Alla du älskar kommer att dö - ett simpelt faktum

För ett tag sedan så besökte jag min morfars bror med min mor och min morfar. Min morfars bror är 84 år gammal och bor på ett ålderdomshem uppe i den lilla byn Örbyhus utanför Uppsala. Han pratade bara när man själv pratade med honom. Och det var svårt för honom att minnas vissa saker. Det påminde mig om våran dödlighet.

När jag var liten så bjöd han alltid på kakor och bullar när man kom och hälsade på honom. Han pratade hela tiden och skrattade o så. Men så är det inte nu. Han har fått en stroke (av ingen annan anledning än att blodet inte kom upp till hjärnan - med andra ord, han blev gammal) och det har gjort honom senil och mycket äldre än han egentligen är/var.
Förstår ni vad jag menar? Han var alltså inte sjuk, han var inte sjuk på något sätt. Ändå så fick han en stroke, just på grund av att vi alla är dödliga.

Min morfar har runt nio stycken syskon. Han är den yngsta tror jag. Han sa när vi var och hälsade på hans bror (jag citerar): "Mer än hälften av oss är borta".
Hälften är borta. Det påminner mig återigen om att vi är dödliga. Vi kan inte på något sätt undvika döden. Vare sig vi dör av rökning, eller av ålderdom. Vare sig vi är tio, femton eller tjugo, så kommer vi att dö. Så kommer jag att dö. Så kommer du att dö.
Så kommer alla du älskar att dö.

Jag tänkte på alla historier min morfar berättat, om vad han och hans syskon brukade göra när de var små. Om hur han berättade hur han träffade mormor. Men nu ser jag hans bror sitta där, den bror som var så snäll mot mig och mina syskon. Han som nu sitter där på soffan på ålderdomshemmet, och kämpar med sina minnen.

Jag skulle ge upp mina drömmar för att han skulle få leva mycket längre till. Jag skulle ge upp min dröm om att bli pokerproffs för att han skulle få sina minnen tillbaka. Jag skulle ge upp min dröm om att bli internationell författare för att han skulle få komma tillbaka till samma lägenhet igen och för att få se han skratta medan han bjuder på bullar. Jag skulle ge upp min dröm om att stå på en internationell scen med Eminem och Nas för att han skulle ha fått slippa den där stroken. Mina drömmar, mot hans liv. Är inte det ett rättvist byte?

Min mamma kommer att dö om många år. Mina bröder kommer att dö om många år. Men när tiden har gått, har det gått många år då? Kommer jag inte att tänka: "Fy i helvete, var har tiden tagit vägen?" Kommer jag att ångra de saker jag gjort eller inte har gjort då? Då när jag själv sitter på en soffa på ett ålderdomshem med en blöja på mig.

Då när jag kollar in på TV;n men med mina tankar på mina minnen. Då när jag tänker på den gången jag satt och skrev detta. Då när jag tänker på min mamma. Då när jag tänker på min första kyss ... på min första tjej ... på mitt första barns irriterande skrik ... på min första dröm ...

Det vi ska diskutera är det faktum att vi faktist är dödliga.
Varför är vi det då? Är det som med allt annat i naturen? Jag menar, enda skillnaden mellan DU och en ORM är att ditt intelekt är - förhoppligen - större. Vi ALLA kommer att dö, för om vi inte tar kål på oss själva så kommer ju dessa gifter att göra det. Alkohol (älsar det), cigaretter (älskar det ännu mer) och många andra saker. Som i framtiden är jag säker på att det kommer vara nukleära ämnen i luften som kommer från en bomb Kina släppt i Europa.
Jag är inte säker på att detta hör hemma i filosofi, men jag visste inte riktigt vart annars jag skulle lägga den.

Tack för läsningen, och diskutera gärna vår dödlighet!

Peace

Grattis. Du har kommit underfund med det som de flesta kommer på i tio års ålder.

Wow! Tack Jag antar att du menar att man dör? Jo. Men det handlar om att vi alla dör. Jag menar asså, vi kan inte på något sett undvika det. Det kommer man kanske - som du så vackert säger - man på i 10 års åldern. Men jag har tänkt mycket på religion och sådan skit. Där dem lovar att man kommer till "Himlen" om man mottar den skäggiga snubben Jesus som sin "Frälsare".

Men som sagt, ett simpelt faktum. Vi dör, där tar det slut. Jag undrar vad folk anser om det. Därför bad jag folk diskutera detta. Det här med att vi dör, och vi dör. Allt dör. Alla äro vi dödliga.

Jag läste för något år sedan en text som handlade om att vi inte inser att vi kommer dö, eller de flesta människor inser inte att de kommer att dö. Man "vet" att man ska dö någon gång men man inser det inte.

Sånt är livet, man får bara hoppas att man hinner dö innan man ser sina älskade dö

Paradox är inte rätt ord här... Men lite skumt känns det.

Jag tror det stämmer! Jag menar, hur stor är chansen att du blir överkörd av en bil? Med minimala risker, kanske 0.000001 % chans? Och om vi säger att man är runt 20 år gammal, och svenska män som dör utav ålder dör runt 85-90 år gamla, många år liksom. Man inser det nog inte fören du sitter på ett ålderdomshem och försöker komma ihåg vad din dotter heter.

Det värsta jag vet är att det finns människor som sitter på ålderdomshemmen och skriker ut sin ångest över att de inte kommer att hinna göra allt som de drömt om att göra. Det är nog någonstans där man VERKLIGEN inser att man kommer att dö och att livet egentligen är ganska kort.

En intressantare frågeställning är vad som skulle hända, vad man skulle göra om man levde för evigt. Om man tror på Aubrey de Gray så kommer det vara möjligt inom 30 år.

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".
Tänkvärda ord.

Sedan detta med att "Alla du älskar kommer att dö"........ visst är det sorgligt att mista "alla man älskar". Men samtidigt så är inte livet så statiskt att det inte tillkommer flera sådana som "man älskar" under sin levnad.
Dessutom anser jag att man lätt slösar bort livet gnm att tänka på döden; det räcker gott och väl med att vara medveten om att man en dag kommer att drabbas av den.

Haha, jo det vore intressant att se resultaten av

Visst är det tråkigt när man tänker på det, men vi får ju ändå vara glad över den tid vi har. Förhoppningsvis slipper man hamna där på åldersdomshemmet en dag, bättre är väl om man kan fortsätta leva normalt och göra roliga saker tills det en dag tar abrupt slut utan att man hunnit tänka efter något. Sen får man väl göra sitt bästa åtminstone för att hinna göra de saker man vill.

Själv har jag också sett en del tråkigheter. Min morfar dog när han var 72, då hade han ändå varit väldigt sjuk i 7-8 år. Visst vet jag att det finns dem som dör tidigare, men det kändes ändå väldigt orättvist att han inte fick bli äldre, särskilt som han varken hann infria sin största dröm (som var att hitta en fyndighet och få det bra ställt ekonomiskt, han var malmjägare) och eftersom han hela sitt liv gjort sitt bästa för att hålla sig frisk, genom att vara extremt hälsosam. Men det visar väl bara att hur vi lever inte nödvändigtvis behöver påverka när livet slutar. Naturligtvis kändes det väldigt trist att jag aldrig hann lära känna honom riktigt heller då jag var 9 när han dog, förutom mina egna minnen har jag hört av andra familjemedlemmar att han var en väldigt speciell person (på ett bra vis dvs).

Man kan ju också förlora människor på annat sätt än att dom dör, vilket jag också varit med om. Men nu ska jag inte gå OT med det, och slutar för ikväll