2008-03-21, 20:26
  #1
Medlem
foshoos avatar
Jag har alltid haft stort behov av mitt eget "space" samtidigt som jag inte vill vara ensam i livet. Tidigare har jag haft relationer med killar och tjejer som bott lite längre bort, allt från en halvtimme med buss till några timmar med tåg, och samtidigt som det känts jobbigt att behöva planera när och hur man ska ses har jag trivts bra med det.
Min nuvarande pojkvän bor fem minuter bort. Han behöver bara gå hundra meter för att se min port. Jag älskar honom och har det bra med honom, men detta gör mig paranoid och stressad. Så fort man kommer hem från jobbet förväntas han komma hit eller jag till honom. Har vi inte träffats på kvällen, vill han åtminstone sova ihop. Det är inget maniskt över det på något sätt, han försöker aldrig tvinga mig eller så, det är snarare jag som känner mig kvävd av minsta lilla. Jag skulle vara nöjd med att ses ett par gånger i veckan.
Just nu har jag det intensivt på jobbet parallellt med studier, och när jag kommer hem är jag fullständigt slut. Däckar ofta direkt och är inte alls sugen på att träffa min pojkvän och ha sex, prata eller ens se en film. Helst vill jag bara ha lugn och tystnad med mina djur, och bestämma att vi ses en annan dag utan att det är en stor deal, vilket det inte heller är, problemet är att jag vill skjuta fram så jävla ofta.
När jag kommer hem och ringer för att kolla om vi ska ses, hoppas jag i hemlighet att han redan har planer. Och har han det blir jag lättad.
Jag vill verkligen inte förlora honom, men hans sällskap gör mig helt utmattad. Det har kommit successivt smygande i förhållandet. Jag har försökt förklara att jag har större behov av ensamhet än andra, och att jag ofta är alldeles för trött och oengagerad för att någon av oss ska ha glädje av att ses, och att jag tycker att han ska försöka ta upp kontakten mer med sina kompisar igen. Allt detta ser han som att jag inte vill satsa på förhållandet. Men måste jag satsa om det innebär att ge mer än jag vill och orkar för att inte förlora vad vi har? Kan man inte låta relationen gå på nuvarande sparlåga?
Jag undrar om någon känner igen antingen min eller hans sits, och hur ni hade reagerat om ni var min partner. Hur tar man sig runt att man fungerar så olika? Vi är som natt och dag på alla andra sätt också, han är nästan arrogant självsäker och otroligt duktig på allt han gör medan jag verkligen hankar mig fram. Min konstanta känsla är att jag inte förtjänar honom, hans är att han har överseende med att jag känner så. Han har energi för grymt mycket fritidsaktiviteter och engagemang i allt möjligt, allt jag orkar engagera mig i förutom jobb och skola är mina husdjur och honom (this is me trying otroligt nog) - om detta känner han ungefär "om jag kan styrketräna, plugga 300%, jobba, spela poker och biljard, baka två gånger i veckan, rädda barn ur brinnande höghus och hålla mig ajour med ALLT som hänt, händer och kommer hända i världen borde du kunna anstränga dig lite mer".
Jag har växt på många sätt genom att vara hos honom trots att han emellanåt kan gå mig på nerverna, men eftersom vi som sagt är så olika är det svårt att få honom att förstå, speciellt när han får mig att känna mig slapp och otillräcklig. Vad gör man? Hur tänker man?
__________________
Senast redigerad av foshoo 2008-03-21 kl. 20:33.
Citera
2008-03-21, 20:37
  #2
Medlem
Misters avatar
Kanske berätta det på samma vis som du just gjorde för flashback? Förstår han inte då är det inte mycket du kan göra.

edit eller så är det kanske helt enkelt så att du inte har energin för en relation utan lägger din energi på annat. Ni verkar i ofas för att uttrycka det milt.
__________________
Senast redigerad av Mister 2008-03-21 kl. 20:39.
Citera
2008-03-21, 20:39
  #3
Medlem
Biatchs avatar
Jag ska hålla mig uppdaterad i tråden. Har tyvärr inget svar men jag känner igen mig, har oxå ett stort behov att vara ensam..

