Kärleksfilosofi

Jag förstår hur du tänker.

Jag tror att en sån inställning där man placerar sig över sina känslor leder till onödig lidande. Alltså lidande som kommer inte att leda till något produktiv.

Det är mycket bättre och lättare att ändra sin inställning till känslor.

Kvinnor och män har olika perspektiv när det gäller känslor.

Så vi tar det från genusperspektiv:

Kvinnan känner - "Han är den rätte" och sen rationaliserar sina känslor: "Han är den rätte - för att han är snygg, smart osv" - kvinnan kommer på saker för att rationalisera sina känslor. Är det inte intressant?

Hur funkar det för oss män då?

Genetisk programmering -> "Jag ser en tjej som är ung och sexig" -> "Jag vill ha sex med henne".

Mycket enkel program.

Och då kommer kärleksfilosofin: Man ställer frågan - varför ska jag och hon vara ihop? Vad är meningen med detta? Utifrån kulturell och sociologisk perspektiv.

Jag funderar lite på en tanke inom samma ämne.

Grejen med oss människor är ju att överleva och föröka oss, det kanske alla kan hålla med om? Det är våra två grundläggande mål i livet.

Vad händer då om man (av okänd anledning) har en misantropisk uppfattning av världen, försvinner inte delen med att föröka sig då? Om man inte vill skapa fler människor för att människan är av ondo.

Kan en människa leva med en sådan bild? Och vad är då poängen med att överleva?

Jag håller definitivt inte med dig om detta. Överlevnad/förökning är en konsekvens av en rad faktorer, inte ett mål. Jag själv lever absolut inte för att föröka mig, och jag vet att många här på flashback skulle hålla med mig.

Det verkar vara som att kärlek och filosofi håller inte ihop så bra eftersom människor slutar tänka när de blir kära. Känslorna tar över.

Får jag fråga vad du gör på dagarna? För mig känns det som allt i livet härleds från just de två sakerna, överlevnad och förökning. Jag stiger upp på morgonen och går till mina föreläsningar för att skaffa mig en utbildning som jag kan försörja mig på för att överleva. Jag går ut på krogen lite då och då för att träffa nya människor och för att öka på mitt kontaktnät. Det leder till eventuell förökning i slutändan att ingå i en grupp människor.

Jag kanske tänker instängt och missar något, upplys mig gärna. Men jag förstår inte hur förökning kan vara en konsekvens men inte ett mål. Om man träffar en kvinna/man som man blir kär i så tror jag personligen att allt man gör med denna leder en in på vägen till förökning. I slutändan tror jag att alla vill ha barn. Nu har jag inte läst någon vetenskaplig artikel på ämnet men stämmer det inte att våra hjärnor inte är direkt anpassade för dagens samhälle utan våra hjärnor inte är speciellt mycket utvecklade sedan "grottstadiet"? Jag tror förökning/överlevnad kommer från den tiden och att det inte har påverkats utan att vi fortfarande har de som underliggande mål med livet vad än vår hjärna försöker lura i oss.

Men om vi utgår från att alla människor inte vill föröka sig. Varför träffar man då nya människor till exempel på krogen? Att man känner för att prata med nya människor av ren njutning ser jag inte som ett argument. Man gör det för att hitta en eventuell partner och inget annat enligt mig.


P.S Säg till om jag bara svammlar, jag är inte i helt nyktert tillstånd.

Lite ledande exempel, inte sant? Det är nog inte helt fel att säga att de flesta som går ut på krogen (i varje fall de som är singlar), har antennerna uppfällda och letar efter någon.

Ett bättre exempel skulle kunna vara litteratur eller filosofi. Tänk på sådana stora gestalter som Nietzsche, Solsjenitsyn och Sokrates. De levde i ensamhet, riskerade eller till och med offrade sina liv för det de trodde på. Jag uppfattar det som en mycket grov förenkling att reducera människan till en varelse som styrs av sin biologi allena.

Håller absolut inte med om detta. Jag gör vad jag behöver göra för att överleva (arbeta etc.), men jag har inget större behov av att föröka mig. Mitt stora mål är att bli lycklig.

