Inga egna barn men tjejen har 3!

Det svåra är också att tjejen har mått dåligt en tid för ekonomi mm. Så hon orkar inte diskutera sakerna med mig. Och hon orkar inte ta diskussioner med barnen. Vilket innebär att jag inte kan diskutera med varken tjejen eller barnen om saker nu. Och skulle vi diskutera så kommer vi fram till en lösning, och vips så gäller den inte för att hon inte orkar ta diskussioner. Vill ungefär 1-3 ggr per dag flytta och skaffa mig ett riktigt liv, men att tillägga så har vi jävligt kul tillsammans mm. Så här har det hållt på i ett par år, har själv rasat i depression 2 ggr de senaste 4 åren och jag skyller inte allt på detta men det är droppen.

Jag tycker det låter som att ni skulle ha stor nytta av t ex familjeterapi? Då får ni chans att föra fram er åsikter utan att bli avbruten av den den andra hela tiden och i värsta fall börja bråka och skrika åt varandra. Dessutom får ni hjälp att se saker från den andra partens sida, vilket kan hjälpa till att lösa situationen.
Ni verkar ju inte ha så mycket att förlora?
I dagens samhälle är det heller ingenting "konstigt" alls - många har gått för mindre problem än era. Och det är ju faktiskt NI som vuxna som måste samsas kring hela denna grejen.
Tycker bara det låter så sorgligt att ni ska behöva få varandra att må dåligt och kanske gå skilda vägar när ni, som du säger, faktiskt har jävligt kul tillsammans...

Kom ihåg att det är skillnad på att dra gränser och försöka vara en pappa. Du har all rätt i världen att ställa krav på husordningen. Du är ju en av dem som bor där och den rättigheten har alla. Att vara en uppfostrande gestalt har därför inget med husefriden att göra. Försök kommunicera det. Prata med din sambo och när det dyker upp en situation med ungarna, gör de uppmärksamma på att du INTE försöker vara deras pappa men att bo tillsammans innebär att man måste respektera varandra. Och precis som du tar hänsyn till deras behov ska de göra så med dina.

Är det situationer när de bryter "husreglerna" så är det svårt. Jag vet att det i vår familj blev problem med mina yngre syskon, som i sitt revolterande inte var mottaglig för kritik - och då speciellt inte från vår "plastpappa". Nyckeln kanske är på sättet man framför kritik. Det skulle i vår familj skett på ett icke-aggressivt sätt för att nå fram. T.ex att man inte får den utskällande partern att känna att den måste försvara sig, utan bara förklara sig. Det är stor skillnad.

Men helt ärligt. Det är en riktig svår situation detta. Jag skulle också rekomendera att ni söker upp en familjeterapeut. Det gjorde inte vi. Men vi hade mått bra av det tror jag. Istället undvik vi varandra tills dagen då alla flyttade hemifrån. Låt inte det hända er.

Ditt hem, dina regler.

när du säger att du vill dra/sticka från familjen kan man ju fråga sig vart roten hos problemet ligger, är det verkligen barnen som är problemet eller är det hos mamman ditt problem ligger i?

jag är den äldsta sonen i en liknande situation just nu, så jag vet vad du pratar om, jag kan bli riktigt iriterad när någon tror att han eller hon är en ny förälder, vilket dom inte är, vilket du inte kommer kunna bli, utan jag tror mer på det som tidigare inlägg beskrev - vuxen->vuxen relation.
ett annat sätt att tackla problemet är ju att du och mamman har samma regler och bestämmelser så du inte blir "bad cop" i det spelet.
om mamman säger någonting och du sedan påpekar samma sak blir inte effekten lika stor som om du säger något "randome" typ du måste diska .

nu kanske det blev lite flummigt men kort sagt ska du vell kolla över relationen med kvinnan, om det är som du vill måste du ju ha samma regler som sagt och sen att ni håller dessa regler och bestämmelser tillsammans.


detta tycker jag dock tyder på att du ska göra det. efter det inlägget verkar det som om det är mamman som inte orkar ta ansvar och lägger bördan på dig, så skall det inte vara.

man vill vell inte säga för mycket man jag tror du ska värdera vart du står och kolla om du verkligen vill fortsätta. om ni kommer fram till att fortsätta måste ju mamman va med och diskutera med sina barn etc

Jag var barn i samma situation som du beskriver från 7 till 15 år. Vill minnas att herren i huset redan från början gjorde klart vem det var som bestämde där hemma, och det var väl tur det, för annars hade man väl alltid dragit till med "DU E INTE MIN PAPPA" så fort man blev sur. Jag respekterade honom som om han vore min far och det borde din sambos barn göra med dig.

Usch detta har jag tänkt på par ggr hur man skall göra och aldrig kommit fram till nått bra.

En sak som jag tror är viktigt det är att man får dela upp hur man skall agera.
Där funktionella saker i hemmet ska ha regler som följs och gäller alla.

Där beslut för hur deras liv ska vara måste hamna på modern i detta fall och kanske där du hjälper till.
För man är ju trots allt en familj.

