Citat:
Ursprungligen postat av D. Zachrisson
Nationalsocialism är den enda världsåskådning med grundvalar starka nog att rädda och bevara vår ras. Jag ser den som den absoluta sanningen.
Vad gäller sakpolitik så ser jag inte att det skrivs mycket om det alls på patriot.nu, vart har du fått det ifrån att sådana frågor prioriteras eller ges mer utrymme än tidigare på hemsidan?, räknar du EU-medlemsskap som en "plånboksfråga"?
Du har inte funderat över om en "nischad" inställning som denna kanske rekryterar mer fanatiska kämpar än vad en populistisk organisation skulle göra? En fanatisk och aktiv person är värd 10 gånger mer än en hobbyaktivist, detta gäller alla nätverk/organisationer/mm.
Det här var dock inget riktigt svar på Wie bittes? fråga i inlägg 703 - jag hoppas du eller någon annan SMR-medlem kan berätta
varför Svenska Motståndsrörelsen under flera år efter grundandet inte var en uttalat nationalsocialistisk rörelse, och vad som föranledde den kursändring som gjorde att ledningen frångick den linjen. Hade det att göra med att NSF profilerade sig som "hardcore-NS", och att SMR inte ville tappa "marknadsandelar" vad gäller rekryteringen av uttalade nationalsocialister? En annan fråga jag gärna skulle vilja ha svar på från SMR-perspektiv är: varför har det uttalat nationalsocialistiska NRP under decennier av politiska strävanden misslyckats så kapitalt med att "väcka svenska folket"?
Vidare: jag vet att du och Micke i Adolfs och Goebbels tradition älskar termen "fanatisk"...Själv föredrar jag nog ord som hängivenhet eller lojalitet framför "fanatism", men det kanske bara är en smakfråga. Min fråga om fanatism är ungefär: vore det inte en idé att SMR-medlemmar inför offentligheten bemödade sig om att framstå som lite mer "mänskliga"

, dvs. med naturliga och sunda intressen förutom "den fanatiska kampen" (typ idrottsliga och kulturella intressen av olika slag)?
När jag ändå är inne på "konsten att väcka fanatiska lidelser" har jag även ett par funderingar om de svårövervinnliga hinder som existerar i Sverige 2009 jämfört med exempelvis München 1923: Hitlerrörelsen kunde anordna stora inomhusmöten kvällstid, i ölhallar o.d., där de nödvändiga förutsättningarna för att uppnå en suggestiv verkan existerade. Förutom nationalistsympatisörer kom åtskilliga kommunistiskt uppviglade arbetare till mötena - vissa "omvändes", andra ställde till bråk, fick stryk och slängdes ut. Situationen är som bekant mycket annorlunda i vår tid. Någon talare med Hitlers begåvning finns inte, stora möteslokaler hyrs inte ut till nationalister, det skulle vara svårt att samla tusentals "nyfikna", HMF-lagen och annan skit gör det nästintill omöjligt att känslomässigt "uppviglande" spela på människors djupa längtan efter ett etniskt uppvaknande och ett bättre samhälle osv.
Polisen hårdbevakar dessutom nationalister och tillåter inte dem själva att agera självförsvarsordningsmakt vid möten - polisen har många gånger också misslyckats med att tillförsäkra nationalister deras medborgerliga rättigheter i form av mötesfrihet (om en grupp buar sönder ett moderat eller vänsterpartiskt torgmöte grips de för störande av ordningen, samma princip bör givetvis tillämpas vad gäller nationalistmöten). Allt sammantaget är förutsättningarna för att verkligen åstadkomma någon "hänryckning" genom det talade ordet inte särskilt goda för tillfället - att mitt på dagen gripa en skrällande megafon vid ett torgmöte i en slumrande svensk småstad kommer inte att kunna "väcka fanatiska lidelser" bland flanörerna...Hur kan "det talade ordet" göras till en kraft att räkna med igen? Och måste man inte, med tanke på denna eras tekniska landvinningar, särskilt tänker jag på nätet och dess oerhörda potential som "uppviglande instrument" uppvärdera "det skrivna ordets" förmåga att beröra folks sinnen?