Kristendomens införande i Sverige?

De svenska attackerna mot Novgorod hade religiösa övertoner, men det finns ingen idag känd påvlig korstågsbulla som sanktionerade dessa attacker.

Däremot stödde påven Gregorius IX den katolska Tyska ordens attacker mot det ortodoxa Novgorod (och Pskov), och dessa attacker brukar ibland räknas in bland korstågen.

Om du säger det, så. Men korståg mot Novgorod och den tyska ordens aktivitet i Baltikum har sannerligen inget med Sveriges kristnande att göra. Baltikum tillhör de senast kristnade områdena i Europa.

Vi vet inte eftersom lagen traderades muntligt innan. Men att bestämmelser om hedniska trosuttryck ändå finns med i 1200-talets lagtexter tyder på att man fortfarande var bekymmrad över icke-kristna element ute i bygderna


För medeltidsmänniskorna var det inget konstigt att strida för gud i diverse sammanhang. Religion var politik, och politik var religion. Att strida mot andra kristna var ingen konstighet, bara de ansågs vara fiender till påvekyrkan var det grönt ljus.


Påven uppmanade vid flera tillfällen de svenska kungarna att angripa Novgorod. http://www.smb.nu/svenskakrig/1240.asp

Det kan väl måhända vara hänt i och för sig, men det kan knappast i så fall ha rört sig om något annat än högst marginella fenomen nånstans djupt inne storskogen. Kanske reaktioner mot fragmentariska kvarlevor av hedniska riter här och var, vars riktiga sammanhang ingen längre kunde redogöra för.
Detta var ju 1200-talet, tiden då de isländska sagorna nedskrevs, vars frånvaro av kultiska bruk och hedniska föreställningar skvallrar om hur lite den tidens människor längre visste om asatron. Snorre har ju mest skrapat ihop lite fragment och lär även ha misstolkat både ett och annat, i alla fall enligt Sven Ulric Palme (själv är jag ingen expert).

Att tolka lagbestämmelser om hedniska uttryck som att det skulle röra sig om nåt slags massivt passivt motstånd mot kristendomen, inte minst givet lagtexters allmänna konservatism, verkar inte riktigt rimligt. Det framstår i så fall som en anomali för perioden.
Måhända avspeglar det snarare den kristna kyrkans överkänslighet vad gäller hedendomens alla djävlar och demoner.

Överliggaren:
Nu verkar du tolka det lite som du vill. Jag har aldrig hävdat att det skulle funnits något "massivt passivt motstånd mot kristendomen". Tvärtom föreställer jag mig att en stor andel av dåtidens skandinavier infogade kristendomen till sin föreställningsvärld på ett synkretistiskt sätt. Jämför exempelvis hur kristendomen idag kan ta sig i uttryck på flera håll i Sydamerika eller Afrika.

Du kan heller inte dra generaliserande slutsatser av vad folk i Skandinavien visste om de gamla föreställningarna på 1200-talet utifrån vad de boklärda skrev på Island (att sedan hävda att Snorre "mest skrapade ihop lite fragment" är ganska överdrivet). Vi vet ytterst lite om hur de "vanliga" människorna betraktade sin religion, och hur de skiljde mellan kristet-hedniskt. Vad trodde man i Skåne, vad trodde man i Härjedalen? Vi får heller inte glömma att det här i Skandinavien fanns kvar en "hednisk" tro långt in på 1700-talet och t.o.m. framemot modern tid bland samerna.

Intressant det med samerna, hur länge hade man kännt till samerna så att säga i det kristna Sverige? Nu syftar jag inte på enskilda byar uppe i norr utan hur tidigt pratade man om samerna i t.ex. kloster och lärosäten i Stockholm, Småland, Västra Götaland osv?

Utsattes samerna för någon missionering? Svenskarna verkar i alla fall efter Gustav Erikssons tid och införandet av protestantismen inte brytt sig så mycket om att sprida Kristendomen ens inom sina gränser.

Redan romarna kände till samer (Tacitus), men i äldre Skandinaviska sammanhang fram till stormaktstiden var var de egentligen endast intressanta när det gällde beskattning. Mission förekom sporadiskt, från 1600-talets början bestämdes det att kyrkor skulle upprättas i samband med de marknader som samerna deltog i (Jokkmokks vintermarknad är den äldsta). 1685 bestämde kungl majt att samerna skulle kristnas (med tvång om så krävdes), och 1693 brändes nåjden Lars Nilsson på bål i Arjeplog för trolldom vilket får markera början på den nya intoleranta politiken. Men resenärer i sameland vittnar långt in på 1700-talet om att många samer fortfarande följde gamla hedniska föreställningar

Jag tipsar om att du bör läsa denna boken.

http://www.bokrecension.se/9189660412

Den ger en bra inblick i tankegångarna om de olika trosbilderna och hur de utvecklades.

