Citat:
Här förklaras det grundligt vad jag menar
För att förtydliga så tror jag inte på din hypotes, raljerade en aning mest. Att man blåser upp NMR till ett större hot än vad dom är kan jag hålla med om däremot. Jag tror dock mer att det beror på i synnerhet Aftonbladets och Expressens behov av katastrofrubriker för att locka klick.
Repression
Alla som bedriver motstånd måste räkna med repression. Ändå har det visat sig att det är både svårt att förstå vad repression är och att förhålla sig till den.
Därför har vi översatt en tysk text om repression.
Klassificering av statlig repression:Prevention - Konfrontation - Vedergällning
Prevention*(avskräckning eller förebyggande åtgärder) är t ex demonstrationsförbud och den permanenta närvaron av snutar i området. I officiellt språkbruk kallas det "preventiva åtgärder mot kriminell verksamhet". Genom att med olika medel fysiskt försöka förhindra aktioner och demonstrationer avser man framförallt att förhindra eller försvåra politiska processer och utvecklingstendenser.
Också skapandet av opinioner och rädsla i media bör förstås ses som prevention. Liksom förnekandet av verkligt innehåll i radikal politik, till exempel genom reduktionen till frågan om våld/ickevåld och demoniseringen av politiska motståndare ("internationella proffsockupanter").
Till förteckningen över preventiv bekämpning av motståndet hör också de tilltagande försöken att kartlägga oss, genom mönsterspaning (telekontroll, kartläggning av sociala strukturer), massarresteringar, utvärdering av videofilmer, maskinläsbara identitetshandlingar, uppbyggnaden av polisiära data- och registersystem, och standardiseringen och utvidgandet av anmälnings- och legitimationsplikten.
Konfrontation*har att göra med de direkta försöken att förhindra, bekämpa och krossa demonstrationer och aktioner. Att välja ut och gripa enskilda personer och att angripa våra politiska miljöer. Civilare och infiltratörer som är med oss i demon, kravallutrustning och vattenkanoner, eller ett övermäktigt och avskräckande uppbåd av poliser är exempel på sådant som faller under rubriken konfrontation. Att polisen därvid inte är en "neutral" kraft, som "bara gör sitt jobb" och har att utföra de härskandes "missledda" politik, måste stå klart för var och en som upplevt eller hört talas om de målmedvetna och planerade överfallen på demonstrationer. Växlandet mellan offentliga utfrågningar ("medborgarsamtal") och batongorgierna i samband med Startbahn West i början på 80-talet, överfallet på Brokdorfkonvojen från Hamburg 7/6-86 vid Kleve eller insatsen av Berlins EbLT vid aktionsdagarna i Wackersdorf hösten -87 är tydliga exempel på det.
Under*vedergällning*faller framförallt åtgärder som har att göra med de rättsliga påföljderna: gripande, förhör, deras förhörsmetoder, häktning, rättegångsförfarande, böter och fängelse.
Givetvis kan man inte göra en tydlig åtskillnad mellan de olika slagen av repression; de hakar i och överlappar varandra. Så kan polisnärvaron efter 1 maj 1987 i Kreuzberg förstås både som en preventiv åtgärd och som vedergällning. Likaså de ständiga kontrollerna, husrannsakningarna och infiltrationsförsöken i Oberpfalz 1986: dessa åtgärder förmedlade klart och tydligt - förutom syftet att omöjliggöra fortsatt motstånd - att det här är priset ni måste betala om ni inte håller er lugna.
Här handlar det inte om att plocka isär och statistiskt inordna alla former av repression enligt dessa tre kategorier, utan om att utveckla olika sätt att hantera de olika formerna av repression. Och då gäller det att erhålla en närmare förståelse av de olika formerna av repression, för att därigenom kunna bedöma repressionens politiska inriktning.
Därför kallar vi dessa tre bestämningar av repressionen (prevention, konfrontation och vedergällning) för repressionens olika handlingsplan.
Funktioner
Vilka är de bakomliggande målsättningarna? Grovt sagt uttecknar sig följande funktioner för den statliga repressionen mot politiskt motstånd:
Det är för det första funktionen att*avskräcka*och*passivisera*politiska rörelser. Det sker bland annat genom nedkämpandet av demonstrationer, som t ex efter upptrappningen av antikärnkraftskampen våren -86. På den juridiska repressionens område kan det betyda att enskilda plockas ut, som sedan döms som exempel eller symboler för hela motståndet eller den politiska utvecklingen för tillfället.
