Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jupps! Ungefär som att *börja med att* skylla sexårige Klas-Helmuts vidriga beteende på att han har ADHD istället för dålig uppfostran eller åttaårige Lars-Henrys läs- och skrivsvårigheter med dysleksi istället för dålig pedagogik och bristande disciplin.

min dom är ADHD/Asperger har tagit concerta ett tag men nej tycker inte det är något fel på mig så idag tar jag ingen medicin och det är inget jag inte klara i livet



har aldrig fattat vad Adhd eller Asperger är tycker att så fort någon person inte är redigt som alla andra så måste samhället placera oss i fack så då fick mitt fack fick heta adhd / Asperger. så tror inte alls att det finns på redigt

Orkade inte läsa igenom hela tråden i jakt på min fråga, men jag tycker att jag sökte lite överallt på nätet.
Min karl har syndromet och jag funderar på om det är ärftligt?
Han har en rätt mild störning bara men om vi får barn kanske de får en mycket starkare störning.

Vill bara lägga till i tråden att ha Aspergers syndrom oftast inte är en störning, utan istället en annan slags personlighet (på gott och ont).

Misstänker själv jag är aspbergare (128 på aspie-testet även om man ska ta online-tester med en nypa salt), vilket innebär att förhållandet med min tjej kan bli lite lidande.


ps. har inte följt tråden så jag kan mycket väl skrivit vad någon annan redan har skrivit

Troligen finns det en viss ärftlighet men i vilken grad är svårt att säga.

Läs har för mer info:
http://en.wikipedia.org/wiki/Heritability_of_autism

Ytters tveksam mot internet test de kräver att personen har insikt i hur andra ser en vilket blir svårt om personen faktiskt är inom autism spektrumet, sen så är jag nyfiken på varför du tror att din tjej skulle bli lidande om du har asperger om hon inte "lider" av det nu så skulle hon inte lida om du fick diagnosen AS faktum är att det skulle kunna bli värre för du är medveten om att du har AS och anpassar ditt beteende efter det.

Jag hade inte den blekaste om att mitt beteende var avvikande förrän jag fick diagnosen. Då frågade jag personer i min närhet hur de uppfattade mig som person och nog fan skiljde sig den bilden folk i allmänhet hade från den som jag hade.

Man ska nog inte söka efter att bara få en diagnos utan det blir lättare att fråga folk i ens omgivning. Risken för oärlighet är stor men man känner oftast vad som är sant och inte...
Så anta inte att man får problem efter diagnosen. Isf skulle du redan nu ha problem.

Jag vet att jag citerar fel inlägg nu men huvudsaken är att budskapet kommer fram...

Samma här, jag har aldrig själv direkt uppfattat mig som vare sig speciell eller avvikande, bara att jag haft lite problem med matematik och grovmotorik såväl som sporter och idrotter. Men utöver det har jag aldrig haft den blekaste om att jag skulle få diagnosen Asperger, och tror inte heller att folk i min omgivning lär ha blivit förvånade då jag fortfarande agerar utåt sätt normalt på samma sätt som tidigare. Enbart för att man får en diagnos behöver det ju inte betyda att man skall kartlägga sin problematik och försöka ta itu med den, och på så vis försöka ta bort de felande länkarna i hjärnan och tankesättet.

Du kan få lönebidrag så staten pröjsar din lön när du jobbar.
Förtidspension tror jag inte man får om bara har AS.
Det borde man inte få i alla fall.

Tvärkikade igenom blogginlägget.
Jag känner igen mig själv från en hel del. Har också fått veta att jag ska ha nån sorts lätt autistisk störning. Har hört lite aspergers förut och det är nog inte helt omöjligt att man har det själv också. Det största problemet nu det är att samhället, psykologer, läkare mm. Dom är helt ointresserade av att lyssna på mina problem. Det enda dom säger det är jobba, jobba. På kommunens dagisavdelningar med en massa "såna som inte har alla hemma".
Man känner sig ju lite idiotförklarad när dom ska skicka en själv till såna ställen.
Och så det här med sociala fobier, jag har svinigt svårt för att vara i folksamlingar, sitta och jobba med folk, åka buss. Likförbannat tvingas man till det varje dag. Har du lyckats få sjukskrivning eller något? För mig vore det guld värt, slippa plåga sig igenom varje dag. Tvingad att göra saker man inte vill. Men få hjälp i dagens samhälle det verkar inte vara det lättaste. Ingen som bryr sig i hur man mår.

Som jag skrev var mestadels inlägget i bloggen riktad emot just specifika typer av människor, just som dessa på Wired, som jag annars respekterar men framställer att alla med just AS skulle specifikt klassas in som nördar och vara töntar överlag. Visst, även om det existerar säkerligen en stor skara nördigheter i AS-leden så är långt ifrån alla nördiga av sig, man rår helt enkelt inte för sig för vad man är.

