Gräv där du står!

Jag är en gammal rebell som var med i Vietnamdemonstrationer, almkriget, korståg mot bilar mm. Jag demonstrerar fortfarande olagligt när jag tycker det är rätt. Jag känner (liksom de flesta människor) en obehagskänsla inför poliser och olika typer av myndighetskontroll.

Något som jag vill bära med mig in i denna debatt...är vad vi lärde oss på sent 70-tal och hela 80-talet. Man ska inte tro att "myndigheter" kan lösa problemen. Varken polis eller vård. Det är meningslöst att hata myndigheter eller "samhället", det löser ingenting. Då gör man sig själv till en del av problemet.

Man ska själv ta tag i problemen. Gräv där du står -principen.

När den glada drogvågen på 60-talet förbyttes i sorg därför att många av våra vänner blivit skadade så var nog den viktigaste kraften det VI SJÄLVA gjorde. Vi motade bort drogförsäljare från vårt nöjesliv - helt på egen hand - inte sällan rätt vänskapligt. De flesta drogförsäljare har egna, allvarliga missbruksproblem. Vi försökte istället motivera dem till att söka vård. Vi gjorde massor - utan några lagar om urinprov mm. Vi fixade fram narkomanvård från scratch - utan pengar & utan kunskap (den kom senare). Jag avgiftade heroinister ideellt när jag var 25 - utan kunskap men med stor känsla. Så dumt! Men det fanns knappt några andra sätt.

Problemet med en del rejvföreträdare och legaliseringsdebattörer är deras stora egotripp, självrättfärdighet. Var och en gör som dom själva vill - och det ska andra människor bara acceptera. Kommersiell samverkan mellan klubbägare och droglangare. Trasiga tonåringar som snedtrippar i hörnen. Unga vuxna narkotikaskadade. Familjer som går sönder. Barn som blir utan sin förälder.
Acceptera din djävla fascist! låter stridsropet. Frihet är lika med avsaknad av polis! Betala testlaboratorier, ambulerande sjukvårdsteam och psykologer...så vi kan droga bättre! är det politiska kravet. Auktoritär och samtidigt barnsligt krävande hållning tycker jag.

Drogförsäljarna och de som är inne i beroendeutveckling kommer dock aldrig att få medhåll...inte från andra ungdomar, från föräldrar m fl. En människa som har kärlek kan svårligen acceptera att vänner förstör både sitt eget liv och andras. Det är lätt att se att vissas frihet bara leder till förtryck av andras frihet.

Jag efterlyser därför en EGEN etik, egna insatser från t ex dansfolket. Vi har faktiskt ansvar för varandra om vi är vänner. Det enda viktiga i rejvkultur eller annat nöjesliv är inte (borde inte vara) själva drogandet. Ändå låter det ofta så i debatten...

Min definition av frihet är "egenmakt" - då törs man göra som man själv vill. Eget ansvar...då kan man kicka myndigheter i baken :-)

Så låter testamentet från en medelåldring...överlämnat till den yngre generationen här på Flashback.

Är det någon som varit med i diskussioner om vad som konstruktivt kan göras för att förbättra läget? Just idag...med egen kraft.

Du kan ju börja med att ta del av vad drogliberalism faktiskt handlar om.
Det blir svårt att debattera med någon som trots många års erfarenhet *fortfarande* inte har en aning. De flesta av de problem du tog upp orsakas av prohibition - inte av drogerna i sig.

Ta den här till exempel: "Barn som blir utan sin förälder. "

Vad tror du en kille som spärras in i fängelse i ett år för eget bruk tycker?
Tror du att det känns kul att inte kunna träffa sin son för att samhället inte kan eller vill skilja på bruk och missbruk?

Mina förslag:

1) Avskaffa Ravekommisionen innan en generation går förlorad för alltid.
2) Avkriminalisera eget bruk.
3) Legalisera Cannabis, men behåll kontrollen. (Apotek, systemet)
4) Inför faktisk drogupplyssning.
5) Bygg ut vården. Alla som har missbruksproblem borde garanteras hjälp.
6) Överge hjärndöda slogans som "Narkotikafritt samhälle" och "Allt bruk är missbruk"
7) Satsa pengar på, istället för att lägga ner, skolor och fritidsgårdar.
8) Sluta med den förbannade propagandan. Erkänn självklara sanningar som
att den stora majoriteten klarar att knarka utan problem.
9) Bygg ut sprututbytesprogremmen.
10) Lobotomera Widar Andersson.

// CandyFlip

Kul att du tar upp ravekulturen..

Idag så filmar polisen festdeltagare som om de vore ngn slags terrorister. Polisens fördomar, deras bittra och arga attityd som möter de vanligtvis fridfulla, lugna och glada festdeltagare skapar oro, ilska och vanmakt gentemot såväl polis som andra myndigheter. När samhället antar en inställning gentemot en ungdomskultur är det en inställning som menar att det rör sig om ett drogproblem som måste bort till varje pris. Tala om auktoritär och barnsligt krävande hållning...

