Strindbergs Svarta fanor

Hej!

Har googlat runt lite men kan inte hitta någonting konkret om denna bok.
Vad handlar den om? Kort återberättning av boken vore jättesnällt.

Kram!

Läs den! Finns i huset där böckerna bor.

Ja, skulle vi kanske kunna diskutera denna en gång så omtalade nyckelroman som utan pardon hänger ut en för tiden omtalad skara författare och kulturpersonligheter på det ibland sjaskigaste vis?

Boken finns att läsa på Litteraturbanken. Länk.

Den är vid en första genomläsning härligt hatisk från början till slut. Jag går helt och hållet in i Strindbergs konfrontatoriska sinne, fattar tycke för de personer som motsäger sig bokens nemesis och huvudperson Zachris, och rent av äcklas av detaljbeskrivningarna.

Ty Zachris fru är en känslostyrd kvinnosakskämpe och morfinist, de båda barnen saknar helt och hållet uppfostran och huvud för studier, familjens hund (såklart - Strindberg var känd hundhatare) ett gläfsande, okontrollerbart monster och Zachris själv en bedragare av rang som slickar uppåt men sparkar nedåt. Den enda gång man som läsare ska känna sympati med Zachris är när han klår upp Hanna Paj, en halvt alkoholiserad kvinnosaksaktivist som Ellen Key tydligen står modell för.

Men, för att väga upp Strindbergs becksvarta bild av Zachris bestämmer jag mig för att läsa böckerna av personen bakom: Gustaf af Geijerstam. Visserligen får vi i en lång textkommentar till Svarta fanor beskrivet för oss var Strindberg skarvar på sanningen och var det handlar om rena fantasier, men det är ändå inte hela bilden känner jag. Så, jag laddar hem alla verk som finns att tillgå på Litteraturbanken och börjar läsa.

Gustaf af Geijerstams mest personliga verk torde vara Boken om lillebror. Där skildrar han sin tredje sons alltför tidiga död vid sex års ålder och frun Nennies oerhörda sorg samt vacklande hälsa som också leder till hennes död strax efteråt.

Hos af Geijerstams råder, som Strindberg även pekar på i Svarta fanor, en för tiden väldigt fri uppfostran. Lille Sven får t ex aldrig smisk när han är olydig och det framgår för läsaren att föräldrarna skämmer bort honom rejält. Hunden är dock en trogen kamrat till Sven, långt ifrån något monster. De båda äldre sönerna framstår som självständiga. (Den ena av dem blir sedermera en känd konstnär verksam i Norge.)

Jag grät nästan vid ett tillfälle när jag läste Boken om lillebror. Dels för att det är en sorglig verklighetsskildring men också för att Strindberg skrev så utstuderat elakt om familjen af Geijerstam i Svarta fanor, viss om tragedierna till trots. Nota bene att Strindberg ofta var gäst hos dem och omtyckt av både Gustaf och Nennie. Att Strindberg ytterligare ville sänka en man som redan förlorat sin son och sin fru kan bara beskrivas som hjärtlöst.

Vad tycker ni om Svarta fanor? I relation till övriga två delar i trilogin som börjar med Röda rummet och fortsätter i Götiska rummen? Har ni läst GaG?

Det första sökresultatet på Google säger rätt mycket:

https://www.albertbonniersforlag.se/bocker/157176/svarta-fanor/


Edit: Står svarta fanor för anarkism i boken?

Nej, Strindberg velade länge om titeln. Svarta flaggor var tydligen aktuellt ett tag. Så här beskrivs det i ordförklaringarna:

Man väl säga på ett modernt sätt att Strindbergs romanvärld var väldigt svartvit, dvs “it’s my way or the highway”.

Sedan kanske persongalleriet inte är så uppseendeväckande idag eftersom vi inte minns kultureliten kring år 1900. Men egentligen saknar jag lite sådana här verklighetsbaserade karaktärsmord i nutida böcker.

