Kosovo – Serbiens vagga?
I den serbiska chauvinistiska propagandan heter det att Kosovo är Serbiens vagga, bland annat på grund av att området rymmer en rad serbiska minnesmärken och helgedomar och på grund av att det stod ett viktigt slag mellan serbiska och ottomanska styrkor vid Kosovo Polje 1389.
Olika slaviska stammar, bland annat serber, kroater, slovener och bulgarer, invandrade till Balkan på 600- 700-talet e.Kr..
Då hade illyrierna, albanernas förfäder, varit bosatta i västra Balkan i ett område som ungefär motsvarade det före detta Jugoslavien åtminstone sedan tusentalet f. Kr.
Albaner och greker är de två äldsta folken på Balkan. Men det område som beboddes av illyrier, krympte successivt genom historiens gång. Delar av Illyrien erövrades av det antika Makedonien; hela Illyrien blev en romersk provins; germanska och framförallt slaviska stammars invasioner ledde till att illyrierna antingen fördrevs från större delen av sitt ursprungsområde eller assimilerades.
Albanerna (namnet är härlett från en illyrisk stam som bodde vid Durres) är helt enkelt illyrier, som aldrig assimilerats. Det område som idag bebos av albanerna har också varit tämligen konstant sedan medeltiden. Det betyder också att Kosovo med stor sannolikhet har haft albansk majoritet sedan 1600-talet, förmodligen även före.
Serberna erövrade den norra delen av Kosovo först i slutet av 1100-talet. I mitten av 1300-talet erövrade Serbien Albanien, Grekland och Makedonien. Under denna tid upprättades också ett eget serbiskt patriarkat med säte i Kosovo. Men slaget vid Kosovo Polje, där albanska styrkor fanns med båda sidor, ledde till den serbiska statens undergång.
Detta betydde att Albanien senare underlades det ottomanska imperiet. Mot slutet av 1800-talet började hela det ottomanska på väldet på Balkan att vackla. Albanerna misslyckades med att hävda sina intressen, framför allt på grund av att de saknade allierade, i samband med San Stefano-fördraget och vid Berlinkongressen 1878. Den viktigaste konsekvensen av dessa uppgörelser var att Serbien och Montenegro utökade sina landområden på bekostnad av områden med albansk majoritet. 1912 bildade Balkanstaterna en allians mot Turkiet och det första Balkankriget utkämpades. Samma år utropades Albanien som självständig stat. Men även Londonkonferensen 1913 gick albanerna emot: Serbien fick Kosovo och Makedonien, Montenegro områden i nordväst som hade albansk majoritet och Grekland områden i sydväst.
Staten Albanien omfattade mindre än hälften av det område, som beboddes av albaner. Symptomatiskt nog förbjöds användandet av det albanska språket i de områden, som kontrollerades av serberna. Under 1930-talet genomfördes omfattande deportationer av albaner från Kosovo för att minska den albanska befolkningsandelen.
Under andra världskriget konstruerade de nazityska ockupationsstyrkorna på Balkan ett Stor-Albanien som ett led i en söndra-och-härska taktik ( liksom Slovakien blev en lydstat). De jugoslaviska och de albanska partisanarméerna, som samarbetade nära, lyckades av egen kraft befria Jugoslavien respektive Albanien. De albanska kommunisterna avstod av realpolitiska skäl från att kräva att Kosovo inlemmades i Albanien. Inte desto mindre utbröt ett uppror 1945 i Kosovo, som slogs ner av Tito-regimen. Kosovo fick status av autonomt område, vilket upphävdes 1949.
Endast serber fick tjänstgöra i statsförvaltningen. Serbokroatiska blev enda officiella språk, medan det albanska språket förbjöds. 1967 och 1974 återställdes Kosovos autonomi efter omfattande protester från den albanska majoriteten i mellantiden och den tidigare repressionen lättade. Under 80-talet intensifierades det albanska motståndet igen och det mål som restes var status av delrepublik i Jugoslavien.
1981 dödades 300 albaner i samband med upplopp i Pristina. Mer än 600000 albaner, en tredjedel av befolkningen, greps av polisen någon gång ,och 7000 albaner erhöll fängelsestraff för politiska aktiviteter, under 80-talet. Situationen i Kosovo liknade mycket den i Sydafrika eller Israel.
