Kristendomens införande i Sverige?

Ofta brukar asatroende hävda att Kristendomen tvingades på folk i Sverige. Hur låg det till egentligen? Var det tvångskonvertering i början eller valde folket i det som komma att bli Sverige religionen själva?

Hur stort var intresset för kristnadet av Norden i den kristna världen? Eftersom korståg skickades till de baltiska områderna, skedde det några korståg till Norden och framförallt Sverige?

Hejsan !

Utan att vara alltför insatt i ämnet så är det väl med det svenska kristnandet som med mycket annat.

Det är Kungar och/eller aristokrati som leder utvecklingen, och tar till sig inovationer och idéer från kontinenten, som ser fördelar i det nya.

Sen rinner som bekant skiten neråt.

//NR

Nja, från början tvingades väl ingen till något.
Och korståg till norden tror jag inte inträffade, eftersom det under denna tid var vikingarna som förde krigståg mot de kristna länderna istället.

De första kristna i norden kom väl efter munken Ansgar som reste hit och predikade och skapade en liten kristen församling i Birka. De asatroende hade inget direkt emot kristendomen då asatron inte är en missionerande tro som vill omvända andra.


Tvångskristningen kom väl först senare, när majoriteten redan var kristna och hade makten, vilket de fått på fredlig missionerande väg, och det handlade då om att stampa ut de sista resterna av den hedniska tron.

Där fick de asatroende för att de var snälla och släppte in dem.

Arkeologin ger oss ledtrådar. Vi har kristna begravningsplatser från samma tid som det finns hedniska, så uppenbarligen samlevde kristna och hedningar under ett par sekler. Jag hävdar inte att de levde i harmoni, men vi får ändå utgå från att hedningarna tolererade de kristna och att de kristna inte vågade sig på några försök att göra sin tro till dne enda tillåtna. Ett annat konkret exempel på detta är de berömda gjutformarna där man få fram både kristna kors och torshammare. Det finns heller inte mycket som tyder på att vanligt folk blev kristna först efter att kungar och hövdingar blivit det. I nuvarande Sverige fanns knappast någon sådan centralstyrning som möjliggjorde tvångskristning. Om man inte trivdes med att ens hövding hemfallit år Vite Krist kunde man alltid dra vidare och svära trohet till en hövding som höll fast vid hedendomen. Om en kung fick för sig att förbjudna hedniska trosuttryck riskerade han också att få mäktiga stormän och horder med ilskna bönder mot sig.

Det är först senare på 1000-talet när kristendomen etablerats starkare som vi får en del skärpta konflikter mellan kristna och kvarvarande hedniska fraktioner, tänker framförallt på Blot Sven. Men det dröjer in på 1200-talet innan hedendomen blivit så svag och sällsynt att man vågar förbjuda den i landskapslagarna.

Vi har f.ö. faktiskt ett exempel på korståg i Sverige, då den norske kungen Sigurd Jorsalafar år 1123 ledde ett sådant mot de då ännu hedniska smålänningarna i Kalmartrakten.

Huruvida detta alls kan betraktas som ett korståg kan diskuteras. En mer proper klassificering av dessa våldshandlingar torde vara "plundringsfärd med religiös kontext", mycket lite skiljde detta härnadståg från de härnadståg genomförda av hedniska vikingar under föregående sekler.

Kristendommen i Norden gjorde det lättare för nordgermanerna att "ta till sig" kulturen i från den Europeiska kontinenten.

Kristendommen är också viktig för Europeisk enighet.

Är inte speciellt insatt i ämnet men kungar o dylikt såg väl fördelarna att hålla sig i goda relationer med resten av europa

Kristnandet skedde inte särskilt tvångsmässigt, och därför anses de nordiska länderna i princip unika i världen. Strategin tycks ha varit att "bygga broar" och därmed skapa en kontinuitet. Bibelns råd att förstöra allt som har med den gamla religionen att göra följdes inte så noga. Visserligen förstördes många hedniska minnen, men många bevarades i anslutning till kyrkan.

Asagudarna vävdes dessutom in i den kristna historien och sades ha invandrat i Sverige omkring 200 år före Kristi födelse.

Nordiska kungar var säkerligen inspirerade av de mäktiga och kristna karolingiska härskarna (Pippin den lille, Karl den store, m.fl.).

Pippin den lille lade t.ex. till Dei gratia (med Guds nåde) till sin titel, som ett sätt att uttrycka sin egen gudomliga legitimation och absoluta suveränitet.

Detta lockade säkerligen andra kungar i Europa, att få vara kung av Guds nåde, att få regera sitt rike med gudomlig legitimation.

I Sverige ingick "med Guds nåde" i kungatiteln till 1973.

Det är faktiskt inte något särskilt unikt med detta. Kristendomen har i mycket begränsad utsträckning spridits med svärdet. Sachsen och Baltikum tillhör undantagen i Europa.

Detta är nonsens, peddlat av tatuerade asadårar och PK-media.


Det senare. Kristendomen spreds dels i huvudsak av vandringsbiskopar från de brittiska öarna, dels togs den spontant hem medelst vikingafärder, kommersiella kontakter och genom legotjänst i Konstantinopel. Bondeätternas huvudmän lät döpa sig på det ena eller andra sättet och därmed gick hela familjen/hushållet över en masse.
Man brukar ange 1000-talet som det århundrade då kristendomen bröt igenom i Sverige. I början av seklet hade kristendomen så fast rotat sig att kungen lät döpa sig (Olof Skötkonung). Hans far Erik Segersäll lär ha döpt sig men senare återfallit. I slutet av 1000-talet får hedendomen betraktas som i praktiken utdöd. Enligt traditionen skall en del kungar mot 1000-talets senare del ha revolterat mot den nya religionen (Håkan Röde, Blot-Sven, förutsatt att dessa inte bara är sagokungar). Dessa hade dock i så fall sin bas i Uppland, Svearikets traditionella centrum, men inte desto mindre samtidigt dess numera lite efterblivna utmarker.
I vilket fall talar runstenarna om kristendomens starka ställning i Sverige under 1000-talet. Så gott som samtliga runstenar är i själva verket kristna sådana, och hade synbarligen oftast funktionen av kenotafer, det vill säga minnesmärken för person avliden på annan plats och med en bön för dennes själ.


Sverige kristnades långt för korstågseran, så svaret är nej.

Det kanske inte ens figurerade som en aktuell fråga dessförinnan? Finns inga skäl som jag ser det att knyta sådana lagparagfrer till religionens ställning som sådan.


"Korståg" var en under medeltiden ofta missbrukad terminologi. Så bedrev samtidigt Sverige flera "korståg" mot de sedan länge kristna novgoroderna. Nej, att Jorsalafar vid en så sen tidpunkt haft skäl att dra på korståg mot Småland förefaller i hög grad besynnerligt, särskilt som kristendomen antagligen genomträngde småländerna betydligt tidigare än Mälardalen.