Kärleksfilosofi

Jag vet inte om det jag vill ta upp här kallas för kärleksfilosofi, snarare relationsfilosofi mellan olika könet.

Frågeställningen är: Hur tänker den unge mannen när han bestämmer sig att gå ut och träffa en ung kvinna? Och förstås hur tänker den unga kvinnan som vill träffa en man? Alltså dessa två objekternas kärleksfilosofi.

Framför allt motiveringen, viljor, förväntningar osv. Vad grundar man dem på?

Är det biogenetisk programmering eller rent sociopsykiska faktorer som avgör?

Det finns ju massor med ensamma och även de som medveten väljer ensamnheten, så det är väl sociopsykiskt eller?

Dela era tankar gärna.

Tja, jo har också tänkt på det. Vad de har för förväntingar, men sen kom jag in på att det troligen skiftar från person till person. Vissa kanske förväntar sig att sin partner ska vara lite crazy medans andra vill ha den lugn osv.

Och förväntingarna ändras nog beroende på deras tidigare möten, och hur mycket de vet om varandra?

jag kanske är ute o cyklar, men har man tid att lägga ner tänk ut någon bra reply

Motiveringen sitter hårdkodad i våra gener.


Jag ställer mig frågande till hur många det är som faktiskt vill leva helt socialt isolerade. Kan tänka mig att många känner sig alienerade i dagens samhälle och inte vill ta del av det, men dom djuriska instinkterna är svåra att välja bort.

Tror med på det.

så som jag hade tänkt men inte hade svenskan för att svara

Hur mycket kan vi påverka då?

Om allting sitter programmerad i generna blir vi människor liksom biorobotar som inte har något val utan vi agerar enligt vår reproduktionsprogram.

Då finns det varken någon kärlek eller kärleksfilosofi. Det handlar ju inte om tankar utan om våra instinkter.

Det är en intressant fråga som jag också har funderat över. Vad är det som gör oss attraherade till det motsatta könet? Vad har vi för rimlig motivation? Den enda driften är ju känslor, precis som när vi är hungriga och erfar viljan att äta mat. Med andra ord, det enda svaret vi egentligen kommer att kunna få är:

Vi ÄR biorobotar, men vi är rätt så dynamiska. Till skillnad från instinkterna hos många andra djur så artar sig instinkterna inte alltid i automatiska processer. Istället känner vi saker som kärlek när vi hittat en partner och ilska när denne bedrar en.

Låt oss inte glömma att själva förklaringen till fenomenet könslig attraktion(i det här fallet att det är genetiskt hårdkodat) inte på något sätt räcker som ett uttömmande svar kring ämnet.

Bara för att jag är på det klara med bakgrunden till varför jag känner som jag gör, ger det mig ingen hjälp att förstå hur jag ska förhålla mig till den subjektiva upplevelsen jag känner, att vara kär.

Jag söker en mening i det inträffade, jag försöker omdefiniera mig själv, jag försöker hantera rädslor och begär som omtumlande kastar sig över mig. Den viktig frågan är således inte "vad är kärlek?" utan "hur ska jag förhålla mig till kärleken?".

Jag finner stor tröst i vetskapen om varför jag känner på ett visst vis. Det blir iaf för mig mycket lättare att hantera känslan och agera på ett rationellt och logiskt vis. Ibland följer jag bara mina instinkter dock, särskillt när det handlar om kärlek och andra impulser som är svåra att förtrycka.
Dumt att inte använda sig av ett system som testats fram under miljoner år, men också dumt att vara slav under sina impulser.

Precis. Men hur ska man som människa göra för att existera i den balansen? Det är den stora frågan. Är det vårt förnuft eller våra begär som ska vara vägledande? Och om den ena ska väga över, vilken då och varför? Vad ska vi göra av ångesten som kommer av att befinna sig i detta fält av spänning, mellan dessa två ytterligheter? Det är inte lätt att vara människa.

Nä det är inte lätt och upp till var och en. Jag brukar försöka tänka igenom varje handling rationellt. Vad skulle konsekvenserna vara av att handla efter en viss känsla? Har jag någon chans att bli lycklig med tjejen?
Samma sak om jag blir svartsjuk. Jag vet att känslan är där för att jag ska köra bort rivalen, men tänk om jag inte vill göra det? Agerar jag nu efter mina känslor så kan jag bara ställa till trubbel för mig själv, så jag låter bli.
Samma sak om jag gjort ett misstag eller liknande som ger mig dåligt samvete. Dåligt samvete får man bland annat för att lära sig men även för att fungera i en grupp. Men det är en mekanism som man faktiskt har en viss kontroll över. Man mår dåligt på grund av att man grubblar över vad man gjort. Men inser man varför känslan är där så inser man samtidigt hur dumt det är att straffa sig själv.

Jo, det är det jag ville ta upp - filosofin.

Ingen biokemi eller genetiken var jag ute efter när jag startade tråden.

Din frågeställning är väldig konkrett - Hur ska man förhålla sig till kärleken?

Det är många tankar som dyker upp när man börjar tänka på det och det blir bara kaos eftersom kärleken inte går att rationalisera.

Men låt oss utgå från vad vi är - produkter av vår kultur och samhälle, inte bara somliga biorobotar, det låter alldeless för abstrakt för mig.

Här kan det vara rymlig att citera en rysk författare Lermontov: Vi är bara barn av vår tid.

Så vad har du för kärleksfilosofi? Hur tänker du?