2008-03-13, 19:10
#1
Substans: 2C-b
Dos: 20mg (oralt)
Trippkamrat: flickvännen under påverkan av samma dos (i texten känd som ”Underbar”)
Setting: Nalen (Stora salen) och en jävla massa hip-hop
Utvärdering: Häftigaste drogen jag testat, oerhört bra setting också.
Tidigare erfarenhet: 2C-b, LSD, cannabis, alkohol, amfetamin m.fl.
18:50
Vi befinner oss i Stockholm en mörk men välplanerad höstkväll. Allt har hittils gått som planerat. De två kapslarna ligger välplacerade i min innerficka. Jag och Underbar är på väg till ett av Stockholms mer kända gatukök för att stoppa i oss onödigt stora kebabtallrikar. Vid denna tidpunkt sväljer vi även kapslarna. Underbar verkar smått osäker men blir lätt lugnad. Det är trotsallt inte min första gång.
19:20
Tillräckligt mycket kebabtallrik har svalts för att mätta oss båda. Barnfamiljens son vid bordet till höger påpekar att ”maten var godare än hemma”. Jag får det väldigt svårt att hålla mig från att skratta men gör ändå hyfsat bra ifrån mig. Underbar meddelar att hon måste gå på toa, sagt och gjort.
Nu inser jag att jag är på väg upp. ”Helvete, redan? Nej, det är för tidigt, sist tog det ju två timmar...” Jag tittar på klockan och anmärker att det bara gått 30 minuter. Jag försöker hålla mig landad och tänker att det bara är placebo. Nej, inte bara placebo. Världens häftigaste placebo. Jag känner mig alldeles mjuk och kittlig. Allmänt gosig, helt enkelt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den kroppsliga känslan. Pirret jag har i magen är detsamma som på LSD, fast lättare. Men samtidigt intensivare. Ja, det är jävligt häftigt iallafall. Kroppen är lätt och jag känner mig, utöver det mentala, väldigt lätt fysiskt och hoppas på att Underbar tagit med koppel så att jag inte flyger iväg.
Underbar kommer ut och jag ersätter hennes närvaro inne på toaletten. När jag tvättar händerna granskar jag mina pupiller. Japp, planeringen åt helvete. Jag är redan på väg upp – en och en halv timme för tidigt. Jag ler åt mig själv och går hastigt ut genom dörren för att undvika att fastna framför spegeln (sådär som man gör på hallucinogener helt enkelt).
Jag tar Underbars hand och lokaliserar utgången samtidigt som jag viskar ”titta mig i ögonen.” Noggranna granskningar är överskattade när man har att göra med någon i detta stadium. ”Nej, seriöst? Redan? Alltså, dina pupiller... Dina ögon finns inte.”, ”Nej, jag vet. Visst är det häftigt? Synd att jag kommer peaka för tidigt...”
19:35
Jag har ingen aning om hur jag lyckades (det gjorde jag inte, det var Underbar som lyckades förflytta mig hit) ta mig till tunnelbanestationen. Det kroppsliga är oerhört starkt nu, men jag klagar inte på annat än att det slår mycket tidigare för mig än planerat. Jag tar upp min mobiltelefon och tittar på klockan. Min bakgrundsbild rör sig på grund av oerhört kraftiga OEVs. Dessutom är det inte min mobiltelefon jag håller i. Eller jo, visuellt är det det. Men jag känner inte igen känslan av att hålla i den. Den är totalt främmande. ”Det här är inte min telefon!”, ”Haha jo, tyst nu.”
Miljön på tunnelbanestationen är också helt främmande. Trapporna är underbara att gå i och statyerna blir verkligen jätteintressanta. Alla som någonsin varit i Stockholm känner till dekorationerna på dessa stationer. Min syn är kraftigt påverkat. Mitt synfält känns mycket bredare på något sätt och så ligger det en tunn gul hinna på allting. Det är svårt att förklara, men det är som om någon lagt en väldigt ljusgul tunn plastskiva framför mina ögon som jag tittar igenom. Denna plastskiva får även människors ansikten att se ut som om de består av något rökaktigt. Allting känns mycket suddigare, antagligen på grund av den gula plastskivan någon håller framför mig.
Okänd tid senare anländer tunnelbanetåget. Två stycken sittplatser raggas upp och jag blir ombedd att vara så tyst som möjligt – för bådas skull. Vid den här tidpunkten är jag inte kapabel att göra någonting. Glädjen jag känner av att få hålla Underbar i handen och spendera denna tid med henne dominerar mitt mående förutom kroppsliga effekter av knark.
