Hur fria är människor igentligen?

Hör hela tiden att alla är fria självtänkande individer, men är det värkligen så?
Så många människor klär sig på ett visst sätt och gör massa andra saker de inte faktiskt vill göra eller ens vet VARFÖR de gör de..
T.ex, hur många som springer runt med mode kläder och ett halvkilo smink är faktiskt intresserad av mode och smink och hur många gör det för att alla andra gör det och för att det är som ett krav nu för tiden för att bli socialt accepterad som kvinna?

Så hur mycket gör vi igentligen för oss själva och hur stor del av våra liv går åt till att göra saker som vi inte igentligen bryr oss om men bara gör för att anses vara normala?


Vet inte om denhär tråden passar i filosofi, om inte kan mod flytta den. Tack!

Allt är relativt.

Ingen är fri över huvud taget.

Ända sedan Big Bang är allting bara kemiska och fysikaliska kedjereaktioner. Det går inte att bryta mot naturlagarna.

Det är väldigt mysigt och trevligt att se människor som fritänkande individer som gör sina egna val baserat på den kunskap och erfarenhet de har samlat på sig under sin levnadstid. Dock tror jag, även om jag inte sträcker mig fullt så långt som föregående talare (om inte annat så för att bibehålla någon slags diskussion), att den fria viljan är en stor fläskig illusion. Jag tror inte att pedofiler är "onda", bara svårt och beklagligt störda. Jag tror vidare inte att mode är ett mått på vad som är "snyggt", bara flockbeteende på makronivå.

Att bete sig på "rätt" sätt är väl snarast ett sundhetstecken ur allmänhetens synvinkel; vi människor (liksom alla andra högt utvecklade djur) gillar normer och de människor som följer dessa, men kanske allra mest de människor som tänjer lagom mycket på normerna - såpass mycket att de är ovanliga och intressanta, men inte så mycket att de blir konstiga eller främmande. Helt normalt däggdjursbeteende, med den härliga twisten som självmedvetenheten innebär. Det är inte så komplicerat egentligen, förvirringen kretsar mest kring vår oförmåga att förstå oss själva och vår plats i världen. Eller kanske snarare vår vilja att hitta en djupare mening som inte existerar.

Vi ligger ändå inte så långt ifrån varandra, då. Den fria viljan är som sagt "en stor fläskig illusion".

Hjärnan är ju så komplex att inget vi gör har vi väl egentligen någon större kontroll över, varenda rörelse styrs från hjärnan, varenda tanke osv. Hjärnan styr "jag"et.

Skulle vi vara mera fria med en mindre komplex hjärna, menar du? Enligt min mening är vi precis lika fria som reptiler, d. v. s. inte alls.

Man är helt fri när inget våld är verksamt över ens beslut eller i någon aspekt av ens liv. Så väldigt få är fria i dagens verklighet.

Edit:
Ni talar om hjärnan och biologi etc determinism.
För det första så stämmer det antagligen inte att allt är förutsagt om dagens fysik är korrekt med kvantmekanik och sann slump etc.
För det andra är det inte relevant då vi inte kan uppfatta det. För oss är vi fria att besluta så även om vi inte är det så spelar det ingen roll då vi inte har en uppfattning om det.

Jag håller med om att frågan om den fria viljan är av mindre betydelse då vi iaf har upplevelsen av en fri vilja. Att universum beter sig indeterministiskt betyder dock inte att vi har en fri vilja. Vi är ju fortfarande "slavar" under slumpen utan möjlighet att påverka denna, dessutom verkar det som om kvantmekaniska effekter är av minimal betydelse för de kemiska processerna i hjärnan.

Livet är som en enda lång film där alla är huvudpersoner i sig själva, DU kanske tror att du har fri vilja eftersom du bestämmer vad du ska göra för stunden, men när du väl bestämt vad du ska göra så kan du ju inte göra OM samma val igen, där spricker den så kallade ''fria viljan''

Så fria som vi tillåter oss att vara, spärrarna sitter i huvudet.
Dock är vi ett flockdjur, därför bekymras vi över vad andra tycker och tänker.

Människan är förslavad under sin egen enfald.

Frågan är ju tvärtom väldigt viktig (i den mån någonting alls är viktigt, vilket ingenting objektivt sett är), om man upplever sig ha en fri vilja, eftersom man kan bli olycklig av att känna ansvar för de beslut, som man egentligen inte har valt att fatta och de handlingar, som man egentligen inte har valt att begå. Å andra sidan kan man inte heller frivilligt känna ansvar eller undvika att göra det, varför vi åter är tillbaka vid status quo; men för min del är det åtminstone en lugnande tanke.

Dessutom kan jag ju inte undvika att uttrycka den.