Träffa någon som har barn

Träffade en tokmysig karl på krogen i helgen och det stämde verkligen. Dagen efter snokade jag lite och kollade upp honom på facebook. Det visar sig att han är pappa till två små barn vilka aldrig nämndes under kvällen.

Han är 26, jag är 22. Jag bor fortfarande hemma och pluggar så det känns inte som jag är särskilt vuxen och barn ligger låååångt fram i tiden. På datingstadiet spelar väl hans barn ingen större roll, men om det skulle bli allvar är det ju helt klart en stor grej. Vad ska jag göra? Har ni erfarenhet av att det funkat/inte funkat med partnerns barn?

Vi har messat lite och stämt träff nästa vecka så den dejten blir väl ganska avgörande, men jag vill ha tänkt igenom lite innan iaf.

Nu kommer jag låta hemsk men jag hade skippat vidare dejter. Jag skulle verkligen inte vilja falla för någon som har små barn när jag själv är så pass ung. Han har du just haft småbarn och kommer förmodligne inte vilja skaffa några med mig när jag är redo för det. Dessutom ha allt strul med att vara extramamma och exet inblandat. Nej tack.

Nu när jag är över 30 hade jag nog tänkt lite annorlunda om jag hde varit singel och inte avfärdat en kille med barn direkt men jag hade varit avvaktande.

Har lite erfarenhet av det, och i mitt fall tedde det sig så att jag träffade en urmysig kvinna och sedermera då jag vart djupt förälskad i denna kvinna så vart jag hembjuden till henne på middag för att få träffas hennes barn. Jag kände instinktivt att jag vill inte ha hennes avkomma i mitt liv.

Middagen gick smidigt och hennes barn berättade vad dom gjorde i skolan osv osv. Jag gillade dom fortfarande inte efter middagen , men sedan slog det mig att jag älskade denna kvinna och i paketet ingick 2 barn som jag var tvungen att lära mig att tycka om om det skulle funka.

Det jag ville komma fram till var att oavsett hur mycket jag ej ville ha hennes barn med i bilden så lärde jag mig att omvända negativa tankar till positiva och acceptera att om jag vill älska denna kvinna villkorslöst så var jag också tvungen att acceptera att barnen fanns där och inse att i ett förhållande så kommer jag att kanske få mindre fritid, och i slutändan var det värt det.

Barnen lärde mig så otroligt mycket om ärlighet, villkorslös kärlek, hur man lever för dagen osv osv. Det kanske inte passar alla att hoppa in som ung i ett förhållande där bara den ena har barn, men ge kärleken och killen och speciellt barnen en ärlig chans.

Då kan du sedan med gott samvete säga att du har försökt.

Stort lycka till och ta chansen att leva för kärleken.

Showstopper! Du är 22, lev som sig bör.

Håller nog med Snövit. Män som redan har barn brukar ställa sig helt oförstående när den nya kvinnan faktiskt också vill ha egna barn. Själv är jag i en annan sits eftersom jag är 30+ och förmodligen inte kan få egna av diverse orsaker. Om jag vore singel idag skulle jag annonsera järnet efter en karl med barn sen tidigare! Gärna tre-fyra stycken!

Kan bli hur bra som helst.

Själv träffade jag en tjej med 3 barn, trodde det kunde bli några roliga träffar och tänkte inte på det så mycket mer. Är tillsammans nu 6 år senare och det funkar bra. Jag är dock äldre än du är...

Jag hade nog dragit mig väldigt mycket för att gå in i ett seriöst förhållande med en man som redan har barn... Okej ett litet äventyr där hans och mitt förhållande är skilt ifrån hans liv med barnen, men inget mer. Vaffan, jag vill inte ens ha egna barn, än mindre någon annans!

Tack

Som det känns nu vill jag träffa honom för annars skulle jag undra. Fast på nåt konstigt vänster hoppas jag på att det inte ska stämma när vi träffas igen utan ölglasögon på. Allt skulle bli så mycket lättare då...

Jag som inte är barnkär hade dragit mig för att inleda ett förhållande med en man som har barn. De barn jag vill dela mitt liv med är bara mina egna. Lägg till att relationer är svåra UTAN barn. Barn som inte är ens egna ökar bara problematiken.

Finns det barn med i bilden så bör man vara säker på vad man vill, klarar av och orkar med samt ha en förmåga att alltid räkna med en tredje part som ständigt kommer ingå i förhållandet. För en del fungerar det bra. För merparten tror jag dock att det inte fungerar. Jag vet inte hur många gånger jag läser saker i stil med "jag älskar honom, men avskyr hans vidriga ungar, hur blir jag av med dom?" Barnen finns där, kommer alltid att finnas där och kommer ta stor plats.

En fjärde part som också alltid kommer vara närvarande är barnens biologiska mor.

Det här är mina tankar om det hela. Lite pessimistiskt för de flesta kanske, men som sagt, jag är inte barnkär (när det gäller andras ungar )

Svårt ämne, verkligen. För min del är jag lite ambivalent då jag inte är särskilt förtjust i barn; dels minskar ju risken för att personen ifråga vill ha fler men samtidigt så måste man ju stå ut med de den redan har. Fördelen är ju att om det spricker så kan man packa ihop sina prylar och knalla ut genom dörren utan att behöva betala för ungen...

Men som sagt; prova så får du väl se, det kanske funkar kanonbra.

Blir som det blir faktiskt Personligen så tja en kvinna med barn har jag nog mer gemensamt med iaf ur min synvinkel lättare att förstå dom banden man har med sina barn helt enkelt Fast å andra sidan träffade jag någon ny som ville ha egna barn så vore jag inte omöjlig då heller ? Så jag ser inget problem ....Det är liksom personen i sig du blir intreserad av

Var ihop med en trebarnspappa för 5-6 år sen. Hans barn fick jag aldrig träffa (de hade inte träffat nån ny kvinna sen deras mamma dog några år tidigare) men jag var annars också rätt ambivalent inför att träffa dem, eftersom jag aldrig längtat efter barn. Efter förhållandet tänkte jag: Aldrig mer.

MEN... sen dess har jag haft korta förhållanden med två män med barn. Nu undviker jag verkligen aktivt alla pappor. Tror inte ens jag numera skulle tillåta mig själv att känna nåt för nån som har barn.

I ditt fall beror det väl också mycket på ifall du alls kan tänka dig barn i ditt liv.