Svarta hål

Inga problem, bara att ställa frågor om du har flera. Ett tipps är också att kolla upp den holografiska principen, väldigt intressanta saker vad gäller svarta hål med den

Den här frågan har säkert ställts innan. Skulle vi hinna märka något om vi sögs in i ett svart hål?

Man sugs inte in i det svarta hålet på det sättet. Men skulle ett "vanligt" svart hål komma och hälsa på oss i solsystemet (otroligt osannolikt dock), så skulle vi märka det på fler sätt.

> Kometer och andra objekt ute i Oortmolnet skulle gå bananas och många skulle kastas in mot solen.
> De yttersta planeternas banor skulle påverkas.

Om det kom riktigt nära Jorden, att vi faktiskt skulle närma oss händelsehorisonten så skulle vi märka det, ja.

edit.
Tidvattenkrafterna är proportionell mot M/r³ och schwartzchildradien är proportionell mot massan. Det betyder i stora drag att ju mindre massivt det svarta hålet är, desto större blir stressen.

Jag vet inte hur intressant själva tidvattenkrafterna är i detta fallet. Hade det kommit tillräckligt nära för att vi skulle märka dem så skulle jorden förmodligen flyga ut från solsystem, likaså skulle nog alla andra planeter. Förutom kanske jupiter och saturnus.

svar nej, du kan nog sova gott

Jag blev denna sena timme väldigt sugen på att ta reda på vad som pågår inne i ett svart hål. Problemet är ju att det är rätt svårt att få ett svart hål att explodera. Enda sättet jag kan tänka mig att göra detta på är att leta reda på det klenaste svarta hålet som finns i universum, låt säga ett som har "ett kilo massa" mer än vad som krävs för att ett svart hål skall bildas.

Nästa bekymmer blir ju sen att få skiten att explodera, detta tänkte jag göra genom att knuffa det lilla svarta hålet mot ett mycket större svart hål. Följden hoppas jag då blir att det stora svarta hålet påverkar det lilla hålets geometri så pass mycket att det expanderar , gravitationen förlorar sitt övertag. Boom (Här måste Flashback införa ett system för direktuppspelning av små korta men ack så pampiga ljudsnuttar)

Om man bortser från dom uppenbara tekniska svårigheterna, är detta möjligt? (Via naturliga händelser då, inga knuffar) Och i så fall borde inte detta redan ha hänt nån gång under universums existens?

Gravitationen vid en händelsehorisont på vilket svarthål som helst är lika stort, då händelsehorisonten definieras just utav att det är punkten där gravitationen blir starkare än ljuset. Därav kommer alltså det lilla svarta hålet ha en starkare gravitation och hålla ihop, enda tills det hamnar innanför händelsehorisonten på det större, då det är först då som gravitationen kan bli starkare än i det lilla. Så nej det skulle inte funka.

Tror jag, jag är ingen expert, men det där känner jag mig väldigt säker på faktiskt.

Hm jo det låter korrekt. Får testa två små svarta hål på varsin sida om ett större hål då, vet inte varför men har fått för mig att ett svart hål torde vara bland dom mest perfekta runda föremålen i universum och om man bara lyckades rubba geometrin lite så jävlar

Vad skulle skillnaden vara med att ha 2 små svarta hål på varsin sida? Dem kommer ju fortfarande hållas ihop av sin egen gravitation, tills det att de hamnar innanför det större hålets händelsehorisont?

Måste du få det svarta hålet att explodera för att ta reda på vad som pågår inuti det?

Vi tar ditt svarta hål med ett kilo massa mer än vad som behövs för att just ett svart hål ska bildas. Vi släpper ner ett kilo rotmos på en neutronstjärna som ligger precis på gränsen för att bli ett svart hål, och får då ett svart hål. Kan man då inte helt enkelt vänta tills hawkingstrålningen börjar göra sitt och det svarta hålet får pyspunka av den och börjar krympa? Eller tappar svarta hål inte massa av hawkingstrålningen? Vad är det i så fall som pyser ut ur dem på grund av nämnda strålning?

Om vi föreställer oss att vårt svarta hål vårt gedankenexperiment tappar massa genom hawkingstrålningen, kommer det då att snäppa tillbaka när det tappat mer än ett kilo massa och återgå till att vara en neutronstjärna då? Eller vad händer? Kan svarta hål inte gå tillbaka till sin underordnade form, vilket i vårt fall var en neutronstjärna. Jag har för mig att har det bildats ett svart hål, så förblir det ett svart hål i evigheter. Tills det dunstat bort helt, vilket i och för sig ska ta längre tid än universum kommer att existera, och helt enkelt försvinner.

Där fick ni någonting att bita i!

Även om det svarta hålet skulle "snäppa" tillbaks till en neutronstjärna, så skulle ju inte experimentet säga oss något? Det so hände i det svarta hålet är fortfarande okänt.
Angående om det skulle snäppa tillbaks eller inte, så har jag för mig att, precis som du, det inte kan återgå från att vara ett svart hål. Tänkeram efter lite, så är ju detta ganska logiskt också?
Då ett svart hål får massan att falla till en infinitesimalt liten punkt, och på det sättet kommer den punkten alltid vara mindre än massans Schwarzchild radie, väl? Schwarzchild radien beräknas med 2Gm/(c^2), så för ett svarthål som tappat all massa utom 1kg (1kg total massa, inte 1kg över chandrasekhar gränsen) blir det (2*1.2 ×10^(-4)*1)/c^2 vilket ger oss 2.67036013×10^(-21)m. Vilket är litet, men fortfarande oändligt mycket större än den infinitesimala punkten, som är det svarta hålet.

Ps. Skrivet från mobilen, så kan vara något räknefel, men principen gäller fortfarande!

Hur vet du att vi inte redan är "i" ett svart hål?