Inga egna barn men tjejen har 3!

Tjejens barn är tonårsbarn och jag är extrapappa. Hur mycket ska jag ha att säga till om?

Känns ibland som jag ska hjälpa till med allt från läxor till sport men när det kommer till beslut om gymnasium, hur och vad som de bör hjälpa till med hemma och liknande. Då är det mamman som tar besluten hemma hos oss. Det har gått så långt så jag inte kräver något alls av barnen, för när jag har begärt något så blir det bara tjaffs... Och jag gillar barnen ska jag tillägga och det funkar normalt hemma hos oss. Men ibland känner jag bara för att sticka....

låter jäkligt jobbigt, antagligen är det inte så mycket du kan göra, det är bara att acceptera att det är så...eller sticka. Jag tror inte jag hade orkat med det, när det kommer till kritan är man ingenting värt, måste kännas värdelöst, femte hjulet i "sin" egen familj, inget kul.

Det beror väl på hur mycket kontakt de har med sin egen pappa, de behöver ju en fadersgestalt och förväntar sig att du ska tillrättavisa dem och visa dem gränser, gillar du barnen så är det väl inga större problem, det enda problem jag kan se är väl om deras riktiga pappa ska lägga sig i om du är med på ett hörn och uppfostrar dem.

Hemma hos er så är det ju era regler som gäller. Du och din sambo måste ju sätta upp regler som gäller hos er, i ditt hem.

Är det din sambo som tycker att du lägger dig i på vissa områden, men kräver att du engagerar dig på andra?
Isåfall får du väl säga ifrån. Låter lite som att hon kräver hjälp, men vägrar släppa in dig på riktigt.

Är det barnen som inte vill ha dina synpunkter på gymnasieval och liknande så är det nog bara att ta. Så tror jag många ungdomar är, man (föräldern) duger så länge man inte lägger sig i för mycket

Är det pappan som har synpunkter på vad du gör? Han känner sig förmodligen hotad, men det är ju något din sambo och han måste prata igenom. Vad som är ok för respektive partner att göra.

Vad pappan gör hos sig kan jag inte påverka och gör inte det heller, och framförallt klagar jag inte på hur han agerar inför barnen. Tjejen och jag pratar om det men inte så de hör.

Känner igen det där med duger så länge man inte lägger sig i. Problemet är att motprestationer för månadspeng osv finns inte här. Enklast för mig har blivit att tonåringarna inte hjälper till med någonting, och om de mot förmodan gör det är det plus. Ställ inga krav så kan du inte bli sur har blivit verkligheten.... helt misslyckat.

Tjejen vill nog släppa in mig på riktigt men tycker jag har för höga krav. Jag är mera av stilen, om någon vill ha hjälp så försöker jag hjälpa till HUR man löser det och inte GE svaret vid exempelvis läxor. När det gäller detta har vi problem att prata. Ex. x-antal timmar vid datorn för 14 åring, spricker efter 1 dag, killen har suttit 55 timmar på en vecka vid datorn. Och då var han sjuk en dag. Och jag orkar faan inte ens agera... för att han säger att vad ska han annars göra. Stick och träffa någon kompis, nej alla sitter vid datorn. The lost generation känns det som.

Jag har tidigare haft förmågan att rymma från förhållanden ganska lätt, men här har jag kämpat i 6 år. Hur länge ska man orka, ska jag vänta till de flyttar hemifrån? Den äldsta har pratat om att skaffa barn innan 25!!! faan ska det komma ett barnbarn hit inom 5 år också som man ska vakta när hon är på krogen.

Vinner jag drömvinsten på lotto på onsdag så drar jag nog!

Jag var själv storebror i ett scenario precis som i ditt fall. Och det bästa du kan göra är faktiskt att backa undan.

Morsans kille hade inga egna barn och därmed ingen tidigare erfarenhet med trotsiga tonåringar. Det han gjorde i början vara att försöka sätta ner foten för att vissa saker. Det han tyckte var fel. Och till en början slog det fel. När två personer som inte är släkt, inte valt att bo tillsammans och knappt känner varandra ska försöka ha en "förälder -> barn" kommunikation så blir det galet. Förhållandet "vuxen -> vuxen" är bättre.

