2008-01-08, 01:22
#1
Hej!
Vet ej om detta passar bttre hr eller i "relationer" forumet, men flytta i s fall. Har ett mrligt problem, nmligen s att jag knner mig som en gammal man i en ung mans kropp. Jag menar hr sjlvklart p det mentala planet och inte det fysiska. Mnga ldre hvdar att e kan knna sig unga, men fr mig r problemet precis tvrtom.
Som barn kallades jag ofta lill-gammal av de flesta vuxna. Troligen beror detta p att jag under min barndom mest spenderat tid med vuxna och inte s mycket med jmnriga kamrater. Man kan nstan p ngot underligt bisarrt stt sga att jag ldrats med den generationen. Jag tycker till exempel mer om den sortens musik och tycker att "ny" musik r grsligt "dunka-dunka", jag klr mig mer "vuxet" och "korrekt" (skjorta, chinos och rock snarare n jeans, t-shirt och skinnpaj). Jag har kommit p mig sjlv att vara lite av en petimter, men inte s att jag tillrttavisar ngon, utan snarare att jag str mig p slang, inkorrekta meningsbyggnader, naivitet, slarv och typiskt ungdomligt beteende.
En lustig detalj i det hela r att jag i princip under hela mitt liv ogillat tonringar. Nr jag var barn tyckte jag de verkade stkiga och stllde till med brk, och jag avskydde att vara en sjlv. Jag upplevde att man aldrig blev tagen p allvar samtidigt som all vrldens krav stlldes p en, och till detta alla hormonfrndringar som acne etc. Inget nytt under solen men det blev givetvis inte bttre av att jag knde mig malplacerad och att jag inte gillade det som typiska tonringar gjorde och kom drfr i otakt med mina jmnriga skolkamrater etc.
Som vuxen (i senare 20-rsldern) ogillar jag fortfarande tonrskulturen och r glad att jag inte lngre r en tonring, men pongen r den att det inte r tonrskulturen jag knner mig i otakt med, det var bara en parantes, utan jag knner mig i otakt med min jmnriga kamrater. Jag har andra intresssen n i princip alla mina jmriga kamrater och ju ldre jag blir, desto mer inser jag hur fel det har blivit med mig. Jag bde trivs och lider med mitt personlighet, jag kan knna en samhrighet med den, det r ju min identitet, den jag r och det r inte det lttaste att ndra p utan att det knns konstlat och fel. Samtidigt s nskar jag att jag kunde vara mer som andra, ha roligt att samma saker som alla andra har roligt t. Jag gr t.ex. inte ut p kvllarna d jag knner att det r ungdomsliv och att jag r fr gammal fr sdant (lter ljligt jag vet, men s knns det). Jag har t.ex. lttare att tilltala gamla pensionrstanter n kvinnor i min egen lder och ven ldre i en folksamling rent generellt. I stora tillstllningar s r det allt som oftast jag som blir den som fr dras med att underhlla och konversera med de gamla sttarna. Jag klarar detta bra men samtidigt brjar jag f nog av att alltid vara den som r den d jag inte kan relatera till ngot av det som de talar som. Jag har t.ex. inga barnbarn och jag kan inte nmna vilket radioprogram jag hade p nr andra vrldskriget slutade etc.
Det vrsta r att jag vet att mitt beteende mrks p lng vg. Det finns liksom per automatik ett avstnd till mina jmnriga dr det mrks direkt att jag inte r en av dem. Jag har vldigt svrt att f folk att betrakta mig som en kompis eller en i gnget. Istllet s r det uteslutande s att jag fr rollen som den vuxne eller den vise, allts den som man vnder sig till fr att f hjlp, rd och frslag etc trots att jag oftast tycker mig ofrtjnt av den rollen och ibland motstter mig den. Det r inte ofta som jag faktiskt vet vad rtt beslut r, nd vill folk komma till mig fr vgledning, nr det kanske r jag som borde g till ngon fr vgledning. Inte sllan att folk vnder sig till mig nr allting gtt snett, som en slags sista anhalt d man gr till kungs eller vad man skall sga.
Moment -22 hr r att jag tycker mig har lttare att bli respekterad av vissa grupper, speciellt bland min kamratkrets och i skolan, nr jag har denna roll (folk talar ju tminstone med mig och r intresserade av vad jag sger d) men i de fall d jag frskt komma ner till mina kollegors niv och frskt anvnda liknande jargong och vara kompisaktig s blir jag i de flesta fall ignorerad och jag knner mig bara dum och konstlad trots att jag gr mitt yttersta fr att bli normal, eller i alla fall spela normal. Fr helt normal kan jag nog inte bli, d det gtt alldeles fr mnga r och det r ocks den jag r, innerst inne. Jag kommer nog t.ex. aldrig att kunna lra mig gilla ny musik eller det senaste modet, och jag kommer frmodligen allid att tycka gamla filmstjrnor hade bttre klass n nya etc., men jag har i frekommande fall gjort mitt yttersta och visst kan jag spela med ett tag ven om det br emot ibland, men till syvende och sist r det just det jag gr; spelar med. Inte p riktigt.
Jag skulle sledes vilja veta vad lsningen r p detta problem? Hur blir jag ung igen? Gr det ens? Om inte, hur gr jag vidare?
Tacksam fr svar!
