Definition av sanning.

Så finns det ingen absolut sanning så är ju inte heller det någon sanning Eller?

Jag skulle formulera det så här: Om inte något absolut sant existerar så betyder inte detta att detta är absolut sant. Om det finns något absolut sant så betyder inte detta att detta är absolut sant.

Skulle något vara absolut sant så skulle detta ha konsekvensen att ingenting existerade. Detta framstår som en paradox om man tänker fel. Men tänker man rätt så framstår det inte längre som en paradox utan som en självklarhet.

Vi är många som försöker resonera "logiskt", men alla logiska system har begränsningar. Vad många inte vet är att det finns flera olika logiska system där olika sätt att resonera är "godkända".

Försöker du förmedla någon slutsats som du kommit fram till i ditt logiska system till en annan individ som använder ett annat logiskt system för att avgöra om din slutsats är korrekt, så kan denna individ säga att din slutsats är inte korrekt.

Sedan är det ofta så att vi är själva ofta omedvetna om våra egna logiska system som vi tillämpar. Ibland så tillämpar vi dessutom ett logiskt system på en slutsats som vi använde ett helt annat logiskt system till för att generera utan att vi är medvetna om detta!

Absolut sanning förutsätter en dikotomi, men detta är inte allt, utan den kräver en oföränderlig dikotomi!

Om du söker satser som förmedlar absolut sanning så kommer du att bli besviken.

Du fattar inte vad du inte fattar.

Sanning är den mest "logiska" bedömningen av en händelse eller situation, baserat på tidigare upplevelser och erfarenter.

Jag anser även att "sanningar" inte kan delas till 100% eftersom det skulle innebära att personerna är kloner och har upplevt exakt samma saker vid samma klockslag.

Den ultimata sanningen kan omöjligen existera då man måste ha tillgång till all information i universum och samtidigt kunna tillgodogöra sig alla varelsers samlade erfarenhet och kunskap.

Mina "sanningar"

Om du nu vill lösa upp Sotdöds sats så får du ju göra det, inte smyga runt problemet. Inget i det du sagt har löst problemet i Sotdöds sats.

Om du har en lösning på det så får du gärna presentera det, en annan är ju intresserad. Visa kanske t ex på hur satsen kan formuleras med framgång i ett annat formellt system utan att vara självmotsägande.

Tack för ditt inlägg. Nedan är några punkter.

1. A är inte A. (identitet saknas)
2. A OCH inte A. (dikotomi saknas)
3. A kan inte vara A.
4. A kan inte förmedlas då det som är (A != A) kan inte förmedlas.
5. A låter sig inte förmedlas.
6. Om du uttrycker någonting algoritmiskt så att det konvergerar/divergerar i all oändlighet. (npågonting kan inte förmedlas exakt i ändlighet)
7. Reella tal.
8. i^2 = -1 (och analogin med det komplexa planet)
9. Handligen att formalisera/definiera någonting tillåter sig inte att göras.

Bara för att vi talar om någonting så betyder det inte att det vi talar är det som vi talar om.

Sedan spelar det ingen roll vad jag skriver för vissa saker kan inte förmedlas genom skrivande. Det som inte kan förmedlas genom skrivande kan inte förmedlas genom skrivande.

När du idkar skrift eller kommunikaton så idkar du egentligen ett stort nätverk som kan sägas motsvara ett språk. Men det finns vad jag vet inget som säger att detta nätverk kan vara kapabelt i någon tidpunkt att överensstämma med en oändlig rymdtid med ett oändligt antal relationer.

Ett språk kan vara väldigt bra på att "stämma överens" med en viss "lokal omgivning" som gör det användbart i den lokala miljön. Men ett språk utan användare betyder ingenting.

Vissa tycker dock att ett system "tillåter för mycket". Men det är bara deras tyckande.

TS: Man bör skilja på två saker i din frågeställning:
(1) Vad som är "sant".
(2) Vad det innebär att "veta" något.

Eftersom frågan ffa verkar röra (2) nöjer jag mig med att konstatera att det finns (minst) två svar på (1):

1a: Korrespondensteorin: <"p" är sant omm p> Med andra ord - om påståendet "p" korresponderar mot ett sakförhållande p, så är det sant. Vetskapen om detta (inklusive varsebliviningsfel) är en helt annan fråga.

