Vi behöver död

Jag såg ett program för ett tag sen där det var en kille med en hjärntumör som snackade. Han hade sin tid utmätt och allt dedär. Han sa bl.a. att sen han fick reda på att han skulle dö, har hans liv blivit mycket annorlunda. Självklart har han börjat uppskatta saker mer, men det som fascinerade mig mest var att han sa att alla olika känslor och förnimmelser blev så mycket mer intesiva. All glädje och sorg och allt möljligt, han kände mycket mycket mer helt enkelt.

Varför är vi så fixerade av värdsliga ting som bilar, kläder, mp3-spelare, nagelmanikyr osv?
Varför uppskattar vi inte våra liv förrän det är försent?
Varför ser man om man kommer till länder med mycket elände, också så mycket glädje?

Jag tror att det är för att vi lever inte med döden i vårat samhälle. Hur många har egentligen sett en död person? Det är säkert inte ens hälften. Döden, som ju måste vara det mest naturliga som finns, finns längre inte i folks vardag. Förr har jag alltid tyckt att det har verkat makabert med öppen kista på begravningar, men nu tror jag att det är bra. Vad tror ni? Måste man leva med döden för att uppskatta livet fullt ut?

Döden blir först skrämmande om man inte har ett syfte i sitt liv. Jag tror att de allra flesta människor begriper att syftet med livet inte är att titta på TV, sitta på något forum eller spara pengar för att uppgradera sin bil. Theodore Kczynski benämnde det ganska bra: "surrogataktiviteter".

Jag håller med om att vi behöver mer död i vår tillvaro. Folk har blivit alltför mesiga.

Obligatoriskt snack om döden på högstadiet!

Först på naturvetenskapen, lite förklaringar på vad som händer med kroppen när man är död. Hela klassen åker iväg och kollar på ett lik. (Vill man inte se så slipper man, chansen ska iallafall finnas där)

Och sen några timmar med filosofi över döden på svenskan.

Nej jag tror inte att man måste leva med döden för att uppskatta livet. Däremot tror jag att det för många kan vara en väckarklocka. Men jag tror att den väckarklockan lika gärna kan vara någonting annat.

Det som är viktigt är bara att inte tro på samhällets färdiga paket för lycka med äktenskap, villa, heltidsjobb, barn osv utan att hitta de små enkla sakerna i livet som man uppskattar och verkligen ta till sig dem. Typ

Jag blir lycklig av:

Att duscha för första gången på en vecka.
Ljudet av regn mot ett plåttak.
Tystnaden när datorfläkten är avstängd.
Att klia mig på ryggen.
Våfflor med glass.
Människor som ler mot mig.

Listan kan göras hur lång som helst. Folk nuförtiden har för höga krav på vad som "måste" finnas för att man ska vara lycklig.

Studiebesök på ett bårhus, heh. Jag skulle inte tacka nej. Inte för att jag längtar efter att se ett lik utan för att jag tror att det skulle vara nyttigt.


Visst, man behöver säkert inte det, men jag tror att det skulle vara positivt för alla utan undantag att göra det.

Även människor som varit ytterst nära döden men överlevt. Dessa ser ofta livet på ett helt nytt sätt.

Det finns inget mer syfte med livet än vad du själv skapar. Om du blir lycklig av att polera skorna, läsa en bok, eller umgås på kvällarna, spelar mindre roll. Det viktiga är väl snarare att just du är nöjd med ditt liv och känner att det är värt att leva.
Precis, nära döds-upplevelser verkar göra mycket gott, dock verkar det populärt att tolka dem religöst...
Jag tror ändå jag håller med herr trådskapare lite grann, det är rätt nyttigt att just ha den där, ja inte dödsångest då, men realistiska synen på döden och livet.
Att bara "leva" och flyta med strömmen kan lätt orsaka depression, att veta vad livet innebär, hur kort det är, vad döden innebär (att längta till en himmel är väl kanske inte att föredra, men mår du bra av en tro, tro då), och vad som är viktigt (mest för dig själv) är nog mer nyttigt än man kan tro.