Hade Strindberg en beef med någon så drog han pennan som svärdet. T ex är Professor Stenkåhl vars spökdiné direkt inleder boken baserad på konstkritikern, tillika Strindbergs studiekamrat från Uppsala universitet, Karl Warburg. Då den sistnämnde stöttade kvinnosaksfrågan så hamnade han givetvis i onåd hos författaren. Warburg har någon gång hävdat att Strindberg led av sjukdomen ”kvinnorabies”… Inte underlättade det heller att Warburg var jude. Strindberg beskrevs som kristen nationalist, eller rent av rasist.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Warburg?wprov=sfti1#Biografi


/Edit/ Känn obehaget och cynismen under Professor Stenkåhls middagsbjudning:

Citat:

Middagen började klockan sju, för då blev man av med gästerna i god tid. Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt och sexton högerhänder syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälande krabbor. Så kom soppan och nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de flesta verkligen dolikocefala, några svarta, andra bruna, några vita och bara som badandes bakdelar. Alla soppätarne tycktes spegla sig i de djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa själsspeglarne, eller göra tysta böner på varandras ofärd, ty de voro alla fiender och hade endast kommit hit därför att de icke vågade utebli. Prof. Stenkåhl var nämligen en tongivande salong, där man lanserade och störtade, där man kunde bli storhet och där man kunde förlora sin storhet.

dolikocefal = långskallighet, något som rasbiologer gärna ser som ett sätt att boxa in människor och som då var att föredra framför kortskallighet vilken ansågs känneteckna en mindre utvecklad hjärna

Många av de uthängda tog riktigt illa vid sig. Det har sagts att boken knäckte, kanske rent av tog livet av Geijerstam (Lille Zachris).
Men Warburgs kommentar var lakonisk och cool:
Anspelande på att Strindberg i boken gärna sticker kniven i gamla vänner, som hjälpt honom tidigare i karriären, skrev han ironiskt:

"Varför han angriper mig förstår jag inte. Jag kan inte erinra mig att jag gjort honom något gott."

Underbar kommentar! Hade för mig att Warburg aldrig recenserade Svarta fanor? Men det var förstås länge sedan jag läste Litteraturvetenskap (på sidan om, som skoj). Eller så var det något han lät undslippa sig i något mindre formellt sammanhang?

Sedan undrar man ju om vad Strindberg hade tyckt om att Ellen Key (”Hanna Paj”) fått en liten park uppkallad efter sig i utkanten av Östermalm? En liten och styvmoderligt arrangerad sandyta med Ö-landstok och enklare lekställningar bakom Balettakademin.. En plats för a-lagare på bänken! ”Hick”!

Jag tycker Svarta Fanor är riktigt unken. Det du skriver, att han skriver nedgörande om en man som förlorat sin son och fru. Angreppet på Ellen Key. Han sparkar neråt. Tonen är liksom skitnödig.
Lögnroth, Smartman, Hanna Paj, gymnasiala påhittade namn. Tycker inte den är härligt hatisk, inte fräschare än när han skrev antisemitiska artiklar och artiklar mot att de svarta skulle få rösträtt i Amerika. Reaktionärt. Sunkigt. Men mest är det tonfallet jag inte står ut med. Som att sleva i sig en spya.
Har inte läst Gustaf af Geijerstam men blir nyfiken på Boken om lillebror.

Helt galen bok. Ibland i de mer sansade avsnitten kan det glimta till med fyndig och njutbar formuleringskonst, men för det mesta undrar man vad det är för kolerisk och misogyn dåre som fört pennan... "Harald Äppelsvan" är ett kul namn som förekommer i boken.

Han var inte vid sina sinnens fulla bruk. Det är allmänt känt.

Att sitta 2026 och vara upprörd över något en författare som varit död i 114 år skrev i början av 1900-talet, vad är det liksom?

Man får inte glömma att Strindberg hade en del poänger med sin ”misogyni”. Den tidens kvinnliga frigörelse var i mycket en motsägelse. Borgerliga kvinnor som varken arbetade eller tog hand om sina egna barn ville ha lika rättigheter med män. Dessa ”fruntimmer” levde på andra kvinnors slit, t ex ammor (tänk att inte ens amma sina egna ungar), ”jungfrur” och köksor, som man inte sällan behandlade illa och betalade dåligt.

Strindberg gick ofta över gränsen, särskilt mot slutet av livet (vilket Svarta fanor är ett bevis för). Men han var även motvalls av rätt orsaker, som i att han hatade medlöperi och ett fegt etablissemang.