Mars 1989 förhindrade Milosevic med vapenmakt Kosovos parlament att rösta om konstitutionella förändringar och upphävde Kosovos autonomi. Samma delegater, samma parlament, svarade 1990 med att utropa Kosovos självständighet inom ramen för staten Jugoslavien och utsåg en regering, som leddes av Ibrahim Rugova.
Krisens ursprung
Milosevic-regimen beslöt 1989 att spela ut det nationalistiska kortet och upphävde Kosovos autonomi. Detta betydde också slutet för Jugoslavien som statsfederation, eftersom detta gav näring åt nationalistiska tendenser i Slovenien, Kroatien, Bosnien och Makedonien.
De politiska eliterna i respektive delstat kunde peka på risken att hamna under serbisk överhöghet och hade – med undantag för Bosnien – inga större svårigheter med att få majoritetsstöd bland befolkningen för sina strävanden att skapa nya statsbildningar.
Krig bröt ut mellan Kroatien och Serbien och i Bosnien. Rest-Jugoslavien, läs Serbien, var beredd att släppa Slovenien, eftersom det saknade en serbisk minoritet. Makedonien räknades inte, eftersom det mest var fattigt. Idag är Slovenien, Kroatien och Makedonien självständiga stater liksom formellt Bosnien.
I och med upphävandet av Kosovos autonomi intensifierades också repressalierna mot alla kosovoalbanska politiska krafter, som kämpade för ett återställande av autonomin. Etniska albaner avlägsnades systematiskt från statsförvaltningen; undervisning på albanska avskaffades och albanerna tvingades bygga upp en parallell undervisningsstruktur. Fram till Dayton-avtalet 1995 hade Ibrahim Rugovas icke-våldslinje stöd av den överväldigande majoriteten av kosovoalbanerna, men eftersom Dayton-avtalet inte gav kosovoalbanerna något, skapades ett utrymme för en väpnad befrielsekamp.
Denna väpnade befrielsekamp, som leddes av Kosovos Befrielsearmé (UCK) vann ett allt större stöd bland kosovoalbanerna och målet var nu inte längre bara ett återställande av autonomin, eller att få status av delrepublik i Jugoslavien – utan självständighet.
NATO:s motiv
Det har spekulerats en hel del varför NATO ingrep i denna konflikt, som egentligen är ett inbördeskrig. Låt oss direkt utesluta humanitära hänsyn. USA och NATO-alliansen har tolererat den turkiska statens brutala förföljelse av den kurdisk minoriteten, som under 90-talet lett till två miljoner internflyktingar, 2200 förstörda byar och 2000 kurdiska civila, som dödats av paramilitära styrkor. I Guatemala dödades på 80-talet 200000 människor av regeringstrupperna, som stöddes av USA. I Colombia, vars olika regeringar alltid har stötts av USA, har inbördeskriget och det högerextrema paramilitära våldet lett till att en miljon colombianer befinner sig på flykt inom det egna landet. Listan kan göras hur lång som helst.
USA och NATO ville helt enkelt inte förlora kontrollera över utvecklingen på Balkan. Om Milosevic skulle ha lyckats med att fördriva en majoritet av kosovoalbanerna, skulle förr eller senare Albanien ha tvingats agera militärt. Albanien skulle ha sökt stöd hos Turkiet, en NATO-medlem, med vilket land Albanien dessutom hade militära avtal. Om Turkiet skulle ha ingripit på Albaniens sida, skulle Grekland , en annan NATO-medlem, i sin tur ingripit på Serbiens sida. Detta skulle i sin tur ha ökat instabiliteten i Makedonien, på vilket Bulgarien dessutom har historiska anspråk Risken var uppenbar att NATO:s sydöstra flank skulle ha rämnat. Det var därför som USA och NATO "tog över".
Folkrätten
Givetvis var NATO:s bombningar av Jugoslavien ett brott mot FN-stadgans artikel 2:4, som förbjuder våldsanvändning mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Angreppskrig är kort sagt förbjudna.
