Hur lång tid tar det att falla in i ett svart hål?

Om vi observerar någonting som kollapsar mot en händelsehorisont, säg en massiv stjärna, så borde det väl gå långsammare och långsammare ju närmare händelsehorisonten materian kommer, eller?

Kommer vi som observatörer någonsin se materian passera över (genom?) händelsehorisonten, eller kommer det ta oändligt lång tid?

Ja, för en observatör utanför hålet kommer det att ta oändligt lång tid för ett föremål att falla in i hålet. Däremot försvinner det snart ur dennes åsyn ändå på grund av den starka gravitationella rödförskjutningen.

när det handlar om sådant som faller in från andra hållet?

Kom just att tänka på att många svarta hål måste vara ringformade med stark rotation och att gammastrålningen därifrån kanske är sådant som passerar rakt igenom.

Tack Dr. Wily! Då kommer min följdfråga. Finns det några svarta hål? Tar det inte oändligt lång tid att bild dem?

Det är väl så att man inte har sett något svart hål utan att man bara ser att något med en enorm massa påverkar något annat med sin gravitation eller har jag fel?

Stämmer, forskare har genom mätningar konstaterat att det måste finnas svarta hål, finns ingen annan förklaring enna.

Det här är en intressant fråga som man ännu inte lyckats formulera ett bra svar på.

Ett statiskt svart hål med singularitet, händelsehorisont etc. är en exakt lösning till Einsteins fältekvationer, men för kollapsande objekt har man inte funnit någon lösning. En observatör som betraktar en kollapsande stjärna på tryggt avstånd borde se hur den asymptotiskt närmar sig ett sådant tillstånd utan att någonsin uppnå det. Så i en viss mening finns det inte "riktiga" svarta hål, utan bara "effektiva" svarta hål som ligger oändligt nära den exakta lösningen!

Detta kommer dock inte upp så ofta i diskussioner, eftersom de "effektiva" svarta hål som vi kan se i universum ligger så nära ett statiskt svart hål att någon skillnad är nästan omöjlig att upptäcka.

Bad astronomer har bloggat om detta problem:
http://www.badastronomy.com/bablog/2007/06/19/news-do-black-holes-really-exist/

Mer information:
http://www.mathpages.com/rr/s7-02/7-02.htm
http://arxiv.org/PS_cache/gr-qc/pdf/0609/0609024v3.pdf

Tack igen! Ska kolla länkarna!

Jag trodde det var så här...

Säg att jag är observatören av en myrslok som faller in i hålet. Det verkar för mig som att det tar oändligt lång tid för mysloken att falla in i hålet då den sista fotonen måste nå mig för att jag ska se att myrsloken försvunnit, men pga den starka gravitationen så kommer den sista fotonen aldrig nå mig, därför kommer jag alltid se myrsloken som verkar fastklistrad på ett visst ställe?

Nej, det med fotonen är varför du inte kan se myrsloken efter att den kommer nära händelsehorisonten. Det som sker är att tiden för myrsloken saktas ner oändligt mycket, det han upplever som en sekund vid händelsehorisonten kan i själva verket vara flera hundra miljarder år. Även om vi kunde se "rakt in i hålet" så skulle det se ut som att myrsloken står stilla.

Nu blev jag lite osäker, men är inte detta bara en "synvilla"? Alltså, det ser ut som att föremålet faller i all oändlighet men egentligen har det korsat händelsehorisonten.

Allting är relativt, myrslokens (i exemplet) tidsflöde verkar normalt till just han, men relativt till vårat system här på jorden är det mycket, mycket långsammare. Tiden går helt enkelt saktare för myrsloken än för oss

Rödförskjutning är ett helt annat fenomen jämförbart med dopplereffekten. Tänk dig en ambulans som närmar sig dig med 100km/h, när han närmar sig så kommer ljudvågorna den sänder ihop att tryckas ihop (100km/h är 1/12 av ljudets hastighet i luft)) och det kommer att låta ljusare, och den precisa motsatsen när den avlägsnar sig.
Det är likadant med ljus.