Visa istället för ungdomarna att du är ett stöd för dem när DE vill ha hjälp. Försök inte att sätta på en självpåtagen roll som en klok vuxen. Du ska snarare vara som en mogen kompis för dem. Och då bli en förebild.

Avakta alltså till en början och sen när ni alla är varmare i kläderna kommer rollerna att falla naturligt. Då är det här inget man tänker på. Men vägen dit kan vara lång och besvärlig..

MVH

Mycket sant. Känner igen hur jag tänkte när jag flyttade till Far och hans nya fru.

Det blev bättre när jag blev runt 20 och vuxnare i mitt tankesätt. Nu är jag över 30 och det finns faktiskt ingen annan mor i mitt hjärta än henne.

Varm i kläderna är jag, då vi varit tillsammans i 6,5 år! Jag försöker nog mest påpeka att det är en j-a skillnad att vara riktig pappa och låtsas. Det tog en tid till jag blev accepterad men jag känner att jag hela tiden brottas med dessa svårigheter. Men jag försöker vara till hjälp när DE vill, men hur drar man gränsen....
Och det är svårt att i bland inte säga till om saker. Om någon skulle skälla på en av ungarna så kör vi att den andra vuxna inte lägger sig i alls för då känner barnen att alla är emot dem. Och i vår familj är det stor skillnad på barnen, mellantjejen är suverän i skallen när det gäller att vara social, humor mm. Däremot är det tungt i skolan för henne men det kommer nog åldern till last. Hoppas att hon tar igen det senare. Medans äldsta och yngsta är riktigt jobbiga....

(för enkelhetens skull blev det att jag kallade tonåringarna för ungar och barn)

Kan bara instämma med en tidigare talare, Du och din sambo måste göra klart för ungdommarna vilka regler som ska gälla.
Det bör ni först prata igenom så att ni två visar en gemensam front mot barnen.

Inget blir bättre av att du backar som vuxen, du är en förebild hur du än ser på olika problem.
Som tonåring är det inte lätt att veta allt, och där kommer du in som en som har mera erfarenhet.

Som sagt tala igenom dina känslor och tankar med din partner och kom fram till en gemensam lösning, det är i alla fall ni som har valt att bo ihop, och barnen har kommit på köpet.

För egen del så står jag på gränsen till att flytta ihop med min kille nu, och jag tänker inte tolerera att mina barn ifrågasätter hans auktoritet som vuxen.
Mina ungar är 12 och 9.

Själv har jag upplevt detta som mamma fast efter några år så fick vi gemensamma barn.

Men innan dess upplevde inte jag några problem. Beror antagligen på små barn och två toleranta män, biologiska pappan och nye mannen och kanske på lilla jag. Jag har inget stort kontrollbehov men är inte undanfallande för det. Så det har nog givits och tagits av alla parter i vårt fall.

Men vad jag tänkte komma till är att det finns ju män som upplever att de inte får bestämma något vad gäller barnen fast de är biologisk och närvarande far i hemmet.

Om män utförde juridisk abort oftare skulle vi nog få se ett annat samhälle. Där kvinnor av den typen som vill bestämma allt skulle ta över barnen helt och hållet.

Fler kvinnor skulle kunna se det som glädjande att få ha barnen som egen egendom och allt fler män skulle försvinna från barnens värld.

Om det skulle vara bra eller dåligt kan man ju diskutera.

Absolut.

Hos oss bestämmer vi vardagssaker tillsammans eller den som för tillfället år på plats precis som vilka föräldrar som helst.
Är det livsavgörande beslut för barnen är det jag och deras mor som bestämmer men givetvis pratar då jag och sambon om vilken inställning som ska råda från vårt håll.
Barnen är än så länge långt från myndiga och har därför en rådgivande ställning men och inte en beslutsfattande.

Till TS finns det bara två råd:
Prata prata prata och tålamod tålamod tålamod

...som vanligt