klaga inte på textspråket

hej
Jag kommer kanske med en knäpp grej här men ha grubblat en aning på den sen jag och en polare satt i en disskussion.
Han har hållit på med droger de mesta sen 13 års ålder e 24 i idag och gått över till opiater.
Han ha varit drogfri i perioder och jag tror han menar allvar denna gång och lägga ner för de skedde en hemsk grej de fick han och vakna til tro jag men de var typ första gången jag mötte han och han var drogfri 1 vecka han sprang runt och var rolig han sa jag tro jag lidit utav adhd kan inte sitta still länge.
Men sen har han sagt han har en empatistörning men grejen nu e att han sa jag hade valt ett knarkliv hellre en tvångsliv.
Han sa så för han vet inget mera om tvång och jag sa jag hade valt tvånget men inget e bra men droger förstör så mycket och ett tvångssyndrom kan man bli fri från vad hade ni valt knarket el tvång mer el mindre
Jag ha tvångssyndrom och visst de e hemskt men samtidigt e jag mera tacksam och förstår mycket av folk så hamnat snett de var allt

För att underlätta för framtida läsare.

För det första, vad fan menar du med rubriken?!
För det andra, så förstår jag inte alls vad du vill att vi ska diskutera.

Tvångssyndrom verkar skitjobbigt, jag hade valt att knarka nån gång i veckan

Knark är inte för psykiskt störda. Receptbelagt pharmaceutika är det enda rätta. Finns utvägar som inte resulterar att du sätter din omgivning i fara, jo, det finns faktiskt sådana också.

Citat raderat. /Mod

Det var ju snällt sagt..

Men knark är inte rätt väg att gå, det skjuter bara upp problemet och gör det värre. Håller helt med Trädpojke men självklart är det inte lätt att motstå när man mår så dåligt.

Döm om min förvåning då jag, nykläckt efter den timslånga dvala som vi kallar sömn, finner att mina grubblerier från gårdagen redan är borttagna. Jag förmodar att maklighetsmästrarna ansåg att mina åsikter i frågan var alltför vågade, då de präglas av äventyrslystnad, och att föra värdighet till detta tabubelagda ämne, och de däpå följande skärmytslingar som dessa åsikter säkerligen ger upphov till, är givetvis inget för den fege stackare som har för avsikt att klaga på den andres textspråk.

Min förhoppning är därför att dessa rader tolkas rätt och att vi gemensamt kan nå en väg för att bearbeta de trauman som har orsakat så mycket elände för oss alla. Så låt nu inte era apatiska och enfaldiga sinnen, insnöade och förmodat förbittrade över att vi inte använder det textspråk som efterfrågas, stå i vägen för den mångfald som jag och mina tappra gelikar har att erbjuda.

För mod krävs sannerligen när man tampas med dessa psykets bestar som uppenbarligen alltjämt dväljs inom mig och dig. Min övertygelse är och förblir att det torftiga skall övervinna det praktfulla, oavsett hur infernaliskt smärtsamt detta tvång kan verka för den utomstående.

Nåväl jag har, precis som jag redan under gårdagen utlovade, ägnat mycket tankemöda åt att finna möjligheter för att avhjälpa den fruktan som befaller individen i dessa situationer och jag vill inleda med några korta reflektioner kring hur den flyktiga tillvarons andliga och ändliga bestyr bäst består eller förgås beroende på huruvida det är permanens eller smeksam förgänglighet som eftersträvas. Därefter hoppas jag, förutsatt att jag inte återigen motarbetas av några illvilliga krafter, till fullo kunna angripa kärnhuset i detta ruttna äpple.

Om regelföljande:

När vår ande vindpiskas av repetetiva anlag, parfyrmeras vi viljelöst av de mäktiga konstruktionerna, förförs av dess erotiserande anslag. En kupp av groteska mått genomförd i det fördolda till dess att vi stinker av demonernas storm och hjälplöst famlar i vita kar.

Om mer:

När vi känt den beska bismaken av de forna ljuva bären, dansat med i dess vemodsvals och lämnats kvar på öde udde så tappar tungan talets trofasthet och slungas smaklöst längs stränderna till dess att vi når ett land bortom tankars munnar.