Har fullt upp med studier/praktik som tar ALL kraft.
Kliver upp mellan 04-06, borta hela dagen, hemma vid 16-17.
Då har man 3 katter, 1 hund, diverse akvarium och en häst i ett stall 5 km bort som oxå tar min tid..
Efter dessa sysslor är man helt slut och somnar mellan 19-21..
Så man har varken tid eller ork att vara speciellt social..
Citera
2008-03-21, 20:49
  #4
Medlem
foshoos avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Biatch
Jag ska hålla mig uppdaterad i tråden. Har tyvärr inget svar men jag känner igen mig, har oxå ett stort behov att vara ensam..

Har fullt upp med studier/praktik som tar ALL kraft.
Kliver upp mellan 04-06, borta hela dagen, hemma vid 16-17.
Då har man 3 katter, 1 hund, diverse akvarium och en häst i ett stall 5 km bort som oxå tar min tid..
Efter dessa sysslor är man helt slut och somnar mellan 19-21..
Så man har varken tid eller ork att vara speciellt social..

Det är ganska exakt mitt schema för närvarande, förutom stallet och lite variation i djurlivet här hemma. PMa gärna om du vill utveckla hur det funkar för dig.


Att försöka förklara detta för honom är för döva öron, vilket jag förstår. Vad jag praktiskt taget säger är ju "Jag pallar inte med dig särskilt ofta", och det jämte hans ambitiösa vilja att ta förhållandet till nästa nivå går inte ihop. Vi talar liksom över huvudet på varann. Jag vill att det ska finnas något lösenord som bara öppnar hans hjärna så att han kan se min vardag utifrån mina ögon. Allt som han inte själv kan relatera till ogiltigförklarar han liksom, och samtidigt har ju jag förståelse och respekt för att han vill att vi ska avancera snarare än sakta ner. Och det gör mig GLAD att någon saknar mig varje sekund vi inte är tillsammans, och att han blir lite nere när jag inte kan ses, för för mig är det ju att någon som är out of my league vill ha mig och det känns, ja, bra. Det får mig att må bra med mig själv. Men samtidigt mår jag ju dåligt när jag vet om att jag sårar honom, och att jag väljer mellan att göra det som känns bekvämt för mig med risk att förlora honom och bli olycklig, eller att göra det som känns obekvämt för mig för att göra honom nöjd och få behålla honom, som på det stora hela trots allt gör mig lycklig. Jag vet inte hur jag ska prioritera. Är det ingen som har en manual?
Citera
2008-03-21, 20:54
  #5
Medlem
Mondobabys avatar
Kan ni inte komma överens om att bara träffas på helgerna då?

När jag och min blivande sambo träffades, så var avståndet 12.5 mil emellan oss.
Och kommer att vara så i några veckor till.
Vi har tagit tillvara på helgerna vi haft tillsammans, och lyckats undvika att trampa på varandras nerver under veckorna.
Ok, vi har pratat telefon och via msn, men vi har ändå haft vårt eget space på hemmaplan.
Både han och jag har våra egna liv och jag hoppas att vi kommer att fortsätta ha det när vi bor ihop. Jag är rätt så social av mig, medans han gärna sitter vid datorn och slappnar av.
Vi vet var vi har varandra, men vi har inte behovet av att sitta i knät på den andra hela tiden.
Visst går jag förbi datorn, ger jag honom en puss eller två. Och när han hämtar kaffe gör han liknande tillbaka.

Det jag menar är att diskutera med din vän varför du känner som du gör, be att få vara själv i veckorna tills du känner att en ändring är rätt.
Citera
2008-03-21, 21:13
  #6
Medlem
Cold_ones avatar
Citat:
Ursprungligen postat av foshoo
Min konstanta känsla är att jag inte förtjänar honom


Låter som att du behöver jobba med dig själv lite?
Citera
2008-03-21, 21:20
  #7
Medlem
foshoos avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Cold_one
Låter som att du behöver jobba med dig själv lite?