Men det är märkligt att detta på något sätt skulle kunna hindra någon, speciellt en privatperson, från att uttryckligen stödja kosovoalbanernas rätt att själva bestämma över sitt eget öde.
Det har skrivit i något sammanhang att interventionismen i spanska inbördeskriget på 30-talet var felaktig. Visst, det var fullständigt felaktigt att Tyskland och Italien intervenerade på Francos sida, men när denna intervention väl var ett faktum var det felaktigt att inte intervenera på den republikanska sidan av England, Frankrike och med flera länder. Det stöd som Sovjetunionen och Mexico gav den republikanska sidan var inte tillräckligt.
Folkrätten får inte behandlas som en abstrakt princip, som står över frågan vad som är ett rättfärdigt krig. Folkrätten skiljer sig också från nationell rätt på en mycket viktig punkt: Det finns ingen som har rätt att upprätthålla den. I ett enskilt land finns lagar, polis som kan gripa brottslingar, domstolar som kan döma den skyldige och fängelser, som härbärgerar den straffade. Vilket organ eller vilken stat ska ges den makten på internationell nivå? Definitivt inte en enskild stat, eftersom denna i första hand ser till sina egna intressen. Inte heller FN, som är summan av de ingående medlemsstaterna, men där stormakterna, idag USA, har det största inflytandet.
Historiens ironi
För en gångs skull har stormaktsintressen och albanska intressen råkat sammanfalla. Vid alla tidigare krigsslut, vid alla tidigare fredsförhandlingar, i San Stefano, i Berlin och efter andra världskriget har albanerna dragit det kortaste strået just därför att de inte har haft någon mäktig allierad.
Per-Åke Lindblom
Vet ej egentligen vad som ska diskuteras, men jag vill ändå ha kvar denna om det är ok för mod! det är en kortfattad liten historia om Kosovo.
På så sätt spräcker det alla teorier om att Albanerna skulle flytta in knulla som kaniner och för att sedan kräva självständighet.
Tack
A-N-A
I den serbiska chauvinistiska propagandan heter det att Kosovo är Serbiens vagga, bland annat på grund av att området rymmer en rad serbiska minnesmärken och helgedomar och på grund av att det stod ett viktigt slag mellan serbiska och ottomanska styrkor vid Kosovo Polje 1389.
Olika slaviska stammar, bland annat serber, kroater, slovener och bulgarer, invandrade till Balkan på 600- 700-talet e.Kr..
Då hade illyrierna, albanernas förfäder, varit bosatta i västra Balkan i ett område som ungefär motsvarade det före detta Jugoslavien åtminstone sedan tusentalet f. Kr.
Albaner och greker är de två äldsta folken på Balkan. Men det område som beboddes av illyrier, krympte successivt genom historiens gång. Delar av Illyrien erövrades av det antika Makedonien; hela Illyrien blev en romersk provins; germanska och framförallt slaviska stammars invasioner ledde till att illyrierna antingen fördrevs från större delen av sitt ursprungsområde eller assimilerades.
Albanerna (namnet är härlett från en illyrisk stam som bodde vid Durres) är helt enkelt illyrier, som aldrig assimilerats. Det område som idag bebos av albanerna har också varit tämligen konstant sedan medeltiden. Det betyder också att Kosovo med stor sannolikhet har haft albansk majoritet sedan 1600-talet, förmodligen även före.
Serberna erövrade den norra delen av Kosovo först i slutet av 1100-talet. I mitten av 1300-talet erövrade Serbien Albanien, Grekland och Makedonien. Under denna tid upprättades också ett eget serbiskt patriarkat med säte i Kosovo. Men slaget vid Kosovo Polje, där albanska styrkor fanns med båda sidor, ledde till den serbiska statens undergång.
Detta betydde att Albanien senare underlades det ottomanska imperiet. Mot slutet av 1800-talet började hela det ottomanska på väldet på Balkan att vackla. Albanerna misslyckades med att hävda sina intressen, framför allt på grund av att de saknade allierade, i samband med San Stefano-fördraget och vid Berlinkongressen 1878. Den viktigaste konsekvensen av dessa uppgörelser var att Serbien och Montenegro utökade sina landområden på bekostnad av områden med albansk majoritet. 1912 bildade Balkanstaterna en allians mot Turkiet och det första Balkankriget utkämpades. Samma år utropades Albanien som självständig stat. Men även Londonkonferensen 1913 gick albanerna emot: Serbien fick Kosovo och Makedonien, Montenegro områden i nordväst som hade albansk majoritet och Grekland områden i sydväst.