Jag upptäcker mönstret i tunnelbanevagnen väldigt fort. I sätena snett framför sitter en till utseendet(?) handikappad man som diskuterar fotboll med en oerhört gnällig röst. Jag finner denna diskussion oerhört intressant däremot, trots att mannen är väldigt läskig. Det är bara mönstret på golvet och mannen som finns. Och Underbar vars hand jag håller i. Prickarna i mönstret blir som celler som åker in i varandra och sedan ut igen efter att ha bytt färg. Det gulaktiga har nu försvunnit helt. Nämnvärt är att detta är den starkaste OEVn jag haft någonsin. Jag tittar flera gånger på Underbar för att hon ska förstå hur saker ligger till. Dessutom är jag väldigt överbeskyddande och vill vara säker på att hon mår bra.
Mönstret i golvet avbryts av en öppen hand. Jag ignorerar den för att jag inte tycker att jag är kapabel att föra konversationer just nu. När den försvinner vänder jag mig till Underbar. ”Vad ville han?”, ”Det var en tiggare, han ville ha pengar.” Ja, det vill väl alla tänker jag(?).
19:50(?)
Vi anländer till våran slutdestination: Hötorget. ”Ok, var ska vi nu?”, ”Ut”, ”Ut?”, ”Jag måste ut”, ”Ut”. Faktum att Underbar är så förstående och inte släpper min hand gör mig så lycklig vilket övertar nojjan från kontrollanter direkt. Jag vänder mig till henne och säger ”fungerar du?”, ”jag fungerar”, ”okej.. jag gör det inte. Alltså, det här är det starkaste jag nånsin upplevt, jag är överraskad av att vi kom så här långt”.
Ännu är dock inte resan över. Vi står mitt på Sveavägen och behöver hitta fram till Nalen. Min tidsuppfattning är lika upplöst som knarket i min mage. Mitt lokalsinne är det ingen skillnad på: det är konstant åt helvete. ”Du är för väck, var bara tyst så frågar jag om vägen.”
Underbar är jättesöt och springer och frågar en massa människor om var Nalen ligger. Jag släpas efter hållandes i hand och ler överdrivet. Käkarna spänner sig, alla är jättetrevliga och underbara och jag kan inte sluta le. Tankemässigt är det långt ifrån LSD. Det är nog inte drogen själv som påverkar mina tankar utan snarare alla känslor och allt omgivningen upplevs som. När Underbar diskuterar vägbeskrivningar är jag väldigt nära på att avbryta med ”BUBBLOR!” Jag hindrar mig själv precis i tid och Underbar får beskrivningen.
”Bubblor!”, ”..Vad fan snackar du om?”, ”Allting är bubblor! Du spräckte min!”
Dos: 20mg (oralt)
Trippkamrat: flickvännen under påverkan av samma dos (i texten känd som ”Underbar”)
Setting: Nalen (Stora salen) och en jävla massa hip-hop
Utvärdering: Häftigaste drogen jag testat, oerhört bra setting också.
Tidigare erfarenhet: 2C-b, LSD, cannabis, alkohol, amfetamin m.fl.
18:50
Vi befinner oss i Stockholm en mörk men välplanerad höstkväll. Allt har hittils gått som planerat. De två kapslarna ligger välplacerade i min innerficka. Jag och Underbar är på väg till ett av Stockholms mer kända gatukök för att stoppa i oss onödigt stora kebabtallrikar. Vid denna tidpunkt sväljer vi även kapslarna. Underbar verkar smått osäker men blir lätt lugnad. Det är trotsallt inte min första gång.
19:20
Tillräckligt mycket kebabtallrik har svalts för att mätta oss båda. Barnfamiljens son vid bordet till höger påpekar att ”maten var godare än hemma”. Jag får det väldigt svårt att hålla mig från att skratta men gör ändå hyfsat bra ifrån mig. Underbar meddelar att hon måste gå på toa, sagt och gjort.
Nu inser jag att jag är på väg upp. ”Helvete, redan? Nej, det är för tidigt, sist tog det ju två timmar...” Jag tittar på klockan och anmärker att det bara gått 30 minuter. Jag försöker hålla mig landad och tänker att det bara är placebo. Nej, inte bara placebo. Världens häftigaste placebo. Jag känner mig alldeles mjuk och kittlig. Allmänt gosig, helt enkelt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den kroppsliga känslan. Pirret jag har i magen är detsamma som på LSD, fast lättare. Men samtidigt intensivare. Ja, det är jävligt häftigt iallafall. Kroppen är lätt och jag känner mig, utöver det mentala, väldigt lätt fysiskt och hoppas på att Underbar tagit med koppel så att jag inte flyger iväg.
Underbar kommer ut och jag ersätter hennes närvaro inne på toaletten. När jag tvättar händerna granskar jag mina pupiller. Japp, planeringen åt helvete. Jag är redan på väg upp – en och en halv timme för tidigt. Jag ler åt mig själv och går hastigt ut genom dörren för att undvika att fastna framför spegeln (sådär som man gör på hallucinogener helt enkelt).