När du börjar tala om egen etik vet jag inte riktigt vad jag ska säga.. Du har kanske undgått det faktum att det i många fall har varit just festarrangörer som har tagit initiativ till bla socialarbetare, sjukvårdspersonal och pilltesting på fester? Så vart tog då etiken vägen när ni bestämde er för att jämnställa dessa ungdomar med terrorister? Jag säger ni, då bla FMN är en viktig påtryckargrupp i detta avseende. Givetvis sprack alla vackra drömmar om att de ungdomar som var illa ute skulle räddas med hjälp av dessa metoder. Drogmissbruket fortsatte att stiga och de ungdomar som skulle räddas står idag på plattan - vart tog då etiken vägen?

Jag tycker att CandyFlip har mycket bra förslag. Men för att påpeka själv; Återgå till att bekämpa missbruket istället för (miss)brukaren.
Återvinn unga människors förtroende, och gå så långt ifrån straffsinriktade åtgärder man kan komma.

Men än mer intressant, vad föreslår du själv?

Allt jag hör är vad "alla andra människor" borde ha för åsikt, göra och betala. Det var inte det jag frågade efter...

Entusiasm, brinnande engagemang och ungdomlig "nu-jävlar-fixar-vi-det-här"-känsla är jättebra. Men jag tror tyvärr inte det förslår i längden. Jag kanske är pessimistisk men jag tror att hela drogproblematiken, som det så vackert heter, är så omfattande att det krävs samhällsinsatser på politisk grund för att hantera det hela. Enbart engagemang i den lilla världen kan aldrig räcka till, även om det är ett ovärdeligt komplement. Vi har samhällen i världen, inga namn, som litar till frivilligt engagemang inom den sociala omsorgen och vården, istället för offentligfinansierade samhällsinsatser. Spåren förskräcker, åtminstone i mina ögon.

*nickar med instämmande mot Poppe* Javisst...du har rätt!

Jag tror att varje "drogvåg" går mot en topp och ned i en dal igen - just p g a de (dåliga) erfarenheter som människor gör. Det är bl a därför jag ofta hänvisar till "folket", dvs den kraft som ligger utanför myndigheters insatser. Jag vill dock se "folket" som huvudkraften och myndigheterna som dess komplement :-)

Saker löser dock inte sig själv - som vi vet från länder och kulturer som rasat samman. Det behövs ett samspel mellan "folk" och insatser på organiserad (politisk) nivå.

En samhällsövergripande kärnfråga som sorgligen inställt sig många gånger är: Hur många unga ska måsta offras för att de något yngre ska se att det inte håller? Måste ett samhälle hålla sig med en relativt hög utslagningsnivå för att skapa "respektavstånd"? Det tror en mig närstående som själv har kraschat sitt liv. Jag känner sorg över detta och vill inte acceptera en sådan inhuman samhällsorganisation.

Jag tror på att erfarenhet KAN överföras. Och att civiliserade samhällen ska arbeta hårt på att överföra livskunskap. Annars måste vi börja från stenålderstadiet för varje ny generation - liksom. I viss mån har jag upplevt de två åren i drogcyberspace som att vara i "stenåldern", dvs 60-talet :-)

Man måste -som du skrev - betänka att "folket", dvs dom som bryr sig, inte kan bära allt ensamma. Man kan inte sätta enskilda människor att spana och ingripa mot försäljningsorganisationer. Man kan inte låta familjer vårda sina sjuka narkomaner alldeles ensamma - de gör ändå mer än vad de egentligen orkar och går ofta sönder. Rättskipning måste överlåtas till myndigheter - inte till upprörda medborgargarden. Humanitet kräver samhällsorganisation, pengar. Utan detta kommer vi att leva i ett vargsamhälle.

Men i grunden handlar drogpolitik om vad "folket" gör och inte gör. Och vad de vill.

En sak är säker. "Folket" vill inte att det ska säljas droger överallt där unga roar sig. Så vad gör man? Särskilt som "folket" inte blir insläppta på de ställen där droger förekommer. Utestängningen är nästan total - eller hur? Kravet på exklusiva rättigheter framträdande. Då skickar "folket" in polisen...Den enda yrkesgrupp som har rätt att avbryta.

Mina fråga går alltså i riktning mot att ungdomskulturerna (det finns ju flera) hanterar sig själva. Det var ju "vuxen" man ville bli - få egenmakt! En vuxen riktar krav mot två håll - både mot sig själv och mot den politiska nivån.

Jag har lite svårt att förstå vad Metal menar men min spontana reaktion är:

Rejvkulturen står för glädje, att dansa i extas som urbefolkningar alltid har gjort. Att bejaka det spirituella behovet i en materialiserad värld. Det är mycket enkelt och det är just det som är poängen.
Behövs det mer? en etik? Vad tycker du (Mental) att rejvarna ska göra, protestera mot X eller Y, utse en talesman och lösa världens problem?