Staten Albanien omfattade mindre än hälften av det område, som beboddes av albaner. Symptomatiskt nog förbjöds användandet av det albanska språket i de områden, som kontrollerades av serberna. Under 1930-talet genomfördes omfattande deportationer av albaner från Kosovo för att minska den albanska befolkningsandelen.
Under andra världskriget konstruerade de nazityska ockupationsstyrkorna på Balkan ett Stor-Albanien som ett led i en söndra-och-härska taktik ( liksom Slovakien blev en lydstat). De jugoslaviska och de albanska partisanarméerna, som samarbetade nära, lyckades av egen kraft befria Jugoslavien respektive Albanien. De albanska kommunisterna avstod av realpolitiska skäl från att kräva att Kosovo inlemmades i Albanien. Inte desto mindre utbröt ett uppror 1945 i Kosovo, som slogs ner av Tito-regimen. Kosovo fick status av autonomt område, vilket upphävdes 1949.
Endast serber fick tjänstgöra i statsförvaltningen. Serbokroatiska blev enda officiella språk, medan det albanska språket förbjöds. 1967 och 1974 återställdes Kosovos autonomi efter omfattande protester från den albanska majoriteten i mellantiden och den tidigare repressionen lättade. Under 80-talet intensifierades det albanska motståndet igen och det mål som restes var status av delrepublik i Jugoslavien.
1981 dödades 300 albaner i samband med upplopp i Pristina. Mer än 600000 albaner, en tredjedel av befolkningen, greps av polisen någon gång ,och 7000 albaner erhöll fängelsestraff för politiska aktiviteter, under 80-talet. Situationen i Kosovo liknade mycket den i Sydafrika eller Israel.
Mars 1989 förhindrade Milosevic med vapenmakt Kosovos parlament att rösta om konstitutionella förändringar och upphävde Kosovos autonomi. Samma delegater, samma parlament, svarade 1990 med att utropa Kosovos självständighet inom ramen för staten Jugoslavien och utsåg en regering, som leddes av Ibrahim Rugova.
Krisens ursprung
Milosevic-regimen beslöt 1989 att spela ut det nationalistiska kortet och upphävde Kosovos autonomi. Detta betydde också slutet för Jugoslavien som statsfederation, eftersom detta gav näring åt nationalistiska tendenser i Slovenien, Kroatien, Bosnien och Makedonien.
De politiska eliterna i respektive delstat kunde peka på risken att hamna under serbisk överhöghet och hade – med undantag för Bosnien – inga större svårigheter med att få majoritetsstöd bland befolkningen för sina strävanden att skapa nya statsbildningar.
Krig bröt ut mellan Kroatien och Serbien och i Bosnien. Rest-Jugoslavien, läs Serbien, var beredd att släppa Slovenien, eftersom det saknade en serbisk minoritet. Makedonien räknades inte, eftersom det mest var fattigt. Idag är Slovenien, Kroatien och Makedonien självständiga stater liksom formellt Bosnien.
I och med upphävandet av Kosovos autonomi intensifierades också repressalierna mot alla kosovoalbanska politiska krafter, som kämpade för ett återställande av autonomin. Etniska albaner avlägsnades systematiskt från statsförvaltningen; undervisning på albanska avskaffades och albanerna tvingades bygga upp en parallell undervisningsstruktur. Fram till Dayton-avtalet 1995 hade Ibrahim Rugovas icke-våldslinje stöd av den överväldigande majoriteten av kosovoalbanerna, men eftersom Dayton-avtalet inte gav kosovoalbanerna något, skapades ett utrymme för en väpnad befrielsekamp.
Denna väpnade befrielsekamp, som leddes av Kosovos Befrielsearmé (UCK) vann ett allt större stöd bland kosovoalbanerna och målet var nu inte längre bara ett återställande av autonomin, eller att få status av delrepublik i Jugoslavien – utan självständighet.