Exakt, och det är han noga med att påpeka, och jag går i terapi. Det är sviter från mitt förflutna som spökar vad gäller min extremt låga självkänsla. Men frågan är om jag kan göra det med honom? Han vill alltid stötta och vara med i processen, men samtidigt om jag faller tillbaka i ett tanke- eller beteendemönster blir han så frustrerad att han verkar känna att jag inte kommit någonvart alls, vilket i sin tur får mig att också känna så. Jag vet att det bara är som han bryr sig om mig och vill att jag ska känna att jag förtjänar lycka och kärlek, men det får mig att känna tvärtom. Det får mig att känna typ "Denhär killen som tror på mig förtjänar att vara med någon värd att faktiskt tro på". Och det är idiotiskt, rent logiskt vet jag ju om att det inte stämmer, men emotionellt är jag fucked. Våra olika attityder och personligheter gör det verkligen påtagligt. När jag varit med mindre självsäkra personer har vi turats om att stötta varann, men vi kan överhuvudtaget inte relatera till varann. Samtidigt som jag ofta känner att han rycker upp mig i situationer då jag annars inte hade gjort ett skit, och han har börjat förstå att mina emotionella reaktioner inte alltid kan styras med tanke och vilja, landar jag i samma känsla av otillräcklighet. Det är irriterande och utmattande för oss båda.
Citera
2008-03-21, 23:07
  #8
Medlem
Låter för mig som du är lite egoistisk, du vill inte vara själv men du är inte redo att ge det som kan krävas i en relation. Jag tycker du ska vara själv och inte ha en halvtaskig relation som ändå bara går båda er på nerverna.
Citera
2008-03-21, 23:28
  #9
Bannlyst
Citat:
Ursprungligen postat av foshoo
Jag vill verkligen inte förlora honom, men hans sällskap gör mig helt utmattad. Det har kommit successivt smygande i förhållandet. Jag har försökt förklara att jag har större behov av ensamhet än andra, och att jag ofta är alldeles för trött och oengagerad för att någon av oss ska ha glädje av att ses, och att jag tycker att han ska försöka ta upp kontakten mer med sina kompisar igen. Allt detta ser han som att jag inte vill satsa på förhållandet. Men måste jag satsa om det innebär att ge mer än jag vill och orkar för att inte förlora vad vi har? Kan man inte låta relationen gå på nuvarande sparlåga?

Hm... alla har vi olika behov av närhet och intimitet. Själv behöver jag mycket eget space och trivs oftast bäst ensam (gäller både killar och kompisar). Tror det har rätt lite att göra med självförtoende och/eller självkänsla. Man behöver inte vara tillsammans 24/7 när man har ett förhållande, då går man varann på nerverna. När jag var sambo höll jag på att gå i linningen till slut eftersom den enda gången jag fick vara själv var när jag inte var hemma eller inte han.

Citat:
Ursprungligen postat av foshoo
Jag har växt på många sätt genom att vara hos honom trots att han emellanåt kan gå mig på nerverna, men eftersom vi som sagt är så olika är det svårt att få honom att förstå, speciellt när han får mig att känna mig slapp och otillräcklig. Vad gör man? Hur tänker man?

Kan ni inte kompromissa litegrann? Om ni träffas lite mindre sällan så kanske du/ni hinner bygga upp en starkare längtan till varandra och slutar ta varandra för givet. Om han är som ett plåster på dig och alltid vill va nära så kan jag förstå att det blir ledsamt i längden, särskilt då du är så trött efter hårda dagar. Om han dessutom övergett sina kompisar för din skull så förstår jag att han känner sig ensam utan dig. Du måste ju tänka över om du är villig att överge din egen tid för att "rädda" förhållandet, eller faktiskt ta en ordentlig diskussion med honom där du förklarar hur du känner, men samtidigt är förstående inför hans tankar och känslor. Att bara säga "jag behöver ensamhet" brukar inte vara så bra. Även om ni är väldigt olika som personer så måste ni ju kunna kommunicera? Att han kritiserar och ifrågasätter dig tycker jag tyder på att han inte mår sådär jättebra själv, för en säker person behöver inte hålla på så.

