Vi äckliga rikemansbarn som kallar oss liberaler, what's the story

Jag går mitt andra år på gymnasiet, är förövrigt nybliven 18åring ifall du undrar!

Tredje generationens invandrare (50%) från ockuperad finsk mark. Uppvuxen i invandrarförort av föräldrar som inte hajat att de köpt hus i dylikt område. Som nu upptäckt att de enda som är beredda att betala för deras hus är invandrare från sydligare breddgrader. Pappa är företagare, mamma är lurad vårdanställd (utbildad) som efter ett helt yrkesliv på samma arbetsplats tjänar som en nyanställd. Gick med i moderaterna redan som 10-åring. Är inte längre medlem. Pappa är konservativ. Mamma är okunnig.

Bakgrund öfvre medelklass, född med silversked i munnen, senare uppgraderad till guld. Klassresenär som aspirerar på öfverklass.

Det finns en liknande tråd.

http://www.flashback.org/showthread.php?t=493263

Somliga här skriver att så fort de deklarerar sig vara liberaler, kommer anklagelserna att vara rikemansbarn. Deja vu...

Svårt att klassificera min uppväxt bara sådär. Men tänk "amerikansk östkust på film och teve", om det hjälper.

Min väg in i liberalismen gick via yttrandefrihet (och underdelen konstnärlig frihet.) Det var rättegången mot Pox i slutet av 80-talet som var en första ögonöppnare, även om jag då var långt ifrån liberal. Filmcensur och censur av datorspel fick och får mitt blod att svalla. Min inställning då kan beskrivas som en slags meritokrati. Dvs personer som inte ens kan skilja mellan streck som symboliserar smärta och blodstänk har ingen som helst moralisk rätt att yttra sig om tecknade serier.

Inga besök av sociobiologer?

Min familj har bitvis stått på ruinens brant. En julafton för några år sedan fick jag de pengar min ömma moder satt in på ett konto under 20 år för att jag skulle ha några pengar att röra mig med när jag flyttade hemifrån. Drygt 2000 kronor hade hon lyckats samla ihop till mig på 20 år. Så nej, jag har inte haft det speciellt fett under min barndom. Ändå blev jag konstigt nog libertarian i slutändan.

Jag kommer från norrbottnisk arbetarklass och har fått argumentera för mina åsikter hela mitt liv. Mina föräldrar är väl varit rätt röda men så pass toleranta att de alltid repekterat andras åsikter - trots att de gått stick i stäv med deras egna.

Jag upplever förresten att rikemansbarn inte är liberaler utan mer högerkonservativa. De vill ha rättigheter och privilegier men tycker inte att det gäller alla.

Inte nödvändigtvis. Johan Ingerö har noterat att de inom Liberala Ungdomsförbundet som har rika föräldrar var antingen för mer statlig inblandning eller liberala, medans de med knegarbakgrund ALLTID var liberala.

Hernando de Soto har varnat för latinamerikanska slipsnissar. Inte för att det är något fel att ha slips, men kan försvara sina feodala privilegier med liberal retorik. Tydligen så låter man dom hållas på ISILs kongresser. Hoppas att man med tiden håller dom kort, för de skadar bara liberalismen.

Den här och liknande trådar förefaller gå ut på att nyliberaler skall få berätta hur duktiga och osjälviska de är som trots påver bakgrund stöder en råkapitalistisk ideologi. Det får ni förstås roa er med om ni vill.

Min erfarenhet av nyliberaler är att de nästan alltid är unga, friska och alltså har visst hopp om att kunna realisera en hel del potential senare. Det är lätt att vara nyliberal om man räknar med att själv i längden tjäna på det hela eller inte tror sig behöva andras skattepengar för sin försörjning. Jag tror aldrig jag stött på motsatsen, dvs en äldre handikappad, på kort och lång sikt försörjningsoduglig nyliberal.

Är det någon här som bryter mönstret? Någon som lever på bidrag och inte kan räkna med att det förändras i närtid? Någon som är handikappad? Någon som är förtidspensionär utan egna besparingar? Finns det helt enkelt någon som kan räkna med att få det riktigt jävla svårt personligen i en nattväktarstat?

Alltid denna evinnerliga gnäll om "de utsatta". Du vet väl att behövande kan få pengar genom frivilliga donationer?
Om alla hade 100% mer pengar att röra sig med skulle det inte vara så svårt att donera då och då.

Förstår att det är jobbigt för dig. Hur står det till själv? Du råkar inte vara ung och frisk?