Citat:
Men då hade du inte sådana svårigheter?
Dom gick efter symtomen.
Utan medicin kan man inte prata med för att få medicin måste man prata.
Därför tog det så lång tid innan jag fick diagnosen .
Dom var totalt ointresserade av diagnoser inom dom stora mentalsjukhusen samt missbruksvården.
På 70-00 talet trodde dom att det gick att prata bort neuropsykiatriska . Samt att det var viktigt att hitta orsakerna.
Så jag ansågs som slö, trött, stel och lat, frånvarande. Nu är du så sjuk så nu måste du börja jobba sa dom på långbro mentalsjukhus då jag var utan medicin i 9 månader -84-85.
Du ska inte tro att du får beroende framkallade av oss blev svaret. Fick remiss dit av akuten efter svåra magplågor av mat förgiftning, där dom inte gav mig medicinen så samt men säkert återkom symtomen. Långbor personalen vill e att jag åter skulle ta tag i barndomen trots att dom såg hur sjuk jag var. frågade efter medicinen.
Aldrig i livet du får den så när dom horade att kasta ut mig utan clonazepam så gick jag med enorma svårigheter till en privatläkare och påstod att jag led av epilepsi.
Idag är det viktigare att bryta svåra tillstånd och efteråt bedriva nån form av terapi eller likande om det behövs.
Fick diagnosen jag var 50 år och redan medicinerad sedan -86
Av en läkare på öppenvården som gick efter symtomen som jag beskrev fick jag fortsätta med clonazepam som jag på nåder fick behålla av den galna läkaren och sedan avdelning på Huddinge.
Dom såg väl att jag blev bra av den men jag har ju även relativt symtomfria perioder och cykling samt alkohol mildrar symtomen men inte psykodynamisk terapi.
Blev plötligt sjuk i katatona syndrom då jag var 17 år en majdag fredag kl 20,00 men haft symtomfria perioder.
En lång och väldigt krånglig hitoria som jag nu försökt sammanfatta .
Blev lite huller om buller.
Här finns fakta;
https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/medicinens-abc/2020/03/abc-om-akut-katatoni/