Gränsen mellan språk och dialekt???

Hej jag har fått en fråga varför det är svårt att dra gränsen mellan språk och dialekt? Finns det ngn som kan kort förklara det för mig? Jag har förgäves försökt leta upp varför det är svårt att dra gränsen mellan dom.

Tack på förhand

Jens

Väldigt kort: Gränsen mellan språk och dialekt är oftare dragen av politiska/geografiska skäl än av språkvetenskapliga.

Tack för ditt snabba svar. Det var ett väldigt kort svar, men det var mycket bra tycker jag. Men jag skulle uppskatta några exempel på gränsen mellan språk och dialekt.

Mvh Jens

Ett intressant exempel på detta är språket nederländska och dialekterna flamländska och holländska.

Holländska talas i Holland, flamländska talas i Flandern (norra Belgien) och de tillhör nederländska båda två. Dialekterna skiljer sig så till den milda grad att man i Belgisk TV ibland textar program från Holland.

Det kan nog vara precis vad du är ute efter, det borde finnas massor av information om detta på nätet. Jag har hamnat i diskussioner om flamländskans status som dialekt vs. att det borde vara ett eget språk ett gäng gånger på krogen. Tydligen ganska infekterat hos vissa människor.

En regel man kan gå efter är att en dialekt inte har något eget skrivspråk (som används).

Den finns ett numera klassiskt citat som behandlar din fråga:

"Ett språk är en dialekt med en armé och en flotta."

Eftersom jag har den länk jag har i min signatur kan jag också i det här sammanhanget hänvisa till kapitel tre och sex där.

Nej, det finns hundratals sinsemellan fullkomligt obegripliga språk runt hela världen som aldrig används i skrift. På samma sätt har alla välavgränsade svenska dialekter någon gång använts i tryckt skrift, även om det i vissa fall "bara" rört sig om nedtecknandet av dikter eller lokala skrönor och sagor.

Alltså fungerar den "regeln" bättre i Europa, där väl framförallt tankar om nationalstaten och nationalspråket har begränsat och t o m förbjudit användandet av lokala skrifter. Också i det fallet är alltså gränsen mellan språk och dialekt politisk.

Jag skulle vilja påstå att det inte finns någon språkvetenskaplig definition av vad som är språk och vad som är dialekt. Det finns såklart tusentals klara distinktioner som att svenska, japanska och hebreiska är tre helt olika språk, men därimellan finns det ytterligare tusentals gråskalor.

Den största frågan brukar vara huruvida två språk/dialekter är inbördes begripliga, och det är där den största gråskalan finns. Svenska och norska delar väldigt många ord och vi har nästan alltid lätt för att förstå varanda. Man kan ställa upp tabeller och göra korrelationer mellan olika språks ordförråd och skillnaden i förekomsten av de identiska orden och de icke-identiska orden osv osv osv, men i sådana gråskale-fall så är en otvetydiga uppdelningen mellan språk och dialekt i slutändan helt politisk.

Det intressanta med norskan och svenskan är väl snarare när det slutade vara samma språk, än likheterna i dag?

Har de slutat att vara samma språk? Man bör nog skilja mellan standardspråk och andra typer av språk. Standardspråk kan man naturligtvis dra en klar gräns mellan och säga att det är olika språk, men mellan andra sorters språk är det inte lika självklart. Är t.ex. särnamål norska eller svenska?

Det har redan sagts här att gränsdragningen inte är lätt alla gånger och att det till slut blir en politisk fråga. När språken väl får varsin flagga tycks tendens vara att "slå vakt om särarten". Om nu unionen hade fortsatt mellan Sverige och Norge hade nog en aktiv språkpolitk drivts för att t.ex. finns gemensamma termer (för t.ex. fjerrsyn/ teve). Troligen hade man då heller inte behövt översätta respektive lands skönlitteratur, i vart fall inte i den stora utstäckning som sker idag. Ett konkret fall är annars hur man idag aktivt arbetar med att skilja på serbiskan och kroatiskan, något som troligtvis får Tito att skramla runt i kistan. Kanske sker detsamma också med tjeckiskan och slovakiskan.

När började man säga svenska respektive norska, menade jag.