Men modern har gjort dig till pappa och det totala ansvar som det innebär, då har du det inte lätt.
För du i grund och botten inte kan agera som det är dina egna barn.

Ja det i alla fall vad jag tror.
Kanske en dag man vet själv.
I min ungdom hade jag svårt för tanken att vara ihop med en tjej som har barn, idag skulle jag nog inte reflektera över det direkt.

Sambon har på samma sätt ändrat uppfattning om detta.

Jag förväntade mig det där med du är inte min pappa kommentaren redan från start. Ytterst få gånger har jag fått höra den. Har försökt va cool då, men någon gång har jag svarat Nej, och det är jag jävligt glad för.... Jag vet att det är lite att gå ner på samma nivå men ibland det biter fint tillbaka.

När jag sagt att jag vill flytta är det också en negativ sida jag haft, rymmer lite lätt från problem. Men visst du har rätt, och när man som jag har en tendens att bli lite deppig ibland och tappa gnistan så gör det inte saken lättare. När jag mår bra så fixar man alla problem eller rättare sagt man ser inga större problem då.

Jag har inga planer på att flytta IRL utan det är när jag tycker det är jobbigt och jag kanske inte mår toppen.

Japp. Men för att alla ska trivas så är det vårt hem och gemensamma regler. Och det är i den kommunikationen som det brukar brista. Man vill inte vara en nitisk NEJ sägare som många vuxna är mot sina barn. Har sett kompisar som har sagt att de hatade sin pappa när de var små, och aldrig i livet skulle bete sig så mot sina egna barn. Och när jag varit hos de ser jag att de beter sig precis som sina föräldrar gjorde mot de själva. Jag försöker tänka på vad jag inte gillade med min pappa för jag märker att jag reagerar ganska likt, inte så lätt men att jag försöker tänka på det är i varje fall ett steg i rätt riktning.

Har en kompis som jag tänker på speciellt när det gäller ovanstående. Hans tjej gjorde slut för att han var för nejjig och arg, sur mot deras son. Exakt vad han pratat med mig om hur hans son var.

Jag har haft 3 "extrapappor" i mitt liv, och jag kom inte bra överrens med någon av dem. Man känner inte direkt något hat men man blir lätt irriterad på varandra.

Jag kan inte säga varför det är så, jag hade hellre haft en bättre relation till mannen min morsa är gift med men det går inte bara.

Håll ut! Dem flyttar ut förr eller senare


Jag var likadan, the lost generation? Här jag bor har dem stängt ner fritidsgårdar.. kriminaliteten har ökat och jag hade verkligen inget annat att göra än att spela data hela dagarna förut.

Nu har jag hittat 2 polare i mitt område, den ena spelade minst 10 timmar om dagen och satte ofta uppe långa nätter, de båda röker CB och det är i princip det enda vi gör med varandra.. inte så bra om man tänker efter

Ska du hjälpa honom sluta spela data, tro mig det hjälper inte att "dra internet-sladden" eller skrika om det. Man blir bara irriterad och som vilken missbrukare som helst så vill man INTE erkänna hur mycket man spelar.

Det du kan göra är rätt svårt att säga, mitt spelberoende tog ca 5 år att överkomma, faktiskt är den enda lösningen mot spelberoende.. en brud, när man sitter hemma och spelar blir man mindre säker person ute och därför kan man ha problem med tjejerna.

Han är 14 år och kanske polarna går på fest, träffar tjejer osv.. för mig var det lättast att sitta hemma.. spela och alltid ha kontroll över det jag gjorde. För jag visste att gick jag ut skulle man tappa kontrollen och självkänslan.

Jag har ingen lust att snacka vidare, jag har släppt "data-livet" för länge sen och bara tanken av hur jag betedde mig mot min morsa t.ex. när hon sa att maten var färdig kunde jag sitta i 30 min - 1 timme innan jag gick ut o käka, det ger mig ångest.

Lycka till, jag kan bara säga det att höja rösten för att visa att du bestämmer.. funkar troligen inte, aldrig funkat på mig jag har höjt rösten tillbaka och allt blir värre. Försök tjata så lite som möjligt men påminn ofta om ansvar för skolan/framtida jobb osv. (kan dock anses som rätt tjatigt, gör det när ungarna är på bra humör).

ska sova... ciao

Du är fånge i ditt eget hem som styrs av någon som inte vill eller kan styra det.

Det är ditt och din tjejs hem, det är ni som betalar för allt och således ska du vara med och bestämma i ditt hem. Därmed inte sagt att du ska bli en diktator, men du har bannemig rätt att ställa de krav som andra vuxna gör. Hjälper barnen inte till med hushållssysslorna så blir det heller inte så mycket datortid. Det handlar inte om att du ska bli deras pappa, de har redan en pappa. Däremot ska de respektera dig som vilken annan vuxen.

Du måste sätta dig ner med din tje och få henne att förstå vad du vill. Om hon inte köper det eller gör något åt situationen får du helt enkelt flytta ifrån henne innan det slutar som så många andra trådstartare här på forumet. Ett liv på enbart den ena personens villkor är dömt att misslyckas och ju längre man är i den typen av förhållande desto hårdare blir smällen.