Ja, skulle vi kanske kunna diskutera denna en gång så omtalade nyckelroman som utan pardon hänger ut en för tiden omtalad skara författare och kulturpersonligheter på det ibland sjaskigaste vis?
Boken finns att läsa på Litteraturbanken.
Länk.
Den är vid en första genomläsning härligt hatisk från början till slut. Jag går helt och hållet in i Strindbergs konfrontatoriska sinne, fattar tycke för de personer som motsäger sig bokens nemesis och huvudperson Zachris, och rent av äcklas av detaljbeskrivningarna.
Ty Zachris fru är en känslostyrd kvinnosakskämpe och morfinist, de båda barnen saknar helt och hållet uppfostran och huvud för studier, familjens hund (såklart - Strindberg var känd hundhatare) ett gläfsande, okontrollerbart monster och Zachris själv en bedragare av rang som slickar uppåt men sparkar nedåt. Den enda gång man som läsare ska känna sympati med Zachris är när han klår upp Hanna Paj, en halvt alkoholiserad kvinnosaksaktivist som
Ellen Key tydligen står modell för.
Men, för att väga upp Strindbergs becksvarta bild av Zachris bestämmer jag mig för att läsa böckerna av personen bakom:
Gustaf af Geijerstam. Visserligen får vi i en lång textkommentar till Svarta fanor beskrivet för oss var Strindberg skarvar på sanningen och var det handlar om rena fantasier, men det är ändå inte hela bilden känner jag. Så, jag laddar hem alla verk som finns att tillgå på Litteraturbanken och börjar läsa.
Gustaf af Geijerstams mest personliga verk torde vara
Boken om lillebror. Där skildrar han sin tredje sons alltför tidiga död vid sex års ålder och frun Nennies oerhörda sorg samt vacklande hälsa som också leder till hennes död strax efteråt.
Hos af Geijerstams råder, som Strindberg även pekar på i Svarta fanor, en för tiden väldigt fri uppfostran. Lille Sven får t ex aldrig smisk när han är olydig och det framgår för läsaren att föräldrarna skämmer bort honom rejält. Hunden är dock en trogen kamrat till Sven, långt ifrån något monster. De båda äldre sönerna framstår som självständiga. (Den ena av dem blir sedermera en känd konstnär verksam i Norge.)
Jag grät nästan vid ett tillfälle när jag läste Boken om lillebror. Dels för att det är en sorglig verklighetsskildring men också för att Strindberg skrev så utstuderat elakt om familjen af Geijerstam i Svarta fanor, viss om tragedierna till trots. Nota bene att Strindberg ofta var gäst hos dem och omtyckt av både Gustaf och Nennie. Att Strindberg ytterligare ville sänka en man som redan förlorat sin son och sin fru kan bara beskrivas som hjärtlöst.
Vad tycker ni om Svarta fanor? I relation till övriga två delar i trilogin som börjar med
Röda rummet och fortsätter i
Götiska rummen? Har ni läst GaG?