2008-02-01, 10:08
#1
Denna frågeställning är inget som besvaras i en handvändning.
Nedan följer dock en kort artikel som försöker besvara frågan.
Läs hela artikeln
Nedan följer dock en kort artikel som försöker besvara frågan.
Citat:
Det kanske mest betydande särdraget hos svenskar, är vår kärlek till naturen. Betydande på det sätt att det har kommit att utforma både en unik styrka och en tragisk svaghet hos vårt folk. Alla folkgrupper har sina styrkor och sina svagheter, men just vi har lyckats med konststycket att utveckla både de mest fantastiska specialiteter och de mest underminerande akilleshälar för oss själva, som tänkas kan.
Vi har ett unikt behov av att fly stadslivet under varmare årstider och "bli ett med naturen". Då försvinner plötsligt all vår bekvämlighetslängtan, och vi får mer än gärna skit under naglarna. Detta naturintresse har gjort att vi fått en böjelse för mekaniska undersökningar och tekniska uppfinningar. Inom nämnda område har vi genom historien bara överträffats av andra nationer av överlägsen numerär. (Numera är vi förbluffande stora inom många former av modern forskning i förhållande till folkmängd.) Kärleken till naturen har också tagit sig kulturella uttryck i ett otal lyriska skalder och deras hyllade verk, samt i folkmelodier, som på senare tid tagit plats även i populärkulturen. Ännu ett tecken är att nästan alla svenska familjenamn, som inte är -sonnamn, är hämtade från naturföremål, vilket skiljer oss från andra av Europas folk. Detta uppkom främst under början av 1900-talet, när staten uppmuntrade till nya släktnamn inspirerade av vår natur.
Vårt förhållande till naturen har inte enbart skänkt oss särskilda egenskaper som sådana, utan även en egen mentalitet. Medan vi är stora naturvänner, har vi vänt oss bort från psykologin, och blivit tämligen dåliga människokännare. Detta iakttas bl.a. i hur vi är välförsedda med naturkär lyrik (vår litterära styrka), men relativt fattiga på psykologiska dramer av värde. Här kan man tänka sig en parallell till de fornnordiska sagor, som utmärkt sig just för att vara icke-psykologiska. Ty svensken tar inte sikte på människan, på psykologin, på individen - svenskar fungerar bättre tillsammans inom i princip alla områden. Vi har få enskilda individer som utmärkt sig genom historien; vi skapar hellre på en kollektiv nivå...
Vi har ett unikt behov av att fly stadslivet under varmare årstider och "bli ett med naturen". Då försvinner plötsligt all vår bekvämlighetslängtan, och vi får mer än gärna skit under naglarna. Detta naturintresse har gjort att vi fått en böjelse för mekaniska undersökningar och tekniska uppfinningar. Inom nämnda område har vi genom historien bara överträffats av andra nationer av överlägsen numerär. (Numera är vi förbluffande stora inom många former av modern forskning i förhållande till folkmängd.) Kärleken till naturen har också tagit sig kulturella uttryck i ett otal lyriska skalder och deras hyllade verk, samt i folkmelodier, som på senare tid tagit plats även i populärkulturen. Ännu ett tecken är att nästan alla svenska familjenamn, som inte är -sonnamn, är hämtade från naturföremål, vilket skiljer oss från andra av Europas folk. Detta uppkom främst under början av 1900-talet, när staten uppmuntrade till nya släktnamn inspirerade av vår natur.
Vårt förhållande till naturen har inte enbart skänkt oss särskilda egenskaper som sådana, utan även en egen mentalitet. Medan vi är stora naturvänner, har vi vänt oss bort från psykologin, och blivit tämligen dåliga människokännare. Detta iakttas bl.a. i hur vi är välförsedda med naturkär lyrik (vår litterära styrka), men relativt fattiga på psykologiska dramer av värde. Här kan man tänka sig en parallell till de fornnordiska sagor, som utmärkt sig just för att vara icke-psykologiska. Ty svensken tar inte sikte på människan, på psykologin, på individen - svenskar fungerar bättre tillsammans inom i princip alla områden. Vi har få enskilda individer som utmärkt sig genom historien; vi skapar hellre på en kollektiv nivå...
Läs hela artikeln