Det var enklare på 60-talet. LSD var lagligt (hmm) och man protesterade mot USA och kapitalismen. Världen var svartvit. Det klart ett det kommer en baksmälla efter något sådant, när man inser att världen rymmer mer än vänner, fiender och antingen/eller åsikter. Medelklassungdomarna som rejvar slipper nog denna baksmälla då dom är mer upplysta.

ps. Jag gär ingen rejvare.

... Typiskt Sverige att man inte ens ska behöva tänka själv! Vilka substanser som är OK och inte har man ju blivit islagen hela livet. "Gå och drick dyr sprit på krogen när du fyllt 18, men akta dig för smuggelsprit och hembrännt, för då blir man blind... Och gud vare dig nådig om du såmycket som luktar på cannabis. Då får du psykos!"
... Fan, det är ju så man vill flytta till västindien eller nåt...

Hej Nomountin,

Visst är rejv glädje och dans! Liksom andra kulturyttringar (det finns ju många, inte bara rejv) innehåller den vackra, underbara delar. Detta finns alltid där människor samlas med gemensamma drömmar. Detta ska aldrig tryckas ned, aldrig underskattas. Frågan är dock om allting är så vackert och kärleksfullt och problemfritt som du skriver?

Johan som skrev boken "Den syntetiska passionen" berättar att han en gång träffade en gammal rejvvän och DJ som sade: Kom tillbaka, vi har ju en så härlig gemenskap, så underbara människor här! Johan sa: Jodå, men det finns för mycket droger, det förstör så mycket. Titta själv! Din flickvän kastade du bara ut när hon blev alltför förvirrad. X vägar du ha att göra med, han har strulat för mycket. Jag har suttit i fängelse och just ingen hörde av sig. Då blev DJn lessen och svarade: Jag måste få tänka på det här...

På sjukhus och narkomanvårdmottagningar och i familjer finns tusentals unga som blivit drogskadade inom rejvkulturen. De är vanligen utstötta av sina tidigare kompisar, har ju tappat kontrollen *så djävla pinsamt, han va inte så stark som jag trodde. Nä, glöm det puckot och dra en lina till* Förra veckan var jag på överdos-begravning...en härlig, social musikkille som inte finns mer. En (1) kompis var där och försökte trösta familjen. Var fanns alla de andra i gemenskapen?

Om inte ravekulturen klarar att hantera detta...då är den dödsdömd som kultur. Det måste finnas något djupare än musik, dans och droger och hat mot polisen för att hålla samman. Kärlek till varandra - också när livet inte är en fest.

Det är så pass många som råkat illa ut nu så att något mycket djupare gemensamhetsskapande måste till.

Det är detta jag ber er att formulera. Ert eget ansvar för varandra, ert eget arbete...inte bara krav på andra.

Mental! Du låter som en riktig soctant och det är du säkert också. Börjar pladdra om hur mycket rejv betyder för dig och att du förstår precis vad det handlar om. sedan börjar du med allt skitsnack. Egentligen bryr du dig antagligen inte ett skit om kulturen och skulle gärna förbjuda rejvfester, om du hade möjlighet!

*!* Det tror jag också faktist.

Jag har inte hört några som helst yttringar från vare sig MenTal själv el FMN gentemot den politik som förs i syfte att bekämpa ravekulturen. Å andra sidan så har hon alltid varit en flitig myra att visa sitt stöd till ravekommissionen och andra repressiva inslag i den svenska narkotikapolitiken. Hon har även ställt sig fientligt gentemot förslag om icke polisiära åtgärder, som uppsökande arbete av kunnig personal, sjukvårdspersonal som finns tillgänglig samt andra humana, icke repressiva insattser - på klubbar och fester. Hon tycks snarare inte bara dela, utan även ge sitt helhjärtade stöd åt den officiella syn som allt för länge har tillåtits motarbeta ravekulturen - nämligen att den anses vara en del av ett drogproblem som måste bort till varje pris, allt i det goda narkotikafria samhällets namn.

MenTal ger oss sin bild av rejvkulturen, vilket tydligen är en kultur fylld av drogmissbrukande ungdomar som är okapabla att visa empati gentemot sina drogskadade vänner, och hon förklarar ivrigt att det finns tusentals drogskadade från rejvkulturen. Men hon glömmer kanske bort att det är med nuvarande politik - den politik som sades skulle rädda ungdomarna från knarkträsket, den hemska djävulska rejvkulturen... Jag vet inte vad ni anser, men jag kan *tyvärr* inte dela den bild hon vill förmedla.

`There are three side effects of acid. Enchanced long term memory, decreased short term memory, and I forget the third.'
- Timothy Leary

Enligt MenTals världsbild så tycker också majoriteten av Rave:arna att Ravkommisionen är hedersknyfflar som vill väl.
Visst. Och jag känner judar som som älskar nynasister.

Hennes återkommande problem är att hon i sitt liv sett att droger sabbat livet för många av hennes bekanta. Det hon inte kan förstå är att det är *hennes* erfarenhet som är extrem och avvikande. Det kommer hon aldrig att förstå.

// CandyFlip