Älskar min pojkvän men vill inte ses ofta av någon anledning

Det är så lätt hänt att man börjar känna sig anklagad när man är lite olika sådär som ni verkar vara. När den andra uttrycker sina känslor så tolkar man det som att den andra säger att hans/hennes sätt är det rätta och att man själv borde vara så.

Men om du frågar din kille så tror jag inte att han är ute efter att ställa krav på dig och vad du orkar med. Han utgår såklart ifrån sig själv och har kanske lite svårt att förstå alla era olikheter (vem har inte det..?). Hans sätt att uttrycka sig och ditt sätt att förhålla dig till det gör ju uppenbarligen att du känner dig lite anklagad. Så förstår jag det iaf. Men det är ganska sällan (aldrig?) man vill anklaga en partner för att vara annorlunda.

Kanske blir det lättare för er att förhålla er till era olikheter om ni inte blandar in en massa jobbiga känslor som skuld, otillräcklighet och att inte leva upp till andras/sina förväntningar. För de ska ju inte behöva finnas där. Standardsvaret är väl egentligen att prata om det. Det räcker såklart inte med att båda säger sitt och sedan blir sura. Men den biten tror jag du fattar utan att du får en massa klyschor påprackade

Ett exempel på en jobbig situation som antagligen inte måste vara jobbig alls. Du hoppas att han ska vara upptagen och han (antagligen) att du ska vilja ses. Spänningen skulle ju inte finnas om ni, i en perfekt värld, helt kunde acceptera och kanske till och med tycka om era olikheter. Men att acceptera och tycka om olikheter kan vara svårt om någon i förhållandet känner sig anklagad.

Eller nåt

Men varför i bövelen alla dessa djur!? Inser du inte att du är skolexemplet på en person som i framtiden efter två års jobb kommer gråta ut i Aftonbladet över att du "gick in i väggen" och nu måste förtidspensioneras?

Ta hand om er, det där ser inte nyttigt ut nånstans..

Katterna och hunden tar inte så mycket tid egentligen, dom är ju ganska självständiga av sig så.
Däremot hästen är mitt ansvar, min sambo skulle aldrig åka och mocka åt mig.

Det är just nu i en period då skolan och praktiken tar sån tid och ork från mig, men det kommer inte hålla på för evigt.

Däremot undrar jag hur småbarnföräldrar klarar sig?
Hade jag haft unge så hade jag gått in i väggen innan den ens var född typ..

Människor prioriterar olika För mig och många andra djurmänskor är djuren vad som håller en över ytan, anledningen att inte bara gå och lägga sig och aldrig gå upp igen. Få saker i tillvaron känns mer meningsfulla än att ge och få kärlek från dem som älskar en villkorslöst. Inga kärleksrelationer eller övriga ansvarsområden skulle få mig att försumma dem, och det gäller nog Biatch också

Tack alla för era väl genomtänkta svar. Om det ändå var lika lätt att applicera det tänket på den verkliga tillvaron.
Jag ska försöka ta ett snack med honom idag när vi ses över lunch så får det bära eller brista. Är livrädd för att förlora honom, men ännu mer rädd för att förlora mig själv.

Lägg fram det fint och uppmuntra honom till att tänka mer på sig själv.
Det är tungt i båda sitserna, möt varandra på halva vägen. Umgås inte med han när du inte känner för det, då är det bättre att du säger ifrån med risk för att han kan bli sårad men att du kan umgås med honom när du kan njuta av det istället för att känna dig tvingad, man brukar inte ha så roligt då och han märker att något inte är rätt förr eller senare, och då brukar det bli lätt kunna bli "Vad är det?" "nej ingenting" och så vidare.

För att uppdatera alla så har det varit mycket drama... Ett stort bråk om hur jag bortprioriterar relationen och slag under bältet som antyder att han gör mig en tjänst genom att vara med mig för han skulle kunna få så många andra, vilket i sin tur gjort mig flyförbannad. Sa praktiskt taget att jag fått nog av att bli trampad på bara för att jag inte är lika självsäker som han, och att jag inte tänker ta att han använder det emot mig. Jag stormade ut när vi konstaterat att detta inte leder någonstans och att vi kanske hörs någon gång. Sedan tidigt på morgonen vaknade jag av att han ringde på min dörr rödgråten och förtvivlad. Kiss and make up och just nu är allt bra, men vi har egentligen inte kommit fram till någon konkret om hur vi ska ha det förutom att vi vill vara tillsammans. Det är lite för känsligt nu för att börja dra i det rent praktiska, men jag tror han tog till sig av det jag sa när jag fick mitt utbrott och att han insåg att han kan pressa och såra mig ibland, och jag insåg att han har en väldigt sårbar sida som är lika rädd för att förlora mig som jag för att förlora honom. Så det känns bra. Vi är nog inte helt omöjliga.
Tack igen, alla.