Det där är nog faktiskt antagligen helt sant. Att man på olika sätt måste bekanta sig med att det faktiskt händer hela tiden och att det kommer att hända en själv och alla man känner någon gång. Därmed inte sagt att alla skulle må bra av att en nära släkting blev mördad eller liknande. Men en sorts påtaglig men sund insikt om döden.

Sen måste man ju vara jävligt försiktig. Det finns garanterat dom som skulle balla ur i tankar som "Allt är meningslöst, vi kommer dö ändå" eller "Det finns så mycket lidande och död i världen, hur kan jag då vara lycklig?"

Det skulle ju nästan vara ultimat. Alltså som katalysator för en djupare uppskattning av livet :]


Precis.

Nja, det tror jag faktiskt inte. Jag tror att de flesta skulle reagera rakt motsatt, man skulle inse att vi bara lever en begränsad tid här och därför måste ta vara på den mer. Fast visst, det finns folk av alla de slag, men jag tror att rent generellt skulle det vara positivt.

Grejen är att visst, alla vet redan att man ska dö nån gång, men bara på ett ytligt plan. Jag kanske kan förklara det som att man vet det i tanken men inte i känslan. Man kan tänka det men man känner det inte.

Själv försöker jag få lite mer död i min vardag, eller omnfamna den och dess eventuella kommande händelser.

Jag ser det som ytterst positivt att jag är intresserad av tobak och andra droger. Det är skönt att veta att man kan få cancer eller liknande, bli beroende, en anledning att dö/leva. Ett beroende eller sjukdom är inte att föredra men om det händer så kan det vara motiverande och trevligt, vill säga om man kan hantera situationen sansat. Om jag får någon sjukdom så är det alltid trevligt att bli av med den eller känna att man inte behöver hålla på mer med sin egen idioti och andras, samt krav ifrån samhället som man förväntas eller tvingas uppnå som förpestar luften.

Även intresserat mig en del för mondo. Kanske för att hantera min tidiga rädsla/ovisshet inför döden, som jag nu nästan helt släppt tror jag. Senare i tiden kanske också delvis för att jag har nästan varit med om ett trevligt mord som drabbade en granne, blod i trappen och på väggar. Min farbror har slagit huvudet i någon sten och i sin spis på fyllan, fullt med blod på golvet en gång då han hamnade på sjukhus, fick se en trevlig bild på det, hans huvud med någon trevlig slang, samt i verkligheten hans inbuktning i skallen efteråt när det läkt.

Även om inte allt kommer hända mig så är min inställning utan rädsla inför dessa eventuella skeenden stärkande, ju mer stärks den inställningen ju mer jag kan (tänkas) utsättas för.

Kan säga att jag nu är lyckligare över att inte behöva oroa mig direkt för just döden, samt också mindre för hela vägen dit, vilket egentligen är samma sak ur min synvinkel, då inte döden är något pratar jag bara om livet. Även om jag inte har koll på alla mina tankar då jag har andra problem som jag måste komma över, så är jag ändå just nu rätt glad fast inget speciellt hänt direkt.


Här på flashback kan man ju alltid ta en sväng till Mondo, Gore och Bizarre -forat för att se hur skör en människas kropp kan vara.

Du tror inte att det kan vara tvärtom? Just när man fått / insett att man HAR ett syfte, att man då blir rädd för att dö innan det syftet är uppfyllt?
Har du ingen mening med livet så.. varför skulle du då frukta döden?




Jag vet inte riktigt om jag skall skratta eller gråta, jag hoppas verkligen inte att jag kommer till en sådan punkt i livet att jag behöver använda någon form av drog för att få en mening i livet. Jag kanske dock missuppfattade.
Det har inte slagit dig att du kanske inte alls blir av med sjukdomen och den blir permanent? Eller att du t.om DÖR?