Jag tar Underbars hand och lokaliserar utgången samtidigt som jag viskar ”titta mig i ögonen.” Noggranna granskningar är överskattade när man har att göra med någon i detta stadium. ”Nej, seriöst? Redan? Alltså, dina pupiller... Dina ögon finns inte.”, ”Nej, jag vet. Visst är det häftigt? Synd att jag kommer peaka för tidigt...”
19:35
Jag har ingen aning om hur jag lyckades (det gjorde jag inte, det var Underbar som lyckades förflytta mig hit) ta mig till tunnelbanestationen. Det kroppsliga är oerhört starkt nu, men jag klagar inte på annat än att det slår mycket tidigare för mig än planerat. Jag tar upp min mobiltelefon och tittar på klockan. Min bakgrundsbild rör sig på grund av oerhört kraftiga OEVs. Dessutom är det inte min mobiltelefon jag håller i. Eller jo, visuellt är det det. Men jag känner inte igen känslan av att hålla i den. Den är totalt främmande. ”Det här är inte min telefon!”, ”Haha jo, tyst nu.”
Miljön på tunnelbanestationen är också helt främmande. Trapporna är underbara att gå i och statyerna blir verkligen jätteintressanta. Alla som någonsin varit i Stockholm känner till dekorationerna på dessa stationer. Min syn är kraftigt påverkat. Mitt synfält känns mycket bredare på något sätt och så ligger det en tunn gul hinna på allting. Det är svårt att förklara, men det är som om någon lagt en väldigt ljusgul tunn plastskiva framför mina ögon som jag tittar igenom. Denna plastskiva får även människors ansikten att se ut som om de består av något rökaktigt. Allting känns mycket suddigare, antagligen på grund av den gula plastskivan någon håller framför mig.
Okänd tid senare anländer tunnelbanetåget. Två stycken sittplatser raggas upp och jag blir ombedd att vara så tyst som möjligt – för bådas skull. Vid den här tidpunkten är jag inte kapabel att göra någonting. Glädjen jag känner av att få hålla Underbar i handen och spendera denna tid med henne dominerar mitt mående förutom kroppsliga effekter av knark.
Jag upptäcker mönstret i tunnelbanevagnen väldigt fort. I sätena snett framför sitter en till utseendet(?) handikappad man som diskuterar fotboll med en oerhört gnällig röst. Jag finner denna diskussion oerhört intressant däremot, trots att mannen är väldigt läskig. Det är bara mönstret på golvet och mannen som finns. Och Underbar vars hand jag håller i. Prickarna i mönstret blir som celler som åker in i varandra och sedan ut igen efter att ha bytt färg. Det gulaktiga har nu försvunnit helt. Nämnvärt är att detta är den starkaste OEVn jag haft någonsin. Jag tittar flera gånger på Underbar för att hon ska förstå hur saker ligger till. Dessutom är jag väldigt överbeskyddande och vill vara säker på att hon mår bra.
Mönstret i golvet avbryts av en öppen hand. Jag ignorerar den för att jag inte tycker att jag är kapabel att föra konversationer just nu. När den försvinner vänder jag mig till Underbar. ”Vad ville han?”, ”Det var en tiggare, han ville ha pengar.” Ja, det vill väl alla tänker jag(?).
19:50(?)
Vi anländer till våran slutdestination: Hötorget. ”Ok, var ska vi nu?”, ”Ut”, ”Ut?”, ”Jag måste ut”, ”Ut”. Faktum att Underbar är så förstående och inte släpper min hand gör mig så lycklig vilket övertar nojjan från kontrollanter direkt. Jag vänder mig till henne och säger ”fungerar du?”, ”jag fungerar”, ”okej.. jag gör det inte. Alltså, det här är det starkaste jag nånsin upplevt, jag är överraskad av att vi kom så här långt”.
Ännu är dock inte resan över. Vi står mitt på Sveavägen och behöver hitta fram till Nalen. Min tidsuppfattning är lika upplöst som knarket i min mage. Mitt lokalsinne är det ingen skillnad på: det är konstant åt helvete. ”Du är för väck, var bara tyst så frågar jag om vägen.”
Underbar är jättesöt och springer och frågar en massa människor om var Nalen ligger. Jag släpas efter hållandes i hand och ler överdrivet. Käkarna spänner sig, alla är jättetrevliga och underbara och jag kan inte sluta le. Tankemässigt är det långt ifrån LSD. Det är nog inte drogen själv som påverkar mina tankar utan snarare alla känslor och allt omgivningen upplevs som. När Underbar diskuterar vägbeskrivningar är jag väldigt nära på att avbryta med ”BUBBLOR!” Jag hindrar mig själv precis i tid och Underbar får beskrivningen.
”Bubblor!”, ”..Vad fan snackar du om?”, ”Allting är bubblor! Du spräckte min!”
__________________
Senast redigerad av Ödlan 2008-03-13 kl. 19:14.
Senast redigerad av Ödlan 2008-03-13 kl. 19:14.