Om du fortfarande går i skolan så bör du ha i åtanke att det inte finns överlag lika mycket hjälp att tillgå. Jag började besöka psykologer och psykiatrer redan i tretton årsåldern för att sen ha en paus i ungefär fyra år före jag på allvar blev inkopplad i vuxenpsykiatrin, och dem fungerar garanterat bättre än BUP. Man behandlads betydligt bättre, får respekt i gengäld och människorna som jobbar kring en prioriterar en till max för att man skall må bättre. Så det är i mitt tycke fel att skälla och klanka ner på alla inom psykiatrin för dem inte kan tillfredställa ens behov.

Sen det där med att man placeras på vuxendagis, visst det sker. Och jag har själv tidigare hamnat på Arbetsförmedlingen för folk med funktionshinder och det var folk där med Cerebral Pares och dylikt, alltså inget folk man vill umgås bland då man mår dåligt eller söker ämbete. Nu går jag däremot på ett ställe som kan klassas som vuxendagis, men jag trivs, man får hjälp med att anpassa sig till samhället och man träffar nya vänner. Tillsammans gymmar vi, går på utflykter, umgås och gör kul grejjer helt enkelt samtidigt som man jobbar med psykiatrin för att komma ut i arbetslivet.

Ja, jag får sjukpenning i form av en 5.500 i månaden ungefär. En struntsumma egentligen för vad man kan uppnå i yrkeslivet men man klarar sig om man fortfarande bor hemma med föräldrarna och inte är dyr i drift.

Aspes är svåra människor, de jag träffat. Ni som skriver i tråden verkar ha så pass lindig dos av det så att ni kan beskriva era problem i alla fall, och dessutom kan ni förstå varför ni blivit illa bemötta och vad ni gjort för fel i kontakten med era medmänniskor.

Annat är det men den stora massan av dom, dom som jag träffat, dom som bekanta till mig träffat, och dom jag läst om.

Aspes är otroligt sega och känslolösa, dom känns nästan mer som robotar än som människor, vilket gör att man behandlar dom därefter. Det kan ta hundra år för dom att förklara hur dom mår eller vad dom vill göra, dom tittar inte på dig, och dom vet inte varför dom inte kan titta på dig heller, det är tack vare deras anhöriga som dom får sina dagliga verksamheter och sina gruppboenden, dom själva kan oftast inte alls förstå vilka problem dom har.

Dom har stor brist på empati och inlevelseförmåga, dom vill att livet ska vara en mattebok där det bara går att göra på ett eller två sätt och alltid lyckas med dom sätten, alla gånger. Exempel: om en aspe frågar dig hur han ska ta kontakt med tjejer så säger du bland annat “fråga henne vad du gillar”. Då kommer han att fråga tjejen allting, gillar du spagetti, gillar du att bada, hela tiden, och blir hon irriterad så kommer han komma tillbaka till dig och säga “hallå, du sa ju att det funkar att fråga vad hon gillar, men det gör inte det, hon blir irriterad på mig”.
Säger du till honom “titta på henne, men inte för mycket, titta när det passar” så kommer han bli galet förvirrad och inte veta alls om han ska titta på henne hela tiden eller om han ska låta bli helt. För han är livet med andra människor och i samhället svårare än den mest invecklade Pythagoras satsen, som han löser med glädje så fort han lärt sig mönstret. Han är inte alls dum, han är väldigt allmänbildad och kan hela Sveriges konungalängd utan till, men han klarar inte av retorik eller hur man ska titta, gå och prata med andra.

Aspes är de flesta jobbiga att umgås med, för oss normala så tar det på krafterna att hela tiden behöva förklara saker för dom som man gör till barn eller till såna som inte kan så bra svenska.
Frågar du honom “är du ledig på lördag?” så kommer han bara svara ja, utan att förstå att du undermedvetet menar “om du är ledig på lördag så kan vi väl träffas som vi pratat om”. Han missar allt som inte är på orden, och han förstår inte underförstådda budskap, inte ens när dom är uppenbara. Aspes sårar därför andra utan att mena det, och dom blir omvänt också sårade av dig trots att du inte menat det, dom reagerar inte likadant på den konversation du för med andra människor, som du och andra normala är vana vid. Du måste hela tiden förklara och förklara, och när du inte orkar umgås med honom längre så förstår han inte varför, ni hade ju genemsamt intresse, WoW och CounterStrike.

Men det är tur ändå att svensk rymd- och klimatforskning går framåt, där har vi en framtid för dom. Där kan dom sitta och gotta sig i tabeller, satellitfoton och diagram, utan att behöva vara empatiska eller möta andra människors blickar, gester eller tilltal. Dom kan till och med rädda den här planeten från natur- och miljökatastrofer, det kan inte vi vanliga emotionella nattklubbsbesökare och sommargrillare.