När snutarna startar en konfrontation under en demo ska rörelser*klyvas*över repressionens vattendelare, till exempel i fredliga och "våldsamma". Och den ständigt uppflammande diskussionen om våld/ickevåld i utomparlamentariska rörelser för just den splittringen vidare inom sig. Resultatet av denna diskussion kan sedan ses på gatorna, t ex när enskilda ställer sig mellan polisen och de övriga i demon för att "undvika bråk". När väl*uppdelningen*i "fredsälskande" och "kaoter" har uppnåtts, kan man kriminalisera hela politiska miljöer genom skärpt repression, t ex med hjälp av paragraf 129a eller andra juridiska verktyg.
Nära knutet därtill är försöket att*isolera, att*utsöndra*enskilda personer. De står visserligen för helheten, men tvingas nu först och främst ensamma möta den upptrappade politiska konfrontationen (den juridiska repressionen kan inte kallas annat). Den här funktionens mest extrema form är inlåsningen i isoleringsceller. Det vill säga, försöket att bryta ned fångens politiska identitet och därmed honom/henne som kämpande människa, genom avskärande av kontakterna med andra människor och det politiska kollektivet, ända till det fullständiga avskärmandet från omvärlden. Isoleringsceller är sedan början av 70-talet verklighet för RAF-fångarna och gerillan, på senare tid också för motståndet och de används också i ökande utsträckning mot sociala fångar.
En vidare funktion är försöket att*propagandistiskt isolera*politiska rörelser och grupperingar genom nyhetsmonopolet, som utnyttjar kriminaliseringens hävstång. Inte om de politiska motiven utan bara om de så kallade brottslingarnas föregivna bestialitet och brutalitet får det handla. Ett liknande maktmedel är det informationsmonopol som centraliserats till polis och åklagare, samtidigt som det råder nyhetsspärr i hela landet.
Slutligen har repressionen funktionen att dels binda upp*politiska krafter; Till exempel genom den långvariga rättsliga process som drabbade antikärnkraftsrörelsen efter ockupationen av byggnadsplatsen i Wackersdorf -85/86; eller genom den ständigt nödvändiga uppmärksamheten gentemot infiltratörer eller den påtvingade hemligheten och slutenheten i det politiska arbetet. Dels att krossa politiska rörelser, i spända och upptrappade situationer, eller göra politiska projekt alltför kostsamma (ett exempel på det är åtalet mot de påstådda återförsäljarna av den kriminaliserade tidningen Radikal).
Avpolitisering genom kriminalisering
Ett grundläggande mål för statens repression är att möta systemets motståndare med kriminalitetens måttstockar och placera konfrontationen på brottsbekämpningens område. Kriminaliseringen och förföljelsen av det politiska motståndet är ett ständigt återkommande försök till avpolitisering. Ett försök att ta udden av en politisk konfrontation, som t ex i konflikten mellan sociala rörelser mot kärnkraftsprogrammet å ena sidan och statens och kapitalets intresse att genomdriva det å andra sidan. Det vill säga, att kraftigt tona ned den politiska karaktären - och därmed den potentiella politiska sprängkraften - och behandla problemet på ett juridiskt plan. Och där kommer kapitalintresset slutligen att stå som "segrare", eftersom den borgerliga rättsuppfattningen utvecklades för dess skull.
Statens repression såsom försök att avpolitisera motsättningar och konflikter - liksom de rörelser, politiska miljöer och krafter som dessa ger upphov till - är ett medel att förstärka uppfattningen om det avpolitiserade samhället. Dvs, ett slutgiltigt, nöjt och stillsamt tillstånd där konflikter, som ännu uppträder trots "värdegemenskapen" mellan förtryckare och förtryckta, bara behandlas inom ramen för systemets egna spelregler, utan att systemet och dess till grunden liggande kapitalistiska produktionssätt ifrågasätts.
Att genomdriva statens intressen så effektivt som möjligt är i slutändan den avgörande faktorn vad gäller repression.
Men det tillhör också varje politiskt verksam människas erfarenhet att repressionen inte slår till urskillningslöst eller alltid på samma sätt mot en politisk rörelse. Repressionens hårdhet beror exempelvis på hur motståndet bedrivs.
Fortsättning följer i inlägget under...