Den länk du anger säger väl inte specifikt att den svenske kungen uppmanades att angripa Novgorod?

Det som står under länken är, enligt min tolkning, att påven rent allmänt uppmanar romerskkatolskt kristna att bege sig ut på korståg mot folk som inte hör till "den rätta läran". Här står inget om någon påvlig bulla om ett specifikt svenskt korståg mot Novgorod.

Denna allmänna uppmaning, som omnämns ovan, skedde år 1237 enligt din länk. Just detta år uppmanade påven Gregorius IX invånarna i Sverige och på angränsande öar att göra ett korståg mot tavasterna. Se t.ex. http://193.184.161.234/DF/detail.php?id=82

Fanns det en motsvarande specifik uppmaning mot just Novgorod?

Som sagt, det verkar svårt att göra sig en uppfattning om. Landskapslagarna var väl ofta redan gamla när de nedtecknades?
Vad jag skulle vilja veta är i vilka lagar dessa bestämmelser förekommer och i vilken utsträckning. Finns det bara i några få lagar eller generellt? Tjafsas det mycket om saken?


Jag vet, det var svagt, men jag måste väl samla tankarna eller nåt.



Ursäkta om jag missförstod, men jag fick nästan det intrycket med tanke på hur ditt svar föll in som replik på ursprungsposten. Okej, då har vi antagligen ungefär samma uppfattning.

Den förste kristne missionären i Sverige, benediktinermunken Ansgar, kom till landet år 829. Den siste missionären var norske kungen och korsfararen Sigurd Jorsalafar, som med en överlägsen vapenmakt invaderade det då fortfarande icke-kristna Småland år 1123 för att tvångskonvertera de icke-kristna invånarna dvs. de sista återstående hedningarna i landet. Mellan de båda besöken förflöt nästan exakt 300 år av kristna fanatikers korståg och tvångskonverteringar av Sveriges befolkning. På 800-talet började omvändelseförsöken, men först på 1100-talet var kristendomen etablerad i Sverige som officiell religion. Det fördes alltså ett 300-årigt krig mellan de hedniska frihetskämparna och kristna fanatiker, innan de sistnämnda avgick med (tillfällig) seger. Samtliga nordiska länder liksom Baltikum kristnades med svärdet. Att 900 år senare påstå att Sverige "valde" kristendomen trots att det är ett allmänt känt faktum att kristna fanatiker påtvingade svenska folket denna mellanösternreligion (vilket nu resulterat i att typ 80% av de etniska svenskarna övergett denna falska religion tack vare införandet av religionsfrihet) är att vanära de svenska frihetskämpar som i 300 år spillde blod mot korsfararna och deras förvrängning av Guds sanna budskap till mänskligheten.

Det man måste tänka på är att kristendomen är en ganska sammanhållen religion som kretsar runt en bok. Asatron, liksom andra lokalreligioner är sällan sammanhållna och kretsar sällan runt en bok och det är detta som gjort dem så svaga gentemot kristendomen. Asatron glömdes helt enkelt bort med tiden eftersom den inte var nedtecknad. Kristendom var däremot lättare att komma ihåg.

Dessutom tror jag att "asatron" var ännu mer motsägelsefull än kristendomen. Man kan tex räkna fram minst fem helveten eller efterlivsfilosofier i asatron som tycks ha existerat sida vid sida. Asatron kan betraktas som ett smörgåsbord på samma sätt som många andra lokalreligioner där man tar till sig det som passar en själv. Om vi räknar med att asatron är dynamisk och förändras över tid medan kistendomen inte gjorde det så blir det logiskt att fler och fler ansluter sig till kristendomen för varje generation som går. Asatron kan däremot inte vinna tillbaka själarna eftersom bibeln gör en skarp gräns mellan bibeln och andra föreställningar.

Detta med att sammanställa en hyfsat sammanhållen bok har varit orsaken till såväl judendomens som kristendomens och islams framgångssagor. För framgången spelar det mindre roll vad som står i böckerna utan det som spelar roll är att det som står i böckerna inte förändras såsom omgivande religioner gör.

När de asatroende blev kristna så handlade det om att de bara ville ta del av ännu en filosofi liksom de hade för vana att göra. Men de var inte medvetna om att de skulle fastna i denna filosofi.

Det är mycket möjligt att de asatroende blev förbannade på de kristna i den utsträckning de förstod vad som försegick eftersom asatron i praktiken är en mer tolerant religion gentimot andra föreställningar.

En annan sak som man får tänka på är att de asatroende var medvetna om att de var tvungna att ansluta sig till någon bokreligion. Jag gissar att de då, då de troligtvis hade en del erfarenhet av muslimer, valde den kristna läran som ett mycket bättre val av två dåliga val.