Sen har jag svårt att se att det handlar om egoism som ÅsaNisse anser, snarare olika behov av ensamhet/självtid. Minst lika egoistiskt att tro att någon annan alltid har tid/ska vilja vara med en och om inte så är fallet ska man göra klart för den andre att h*n beter sig dåligt.
Citera
2008-03-22, 00:51
  #10
Medlem
Det låter dels som att du har dåligt självförtroende pga dina tidigare upplevelser, dels som att du är avundsjuk på honom.

Tips:

Var inte avundsjuk, var STOLT över honom istället. Det är inte en tävling om vem som orkar eller kan mest.

Sabba inte relationen till en kille som bryr sig om dig och vill vara med dig. När du väl sitter där ensam kommer du att ångra dig så innihelvete. Jobba med dig själv istället och ge det mer tid. ALLA har rätt till egen tid och att vara för sig själv lite, men det finns en gräns för hur mycket som är "vettigt". Hur skulle det vara om ni vore gifta och hade barn, tror du att du skulle kunna ditcha familjen flera gånger i veckan? Man kan ha "egen" tid även om man är ihop med någon. Man måste inte sitta i varandras knä 100% av tiden man råkar befinna sig i samma lokal, däremot tror jag att det skulle vara bra för dig att lära dig slappna av med honom med tanke på att du hoppas att han "redan ska ha planer" när ni ska stämma träff per telefon. Jag förstår precis vad du menar att du är helt slut efter jobb/studier, men man kan väl slappa tillsammans? Man måste inte fjällvandra eller ta cykelsemester varenda sekund man är tillsammans.... Det borde han förstå, och det hoppas jag han gör.' om du säger det till honom.
__________________
Senast redigerad av Mr. Viking 2008-03-22 kl. 00:53.
Citera
2008-03-22, 00:57
  #11
Medlem
hela tråden ser ut som en enda jävla röra, lär er styckeindelning så man orkar läsa?

*hoppar vidare*
Citera
2008-03-22, 04:50
  #12
Medlem
boba fetts avatar
Citat:
Ursprungligen postat av foshoo
Exakt, och det är han noga med att påpeka, och jag går i terapi. Det är sviter från mitt förflutna som spökar vad gäller min extremt låga självkänsla. Men frågan är om jag kan göra det med honom? Han vill alltid stötta och vara med i processen, men samtidigt om jag faller tillbaka i ett tanke- eller beteendemönster blir han så frustrerad att han verkar känna att jag inte kommit någonvart alls, vilket i sin tur får mig att också känna så. Jag vet att det bara är som han bryr sig om mig och vill att jag ska känna att jag förtjänar lycka och kärlek, men det får mig att känna tvärtom. Det får mig att känna typ "Denhär killen som tror på mig förtjänar att vara med någon värd att faktiskt tro på". Och det är idiotiskt, rent logiskt vet jag ju om att det inte stämmer, men emotionellt är jag fucked. Våra olika attityder och personligheter gör det verkligen påtagligt. När jag varit med mindre självsäkra personer har vi turats om att stötta varann, men vi kan överhuvudtaget inte relatera till varann. Samtidigt som jag ofta känner att han rycker upp mig i situationer då jag annars inte hade gjort ett skit, och han har börjat förstå att mina emotionella reaktioner inte alltid kan styras med tanke och vilja, landar jag i samma känsla av otillräcklighet. Det är irriterande och utmattande för oss båda.
Min spontana bedömning är att det där inte kommer att hålla, och det är förmodligen det bästa för er båda två. Hade en flickvän som också var "noga med att påpeka" att jag behövde jobba med mig själv, och det innebar att jag gick och tänkte på att jag inte dög för henne, vilket ledde till att jag kände mig ännu mindre värd. Det höll inte i längden.

Han ska ge fan i att påpeka såna saker. Antingen klarar han av att du inte är lika självsäker som han och nöjer sig med att du går i terapi, eller så gör han inte. Sen är han tydligen en sån där "duktig jävel" och de stör sig alla människor på, så du behöver inte känna dig otillräcklig.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in