Klassisk marxism kontra klassisk liberalism

Karl Marx och Friedrich Engels skriver i sitt verk Kommunistiska manifestet om ett, får man förmoda, kommande idealiskt samhälle, det kommunistiska samhället. De beskriver sin syn på en för världen oundviklig framtid. Eftersom allting som sker i vår omgivning idag beror på klasskampen, motsättningen mellan arbetare och borgarklass, är arbetarklassens kommande seger och maktövertagande det mest demokratiska, just för att de utgör den stora befolkningsmajoriteten och demokrati är folkstyre, majoritetens makt över minoriteten.

Kommunistiska manifestet kräver både politisk och ekonomisk demokrati och skrevs i en tid då världen inte hade något av dessa. Fortfarande nu, 2007, lider vi av avsaknaden av den ekonomiska demokratin, men vi har sedan länge rösträtt; givetvis ett stort steg framåt sedan Kommunistiska manifestets dagar. Någon som däremot inte var någon anhängare av demokrati var John Stuart Mill, som i sin bok ”Om friheten” förespråkar minoritetens makt över majoriteten. Liberalismens fader tycker att den stora massan ska styras av auktoriteter, sådana som besitter ”högre begåvning” och ”visdom”.

Mill hävdar att världen styrs av medelmåttor, att vi lider under någon sorts pöbelvälde och just denna syn på samhället visar tydligt hans förakt för sina medmänniskor och därigenom även hans fullständiga avsky för demokratin, som de facto innebär folkstyre. Ja, demokrati är just folkets styre, inte aristokratins.

Detta är John Stuart Mills egna ord, hämtade ur hans bok ”Om friheten”: ”Rent ut sagt: hur mycket folk än hyllar eller påstår sig hylla verklig eller förment andlig överlägsenhet, så är den allmänna tendensen överallt i världen att ge medelmåttan herraväldet. I antiken, under medeltiden och, om än i mindre grad, under den långa övergångstiden från feodalismen till nutiden var individen en makt i och för sig; och ägde han stor begåvning eller hög samhällsställning, var han en betydande makt.”

Senare skriver Mill också att: ”Många, som haft makten, har låtit sig ledas av råd och inflytande från en eller få med högre begåvning och bildning; så har alltid varit fallet i de bästa tiderna. Upprinnelsen till allt vist och ädelt kommer och måste komma från enskilda individer, ja vanligen först från en enda individ.” Allt detta tyder på att han skulle vilja ha någon sorts enväldig monarki istället för reell demokrati och folkstyre. John Stuart Mill förespråkar diktatur!

Jag ville ställa dessa texter och ideologer emot varandra för att tydligt visa på kontrasten dem emellan. Jag ville ställa dessa bägge texter emot varandra, marxism kontra liberalism och jag vill avsluta med att säga att det i alla fall inte är hos liberalismen som mina politiska sympatier ligger. Nej, jag är demokrat!

Begriper inte riktigt vitsen med tråden, men jag vill ändå lite kort inflika, att du gott kunde ha valt en bättre förespråkare för liberalismen än Mill. Testa istället Ayn Rand eller Ludwig von Mises. Eller George Reisman, om vi skall visa oss ännu mer namnkunniga. (Att Marx idéer blivit grundligt vederlagda känns lite onödigt att upprepa varje gång mannen kommer på tal, men okej, inom parentes sagt.)

Hehe, ja och titta hur det demokratiskt och fint det är i socialistiska stater. Jämför gärna med världens mest liberala länder.

Det finns inga socialistiska stater.

Du har en ganska snäv syn på vad som finns. Finns det enligt dig stater överhuvudtaget?

Är det något Mill är fader till så är det utilitarismen

Mjae. Utilitarismens verklige fader är Jeremy Bentham. Mill kan dock sägas vara socialliberalismens fader.

För all del. Det finns varken renodlat liberala eller socialistiska. Men jämför de MEST socialistiska, med de MEST liberala.

Är inte ekonomisk demokrati en fråga för liberaler?
Där det råder brist på demokrati existerar förtryck, sedan är det "otur" att demokratin inskränks av en absolut äganderätt, fast det är ju liberalernas problem att lösa sin gordiska knut.

Nej, ekonomisk demokrati tycker vi inte om. På grund av det där förtryckande som du nämner. Demokrati är en förtryckande politisk metod, i den mån man röstar om vilka rättigheter som skall kränkas, och hur det skall gå till.

Liberalen löser sin gordiska knut enkelt genom att inte vara så fruktansvärt statisk eller absolut, erkännandet av individens rätt att välja samarbetsform är en bra början.
De som inte vill tillämpa Lockes äganderätt, skall givetvis få välja bort Locke. Både du och jag älskar friheten, det vet vi sedan länge, ingen av oss skulle offra friheten för att säkra någon hegemoni i huvudtaget, därför är vi individualister.

Frågan är ju bara vad som händer när jag anser mig ha rätten att sälja den bit mark som jag äger, och en libertariansk socialist kommer och tycker att jag itne har den rättigheten (som exempel, tänk metaforiskt, inte bokstavligt).

Om jag någonsin hittar en libertariansk socialist som anser att jag har full äganderätt över min egendom - alltså att jag kan köpa, sälja, byta, och sätta upp regler för egendomen hur jag än vill (eftersom jag trots allt äger mitt arbete) - då har den mina fullaste sympatier.

Jag är dock mycket anti om någon kommer och säger att de på något sätt har rätten till min mark, oavsett denne någons situation.


Ett exempel. Anta att du äger en fabrik tillsammans med 20 andra personer.
Har jag någonsin rätten att kräva någonting från fabriken, om jag inte jobbar där?
Kan jag kräva att få arbete? Kan jag kräva att få en del av det som produceras om jag är fattig?


Alltså: Kan den fattige personen "välja bort" Lockes äganderätt för någon annan?