OT: 5000 (igen).

Verkar inte som många håller med mig här

Det jag försöker säga är att jag tror att just överlevnad och förökning ligger en nivå högre än allt annat.

Just exemplet med "att bli lycklig" tror jag personligen inte på då jag anser att man aldrig kan bli lycklig som människa. Men om vi nu säger att målet är att bli lycklig. Tror du inte att den dagen kommer du hitta andra mål i livet? Det känns som det mycket väl skulle kunna vara ett del-mål för många men på något sätt känns det ändå som att det ligger någon nivå under Ö & F.

Men om man driver det resonemanget till sin spets (vilket inte är så himla schysst att göra, jag vet - men bara för att illustrera): Du skulle hellre leva olycklig för evigt och med tusentals barn, än leva ett normallångt liv men med mycket lycka?

Vad jag vill försöka peka på, är att ren överlevnad inte betyder så mycket i sig själv. Man måste känna lycka för att livet över huvud taget ska vara värt att leva, och därför verkar lycka vara av större dignitet än Ö&F?

Jag kan inte hitta något bra svar till första frågan, den är som sagt driven till sin spets och svår att "kontra".

Skulle det inte innebära att alla olyckliga människor skulle begå självmord?
Nu vet jag att en del gör det men det finns också många olyckliga människor kvar som lever ändå. Jag kan ärligt säga att jag inte känner någon lycka alls och mitt liv är inte värt att leva nu. Men jag tror ändå på att vi någonstans i hjärnar har överlevnadsinstinkten kvar. Och jag tror den trumfar lycka.

Om vi vänder på det, skulle du hellre leva lyckligt en dag, än en normal livstid inte fullt så lycklig? Om jag trollade fram en ande som kunde göra dig totalt lycklig för 24 timmar och sen döda dig, skulle du gå med på det? I slutändan tror jag att alla vill leva men att somliga är för fega för att göra det.


Det här har väl gått ifrån ämnet lite, det var en intressant diskussion men jag tror det är bäst att jag inte hijackar den här tråden mer. Vi har nog alla olika syn på livet kan man säga...

Jo, det håller jag med om. Tycker inte om att beskriva saker så svartvitt heller, men det är en effektiv metod ibland för att försöka bryta ner en diskussion till dess beståndsdelar, så att vi vet vad det är vi faktiskt pratar om.

Jag har brutit ner diskussionen till en polaritet mellan lycka och överlevnad, och frågan är vilket som människan prioriterar högst.


Jag kan enbart hålla med dig! Satt i ett sådant perspektiv verkar lyckans vikt förblekna. Det väcker flera idéer till motsvar, men jag skulle riskera att lägga ut texten i det oändliga, och jag vill inte riskera att döda diskussionen med evighetsinlägg.


Jag skulle nog inte säga att vi har hijackat tråden, men att vi kanske lägger en grund som skulle kunna vara viktig för att diskutera frågan om kärleken djupare. Tror inte du att en diskussion om hur kärleken ska hanteras i våra liv, skulle kunna utvecklas mer om vi på förhand var klara över en så viktig aspekt som lyckan? Vi kan inte bara börja förutsätta så viktiga saker om vi vill göra en ordentlig undersökning av kärlekens filosofi.

Och som du hör; jag är väldigt, väldigt förtjust i filosofi...

Kärlek finns i varje en av våra gener för att vi finns inte utan kärlek. Mänskligheten är byggt på kärlek och det är en del av oss som vi inte kan undvika, att säga att man inte blir kär i någon eller något är som att säga att man inte behöver dricka vatten för att överleva, korkat helt enkelt. Jag tror att den högsta nivån som vårt samhälle kan uppnå är att värdera kärlek som det borde och ska. Kärlek medger bland annat att man tycker synd om det andra, just därför är vi inte skapade som robotar, annars hade läraren istället för att utbilda oss lika gärna kopplat oss till en dator och lagt ner alla information så är vi forskare på nolltid.