Bara en liten reflektion.

Testa att be honom säga ifrån när han märker sina "fallgropar", d,v,s när han känner sig undanskuffad, samtidigt som du gör likadant.

Men att ni gör det med respekt för varandras åsikter.

Jag förespråkar absolut samma sak. Men ibland undrar man om det är lösningen för alla. Vissa verkar behöva skrika o bli upprörda... Svårt att säga om det bara är ett annat sätt att hantera problem eller om man kan dra paralleller till tonårsreaktioner. Helt klart är ju att vissa uttrycker sig mer genom höga röster osv och det är ju inget "fel" i det. Aja, ska inte dra iväg OT

om en tjej hade sagt att hon ville träffas mindre hade jag tagit det som att hon inte ville ha en. Under vissa perioder av sitt liv har man av olika anledningar inte utrymme för en partner, det är kanske är så enkelt?

Hey I get that.

Men man kommer ju till vissa skeden i livet där man tyvärr ibland måste prioritera bort saker till förmån för andra. Det är en sak när man är ensam och bara har sig själv att tänka på och en när man är i ett förhållande. Jag vet inte hur många söndagar jag hellre hade velat spela tv-spel i kalsonger än att följa med på barnkalas.

Balans är ju vad allt handlar om och du måste nånstans bestämma dig för vad som är viktigast för dig, dina djur och fullproppade schema eller ett mindre proppat schema och en glad och sund relation med din pojkvän.

Du kanske inte ens borde ha en relation såsom ditt liv ser ut just nu?

Lite halvcreepy hur du väljer dina ord om dina djur också, känns inte alls som din pojkvän passar in eller kan tävla med det där överhuvudtaget.

Jag har vart i samma sits, förutom, att jag var den som blev 'dissad'.

Inte för längesedan var jag i förhållande med en tjej, vi hade det perfekt, oh ja, eller så tyckte jag iaf. Vi var ihop i nästan ett år, och jag, jag har fallit för henne kraftigt. Jag verkligen älskar henne, och hon säger att hon älskar mig med. Vi har det hur bra som helst, men våra 'scheman' går inte ihop, även om vi gick på samma skola. Hon hade projekt arbeten hit och dit, som tar relativt mycket tid, och hade ämnen att dra upp, ÄVEN körkortet. oh well, under 6 månaders förhållande gjorde hon slut med mig, eftersom jag ville ha det som du vill ha, space.

Det är ett måste att ha sin egen space, men hon verkade inte fatta detta. Hon trodde jag inte älskade henne. Så vi tog farväll. Gråtandes i en hel vecka, helt förstöd. Anti-social blev jag, ville inte göra något.

Efter en vecka ringer hon mig och säger; 'Kan vi träffas?'. 'visst, varför inte, vart vill du ses?!'. Hon åker hem till mig och vi drar ut på en promenad, börjar snacka lite halvdant om hur allt är, när vi båda vet att vi mår skit och saknar varandra. Vi sätter oss på en parkbänk och snackar.

Har ni någonsin märkt detta kliche tillfälle när vinden står still och plöstligt fokuseras dina ögon på henne/honom? Hah, riktig TV-moment. Hon började lipa, böna om förlåtelse, ville att vi två blev en igen.
Innerst inne visste jag att det inte skulle funka, men hjärtat mitt tog över, och poof, vi var hemma och kysste.

6 månader senare, så gör hon slut igen med mig. Hon säger att inte fick sin space, där jag tyckte att det var lite bullshit. Jag ville vara med henne så mycket så möjligt, well, så mycket det gick iaf. Ringde då och då, kollade hur hon mådde, bara för att höra hennes röst. Det som jag tyckte var väldigt konstigt var att hon en dag säger " jag älskar dig över allt annat " och 3 dagar senare säger hon till mig " jag känner inget längre."

Nu sitter jag med min gamla tröja hon har lånat, och luktar på den, har på lite death cab for cutie och tycker synd om mig själv.
Vi var väll för olika kanske, jag vet inte, och jag kommer nog inte fatta det heller. Jag är fortfarande kär i henne. ( Detta hände för 2-3 veckor sedan ).
Jag vet inte vart jag vill komma med detta, men jag hoppas på något sätt du kan ta visdom av det här.

Snacka med din kille, och om du verkligen älskar han, och älskar dig, så kommer ni fixa detta. Börja planera lite, du har mycket att göra, det kanske inte han har. Och detta måste han respektera.

Vill du snacka mer så är det bara att slänga ett pm: )