Vet ej om detta passar bttre hr eller i "relationer" forumet, men flytta i s fall. Har ett mrligt problem, nmligen s att jag knner mig som en gammal man i en ung mans kropp. Jag menar hr sjlvklart p det mentala planet och inte det fysiska. Mnga ldre hvdar att e kan knna sig unga, men fr mig r problemet precis tvrtom.
Som barn kallades jag ofta lill-gammal av de flesta vuxna. Troligen beror detta p att jag under min barndom mest spenderat tid med vuxna och inte s mycket med jmnriga kamrater. Man kan nstan p ngot underligt bisarrt stt sga att jag ldrats med den generationen. Jag tycker till exempel mer om den sortens musik och tycker att "ny" musik r grsligt "dunka-dunka", jag klr mig mer "vuxet" och "korrekt" (skjorta, chinos och rock snarare n jeans, t-shirt och skinnpaj). Jag har kommit p mig sjlv att vara lite av en petimter, men inte s att jag tillrttavisar ngon, utan snarare att jag str mig p slang, inkorrekta meningsbyggnader, naivitet, slarv och typiskt ungdomligt beteende.
En lustig detalj i det hela r att jag i princip under hela mitt liv ogillat tonringar. Nr jag var barn tyckte jag de verkade stkiga och stllde till med brk, och jag avskydde att vara en sjlv. Jag upplevde att man aldrig blev tagen p allvar samtidigt som all vrldens krav stlldes p en, och till detta alla hormonfrndringar som acne etc. Inget nytt under solen men det blev givetvis inte bttre av att jag knde mig malplacerad och att jag inte gillade det som typiska tonringar gjorde och kom drfr i otakt med mina jmnriga skolkamrater etc.
Som vuxen (i senare 20-rsldern) ogillar jag fortfarande tonrskulturen och r glad att jag inte lngre r en tonring, men pongen r den att det inte r tonrskulturen jag knner mig i otakt med, det var bara en parantes, utan jag knner mig i otakt med min jmnriga kamrater. Jag har andra intresssen n i princip alla mina jmriga kamrater och ju ldre jag blir, desto mer inser jag hur fel det har blivit med mig. Jag bde trivs och lider med mitt personlighet, jag kan knna en samhrighet med den, det r ju min identitet, den jag r och det r inte det lttaste att ndra p utan att det knns konstlat och fel. Samtidigt s nskar jag att jag kunde vara mer som andra, ha roligt att samma saker som alla andra har roligt t. Jag gr t.ex. inte ut p kvllarna d jag knner att det r ungdomsliv och att jag r fr gammal fr sdant (lter ljligt jag vet, men s knns det). Jag har t.ex. lttare att tilltala gamla pensionrstanter n kvinnor i min egen lder och ven ldre i en folksamling rent generellt. I stora tillstllningar s r det allt som oftast jag som blir den som fr dras med att underhlla och konversera med de gamla sttarna. Jag klarar detta bra men samtidigt brjar jag f nog av att alltid vara den som r den d jag inte kan relatera till ngot av det som de talar som. Jag har t.ex. inga barnbarn och jag kan inte nmna vilket radioprogram jag hade p nr andra vrldskriget slutade etc.
Det vrsta r att jag vet att mitt beteende mrks p lng vg. Det finns liksom per automatik ett avstnd till mina jmnriga dr det mrks direkt att jag inte r en av dem. Jag har vldigt svrt att f folk att betrakta mig som en kompis eller en i gnget. Istllet s r det uteslutande s att jag fr rollen som den vuxne eller den vise, allts den som man vnder sig till fr att f hjlp, rd och frslag etc trots att jag oftast tycker mig ofrtjnt av den rollen och ibland motstter mig den. Det r inte ofta som jag faktiskt vet vad rtt beslut r, nd vill folk komma till mig fr vgledning, nr det kanske r jag som borde g till ngon fr vgledning. Inte sllan att folk vnder sig till mig nr allting gtt snett, som en slags sista anhalt d man gr till kungs eller vad man skall sga.
Moment -22 hr r att jag tycker mig har lttare att bli respekterad av vissa grupper, speciellt bland min kamratkrets och i skolan, nr jag har denna roll (folk talar ju tminstone med mig och r intresserade av vad jag sger d) men i de fall d jag frskt komma ner till mina kollegors niv och frskt anvnda liknande jargong och vara kompisaktig s blir jag i de flesta fall ignorerad och jag knner mig bara dum och konstlad trots att jag gr mitt yttersta fr att bli normal, eller i alla fall spela normal. Fr helt normal kan jag nog inte bli, d det gtt alldeles fr mnga r och det r ocks den jag r, innerst inne. Jag kommer nog t.ex. aldrig att kunna lra mig gilla ny musik eller det senaste modet, och jag kommer frmodligen allid att tycka gamla filmstjrnor hade bttre klass n nya etc., men jag har i frekommande fall gjort mitt yttersta och visst kan jag spela med ett tag ven om det br emot ibland, men till syvende och sist r det just det jag gr; spelar med. Inte p riktigt.
Jag skulle sledes vilja veta vad lsningen r p detta problem? Hur blir jag ung igen? Gr det ens? Om inte, hur gr jag vidare?
Tacksam fr svar!
Sen s kan jag vl tycka att det r bttre att knna sig gammal nr man vl kommer dit, fr vem vet? Jag kanske inte ens kommer att leva s lnge, det kan ju bara framtiden utvisa och ven om jag gr det s kommer jag d att hamna i vetskapen att jag aldrig knt av ngon process i mitt liv, utan utveckling. Jag kommer att frbli den jag altid varit, p gott och p ont.
