Söker en bra text om livets meningslöshet

Jag anser att livet är totalt meningslöst. Människor föds, de lever, sen dör de. Det kvittar om du är president eller uteliggare för universum påverkas ändå inte av det. Jorden är en liten minimal planet i det hela och det som händer här är helt betydelselöst. Visst om du gör något speciellt så kanske du blir ihågkommen i några tusen år men för eller senare kommer solen svälla och allt som har hänt på jorden, alla som levt, alla minnen, alla föremål kommer försvinna helt. Det finns ett slut på absolut allting.

Med det sagt undrar jag om ni vet någon bra filosof/tänkare som har skrivit texter om ungefär samma sak som jag nämnde ovan? Det är bra om texten inte är allför lång, utan mer en sammanfattande text för hela tankesystemet.

God fortsättning!

Bibeln

Bibeln är exakt raka motsatsen till allt jag skrev.

Jävligt självdestruktivt.

Testa Arthur Schopenhauer. Han var ganska neggo.

De värsta är ju att alla filosofer ändå är pretto och tror på att varje process är ultimat endast i sitt fulländande, varav deras filosofier ofta kan spåras tillbaka till det (aktivitet rankas högre än apatiskhet), trots all cynism de kastar ut; enligt Nietzsche ska vi fullända våra potential, vilja till makt, unt so weiter, och att nihilism är det största hotet till det mänskliga livet, för att inte tala om hans eviga återkomst... Övriga existentialister menar ju på att även fast människan inte har någon Gud att följa, så bör vi skapa oss en mening med tillvaron (dvs, vi har nu fått ett "verkligt" ansvar (vi kan inte skylla på Gud längre)).

Nog för att Schopenhauer är rätt bra ute, hycklar han ju tyvärr genom att leva hela sitt liv trots att han fördömt det som ett evigt lidande (om nu övertygelsen var så stark, varför inte göra slut på lidandet direkt?) -- Camus, samma där, påstod att självmordet var den enda verkliga filosofiska frågan, men inte gav han sig hän åt det, utan fick sitt öde avgjort av någon annan (påkörd - pang - smack).

Förstår du var jag vill komma? Vad är det för mening att läsa "som om"-texter av folk som säger det ena, men egentligen står för något annat (vågar inte riktigt tro på sina goda teorier)? Sanna nihilister är redan döda. Samtidigt som vi kan väva in motargumentet att om ingenting spelar roll, kan man lika gärna leva kvar. Och nog är det så, men varför då frossa i att inte gör någonting? Varför glorifiera det när du inte kan leva upp till det (på riktigt -- och återigen nu MITT grundantagande om processers fulländan)? <- fri spekulation, tolka in vad du vill (ha anledning att avfärda mina påhopp om hobbynihilism världshistorien om).

F.ö. så kan jag väl tipsa om sökmotorn Google(TM) och orden: "nihilism" + "philosophy" men förvänta dig inga underverk. Nihilism + filosofi does not compute. Och ANUS är ju ett rätt fjantigt namn också.

Kjell Höglund - Man vänjer sig.

// Roger P.

Peter L. Berger & Thomas Luckmann - The Social Construction of Reality

alt.

Jean Baudrillad - Simulacra et Simualtion

Seneca - Om livets korthet. Fast den vill snarare bort ifrån negget. Tipsar om den ändå.

Kung Salomo, som var en av de rikast levande på den tiden.
Predikaren 2:a kapitlet:

"Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig;

jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem. Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många. Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet.

Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min ehållna del av all min möda. Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind"

Predikaren är bra. Han tycker allt är tomhet och en strävan efter vind.

Anser att själva iden om meningslöshet är missriktad.
Det är bara en definitionsfråga, en semantisk fallgrop.
T.ex. vi lever bara för att dö och allt vi åstadkommer är därför utan betydelse.
På vilket sätt? För den personen som dör? Om medvetandet inte lever vidare efter döden, så är inte allt meningslöst eller för den delen meningsfyllt. För att uppleva mening eller avsaknad av den måste man existera i första taget.

Mening handlar om sammanhang, och tar man sammanhanget till absurdum så blir frågan reducerad till det samma. Det är som att fråga; vad är poängen med evigheten? Det finns tusentals olika nivåer av mening, beroende på definition, där den biologiska kanske är den mest fundamentala vi känner till. Själva frågan förutsätter en möjlig existens där det finns en ontologisk absolut mening som genomsyrar verkligheten. Men det är samma sak som att förutsätta att det finns en möjlig existens där Gud existerar. Det finns inget logiskt sätt att sluta sig till sådana saker. Det går varken att bevisa eller motbevisa.
Själva frågan är därför poänglös och har inget svar, eftersom det inte går att svara på den.

Inte alls, bara realistiskt och en smula nihilistiskt. Jag är absolut inte självdestruktiv. Jag uppskattar många sidor av livet. Vackra kvinnor, bra musik och god öl är mycket trevligt. Jag anser bara att allt är totalt meningslöst. Det är inte samma sak som att vara självdestruktiv. Tack för de svar jag har fått.