1b: Koherensteorin: <"p" är sant omm det är koherent med övriga påståenden i P>. Med andra ord - om föreställningen om "p" stämmer överens med övriga föreställningar i systemet (t.ex. att "en sten som släpps faller" är koherent med övriga vetenskapliga påståenden om t.ex. gravitation definierar dess sanning). Även om det kan verka knepigt har koherensteorin många fördelar gentemot korrespondensteorin, inte minst ifråga om möjligheten att vinna kunsakp.

På frågan (2) - vad det innebär att "veta" något, så finns den klassiska definitionen av kunskap, främst byggd på korrespondensteorin - "a vet att p omm (i) p, (ii) a är övertygad om "p" och (iii) a har goda skäl att tro att p", eller vardagligt uttryckt som "sann, välgrundad övertygelse".

Dilemmat är naturligtvis att det är lätt att konstruera motexempel mot denna definition som visar att kunskap inte står på säker grund. Exempelvis:


Även om man kompletterar definitionen ovan med flera kriterier som "(iv) p orsakar att a tror 'p'" (vilket jag tror är det vanligaste försöket), så går det att bygga ut även motexemplen. Exempelvis (men nu blir det långsökt):


Exempel som dessa, tillsammans med svårigheten att definiera vad som är "välgrundad" (som du skriver, kan våra sinnen lura oss) visar också på varför alternativa teorier (som koherens) är attraktiva.

Hur ska man överhuvud kunna formulera någonting? Ingenting följer...

Nu skall jag bara konstatera det självklara som vilken barnrumpa som helst fattar innan de blir programmerade annorlunda av dem som inte vet bättre:

Du kan inte förmedla sanning, men däremot "halvsanning". Halvsanning har den egenskapen att de möjliggör evigt ifrågasättande i och med att allt som följer av halvsanning är halvsanning. Sanning kan omfatta dikotomi, identitet, existens och kausalitet. Men dikotomi, identitet, existens eller kausalitet kan inte omfatta sanning.

Om identitet inte tillåts så är allt du säger och skriver innehållslösa läten och klotter. Därför omfattas din text av den typ av exempel som vi talade om. Detta var alltså inte vad jag bad om överhuvud, vad jag bad om var ett sätt att omformulera sotdöds självmotsägande sats så att den inte är självmotsägande. Motsägelselagen kan ses som en ontologisk princip som det är befängt att förneka. Inget med innehåll kan utsägas med utgångspunkten att förneka den.

Det är inte själva sanningen som en sats bär på, som vore den Atlas, den uttrycker ett sakförhållande, en sats anses vara sann om den är satisfierad av sakförhållandet (att satsen existerar är sant men inte nödvändigtvis det som den uttrycker). Och huruvida den satisfieras är utanför logik, det måste undersökas. Det är inte nödvändigt att förneka identitet (snarare meninglöst) för att uttrycka skepsis.

titta på denna "dokumentär" med efterföljaren så får du minst en intressant tankeställare
What the #$*! Do We (K)now!? http://imdb.com/title/tt0399877/
What the Bleep!?: Down the Rabbit Hole http://imdb.com/title/tt0499596/

Innan vi helt förlorar oss själva i labyrintiska, subjektivistiska resonemang;

Det väl rimligt och förnuftigt att antaga att den värld vi lever i styrs av lagar, upptäckta och bevisade samt oupptäckta och ickebevisade. Denna världs objektiva verklighet är den "absoluta" sanningen. Eftersom ingen av oss sitter inne med all (objektiv) information så verkar alla utifrån den mängd information som var och en har kunnat tillgodogöra sig trots sig själva, vilket är den subjektiva "sanningen".

Och apropå ingenting alls: Vad har logik med sanningen att göra???


Eftersom jag antagligen tänker fel, vilket jag förmodar är en "absolut" sanning, så skulle jag vilja ha en förklaring på det första påståendet inom citationstecknen ovan samt även någon slags förklaring på vad som är rätt och fel tänkande i en större kontext.

Dokumentären What the #$*! Do We (K)now är ganska intressant. Men jag förstod kanske 50% av allt som sades där. Men är inte den teorin som läggs fram där fortfarande en teori? Då man ännu inte kunnat bevisa det?

Är det solipsism du menar? http://sv.wikipedia.org/wiki/Solipsism