Högvördige herr biskop" går alla utmärkt.

Kan du ge exempel på, eller i vilket sammanhang dessa språkliga "överkompenseringar" skulle finnas? Jag ser inte någon nämnvärd skillnad i skrivet och talat språk beträfande detta under de senaste 20 åren.

Vid läsning av valfri bok på högre nivå än fjortissvenska finns just dessa olika genusformer överallt.

Språkriktighetsboken sid 88 ff analyserar situationen på ett föredömligt sätt.
Jag har tidigare noterat att Språkriktighetsboken ger Starke Adolf & Co en
renässans i förhållande till riktlinjer som antyddes i Språkvård av en enskild
medarbetare i dåvarande Språknämnden. Balansen återvanns inom fem-tio år.

Nästan dagligen ser man i Göteborgs-Posten exempel på att TT-material talar
om typen Starka Adolf medan lokalt material vidhåller Starke Adolf, typ. Det
finns säkert någon rospigg även på G-P-redaktionen, så bilden är blandad.

E-formen har funnits sedan fornnordisk tid. Jag tror snarare att det är så att den har dött ut i norr än att den har uppstått i söder.