Om mindre:

När vi av naturen nödgas att bära dessa bördor, till synes oförtjänt, förblindas vår omgivning och ser vår omskrivning som ett brott. En blick så blek och utan hopp blir resultatet av all vår möda, vi förundras för bakom iris saknas aldrig sentimentala scenerier och jag ser överallt utom i dina ögon.

Gåvan och boten:

Tysta min sanning ute till havs
sprid din skit när du dricker ditt te
vill inte höra vad öron hör
vill inte se vad ögon ser
och din vita kropp vrider sig inunder
min egensinniga rädslas alla sekler

Kanske inte borde quotat det, men personen i fråga skrev så men blev borttaget fast citatet står kvar. Mod får gärna sudda bort det då jag finner det väldigt kränkande.

Tolkar det som att säga åt en självmordsbenägen att man är så värdelös så man kan lika gärna dö.

Thalassa: Djupa ord och mycket bra skrivet. Jag riktigt avskyr folk som ser ner på andra som mår psykiskt dåligt, det kunde lika gärna vara dom själva.

alprazolam_:

Skriv dikten inte på grund av klassrumslektioner utan på grund av barrikadens skrikande utmaning
på grund av bårhusets blankfrusna monokel
ända från gryningens eldskur till nattens skrikande människofackla
ända från blödande tänder som angav till underjordisk varseblivning av svart glöd

skriv dikten, sången, hymnen, på grund av det inom dig
som förenade vägen med vapnen & skapade medborgare
istället för slavar

Skrik inte stillatigande
vi vill höra, veta
och smid den bröstplåt en poet behöver mot DOM DÄR!

Efter-vård och sammanbrott:

Då min sång så full av förtröstan än en gång har tystats och min späda lekamen rivits till oigenkännlighet av välviljans tyranni, med nyvässade klor som tjänare, är det med missmodet som ledsagare som jag denna gång tvingas erbjuda min hjälp. Oavsett om ni placerar ut mig i tundrans karga landskap eller i den snåriga skog som tidigare varit min boning kommer jag envist fortsätta mitt arbete till dess att jag får plats att uttrycka min maniska och mediokra metod mot mörkret. Ni vill ha mig att sova fast jag inte kan, jag räknar dessa dagar på mina båda händer, en smutsigt blinkande saknad håller mig vaken. Behäftad med samvetsgrann oro över dessa sakers tillstånd försöker jag ändå skrida till verket för att få bukt med med hur mer eller mindre ska kunna omstöpas genom denna vulgära rannsakan.

Mina blåa ögon är så svarta nu och själen så vit, mina fingrar darrar trotsigt och ilar över färggranna tecken. Dessa gynnsamma omständigheter till trots är det svårt för mig att inte hysa ett visst förakt mot den skramlande vision som tvångets stelbenta och välanpassade anordningar ändå tycks närma sig med. Hon var med mig under hela den dagen men när jag började ragla manligt övergav hon mig genast på ett mycket elegant vis. Jag tordes inte gratulera henne vid det tillfället av rädsla för att hennes svåråtkomliga och subtila väsen skulle ta skada av mina ord, av rädsla för att det ringa skulle övervinna det myckna.

Ynnestbevis och vanära är lika skrämmande. Skrattet och svårmodet blandas i nuets formlösa, trevande och diffusa skepnad och skrattet övergår gärna till gråt när omåttligheten assisterar. Just av denna anledning bör tvånget underordnas, den kvalmiga kunskapsbasen kastas överbord, för trettiofjärde gången brottas ned. Över kanten kan vi då segerrusiga återvända till vår rotlöshet tillsammans och nöjda nyttja nykterhet.

Grumligt men trovärdigt lägger jag is på min purpurfärgade förbannelse, angelägen om att inte missa mitt mål, otillräcklig och faderlös önskar jag mig ett skarpsinne som kan avslöja den stora falskheten. Jag närs därigenom av den villrådighet som smyger sig över mig när sången tystnar, jag närs av den men skräms samtidigt av dess fasansfulla begär. Återigen tvingas hjärtats tröghet mot valets brant, mer eller mindre?

En tydlig frågeställning underlättar. Närmare 20 inlägg är raderade, och de som är kvar hör heller inte till topic. Därför låser jag tråden. /Mod