NATO:s motiv
Det har spekulerats en hel del varför NATO ingrep i denna konflikt, som egentligen är ett inbördeskrig. Låt oss direkt utesluta humanitära hänsyn. USA och NATO-alliansen har tolererat den turkiska statens brutala förföljelse av den kurdisk minoriteten, som under 90-talet lett till två miljoner internflyktingar, 2200 förstörda byar och 2000 kurdiska civila, som dödats av paramilitära styrkor. I Guatemala dödades på 80-talet 200000 människor av regeringstrupperna, som stöddes av USA. I Colombia, vars olika regeringar alltid har stötts av USA, har inbördeskriget och det högerextrema paramilitära våldet lett till att en miljon colombianer befinner sig på flykt inom det egna landet. Listan kan göras hur lång som helst.
USA och NATO ville helt enkelt inte förlora kontrollera över utvecklingen på Balkan. Om Milosevic skulle ha lyckats med att fördriva en majoritet av kosovoalbanerna, skulle förr eller senare Albanien ha tvingats agera militärt. Albanien skulle ha sökt stöd hos Turkiet, en NATO-medlem, med vilket land Albanien dessutom hade militära avtal. Om Turkiet skulle ha ingripit på Albaniens sida, skulle Grekland , en annan NATO-medlem, i sin tur ingripit på Serbiens sida. Detta skulle i sin tur ha ökat instabiliteten i Makedonien, på vilket Bulgarien dessutom har historiska anspråk Risken var uppenbar att NATO:s sydöstra flank skulle ha rämnat. Det var därför som USA och NATO "tog över".
Folkrätten
Givetvis var NATO:s bombningar av Jugoslavien ett brott mot FN-stadgans artikel 2:4, som förbjuder våldsanvändning mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Angreppskrig är kort sagt förbjudna.
Men det är märkligt att detta på något sätt skulle kunna hindra någon, speciellt en privatperson, från att uttryckligen stödja kosovoalbanernas rätt att själva bestämma över sitt eget öde.
Det har skrivit i något sammanhang att interventionismen i spanska inbördeskriget på 30-talet var felaktig. Visst, det var fullständigt felaktigt att Tyskland och Italien intervenerade på Francos sida, men när denna intervention väl var ett faktum var det felaktigt att inte intervenera på den republikanska sidan av England, Frankrike och med flera länder. Det stöd som Sovjetunionen och Mexico gav den republikanska sidan var inte tillräckligt.
Folkrätten får inte behandlas som en abstrakt princip, som står över frågan vad som är ett rättfärdigt krig. Folkrätten skiljer sig också från nationell rätt på en mycket viktig punkt: Det finns ingen som har rätt att upprätthålla den. I ett enskilt land finns lagar, polis som kan gripa brottslingar, domstolar som kan döma den skyldige och fängelser, som härbärgerar den straffade. Vilket organ eller vilken stat ska ges den makten på internationell nivå? Definitivt inte en enskild stat, eftersom denna i första hand ser till sina egna intressen. Inte heller FN, som är summan av de ingående medlemsstaterna, men där stormakterna, idag USA, har det största inflytandet.
Historiens ironi
För en gångs skull har stormaktsintressen och albanska intressen råkat sammanfalla. Vid alla tidigare krigsslut, vid alla tidigare fredsförhandlingar, i San Stefano, i Berlin och efter andra världskriget har albanerna dragit det kortaste strået just därför att de inte har haft någon mäktig allierad.
Per-Åke Lindblom
Vet ej egentligen vad som ska diskuteras, men jag vill ändå ha kvar denna om det är ok för mod! det är en kortfattad liten historia om Kosovo.
På så sätt spräcker det alla teorier om att Albanerna skulle flytta in knulla som kaniner och för att sedan kräva självständighet.
Tack
A-N-A
__________________
Senast redigerad av A-N-A 2008-01-25 kl. 04:15.
Senast redigerad av A-N-A 2008-01-25 kl. 04:15.
Läste du ens texten?
HAHAHAHA jag tänker inte kommentera detta.... 
![DAGGER[X]s avatar](https://static.flashback.org/img/avatar/3/12696.jpg)
