Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Om du inte var blyg, vad var du då? Deprimerad, korkad, arg?

Socialt efterbliven skulle jag kalla det. Har tom svårt att prata med mina nära vänner när det blivit för mycket ibland.

För mycket av vad? Jag har verkligen svårt att förstå aspiesar. Kan man inte bara säga vad man känner? Men jag tycker att "socialt efterbliven" är samma sak som blyg.

För mycket social interaktion helt enkelt. Det är jobbigt att behöva vara social och efter en stund måste jag vara för mig själv, för att ladda batterierna helt enkelt. Annars har jag väldigt svårt för att fungera normalt i sociala situationer.

Som i mitt exempel jag drog upp hade jag haft en tuff vecka och vart med mycket folk. Sedan avslutar jag det med att åka till en annan stad. Skulle jag bara tagit en dag där jag var för mig själv innan så hade det nog gått bättre.

Förstår du?

EDIT:
Sen så kan man inte bara säga rakt ut vad man tycker och känner. Hur skulle det sett ut?

"Ja hej kul att vi äntligen får träffas igen, men bara så du vet så har jag aspergers och det har varit mycket för min del nu. Så jag kanske kommer vara lite konstig och vill egentligen helst vara för mig själv."

Ok, men jag tycker du verkar lite halvkorkad. Varför träffa tjejen precis en vecka när du varit så himla social? Verkar inte som om du vill ha nån tjej, annars anstränger man sig väl lite.

Hjärnan står still. Det låser sig. Du vet inte vad du ska säga, inget vettigt kommer fram. Det är lite som kramp. Varför är du så dålig på att tänka annorlunda än dig själv? Är du dum?
Ibland är mina känslor ambivalenta. Ibland vet jag inte vad känslan är. Oftast har jag inte någon lust att informera någon annan om vad jag känner för det är privat. För att få veta det så måste jag veta att personen kommer bry sig och att betyder något för den att få reda på det. Varför skall jag annars göra det förutom att undvika missförstånd?

Det är inte så att man har problem med att dela med sig av personlig info eller att man blir rädd av nya människor. För mig och många andra krävs energi för att uppehålla en normal social standard. Det sker inte av sig inte allt av sig själv för mig och jag måste faktiskt tänka på vad jag gör i många sociala sammanhang. Det beror lite på hur väl jag känner någon.

Jag känner bara en person jag kan umgås med utan att tänka på vad jag gör. Då allt bara sker naturligt. Det är fantastiskt


Heja oförstående person du är. Du har inte tänkt på möjligheten att det var planerat sedan innan? Om det inte spelar någon roll om man anstränger sig så kan man inte riktigt klandras. Detta har inte något med att vara korkad eller inte. Det lägger av ibland. När någon säger något till dig kommer inte svaret till dig, tolkningen av orden och dess innebörd kan vara långsam och du blir liksom likgiltig.

Vilja spelar inte heller så stor roll. Du verkar inte förstå att det "bara säga" inte riktigt finns naturligt. Det är något många aspisar behöver lära sig. Jag har till stor del gjort det de senaste åren. I ettan i gymnasiet så låste sig min skalle totalt när jag var tvungen att prata med någon okänd. Nu kan jag snacka ganska fritt men det är beroende av hur jag mår.

Det där kan man ju egentligen bara säga till vissa personer, folk man känner och folk som tolkar att man menar just det man säger och inte mycket annat. Många skulle ta det personligt och det är drygt att dras med en person som tar saker på det viset. Skulle man säga det första gången man träffar någon så tror jag att det finns en stor risk att det skiter sig.

Jag måste alltid tänka på vad jag gör när jag umgås med folk och jag har inte aspergers syndrom. Jag anser att aspergers syndrom beror på dåligt självförtroende pga barndomen.

Måste du svara på enkla "kallpratsfrågor" som om det var den första gången de ställdes? Måste du omtolka allting från den bokstavliga betydelsen till vad personen egentligen menar?

Kul att du anser det men du har fel. Jag har haft en mycket bra barndom och har inte alls dåligt självförtroende. Jag har aldrig haft dåligt självförtroende. Det är också lustigt att du anser att det just beror på dåligt självförtroende då personer med det inte alls beter sig på det viset någon med asperger syndrom gör. Din syn är densamma som de hade på femtiotalet om autism där de påstod att autistiska barn var det på grund av en mamma som var kall och känslolös mot barnet.

Asperger syndrom är till stor del genetiskt och något man föds med. Den prenatala miljön vet man inte riktigt hur den påverkar. Eller tja, kanske nu, jag har inte läst något om det dock.

Vad har ni för erfarenheter av AS och att vara förälder?

Jag känner att jag hittills klarar det rätt bra, men jag misstänker att det beror på att jag inte bor med min flickvän och dotter, utan är hemma ensam en hel del. De bor en bra bit bort och jag har praktik i veckorna. Det brukar bli att de följer med mig hem och stannar ett tag, då min tjej fortfarande är mammaledig, så ibland blir det vi tillbringar 2,5 veckor i månaden ihop.

Det här kommer inte fungera för mig i längden och min tjej verkar inte riktigt förstå mig när jag försöker förklara att jag måste få vara själv mer än så. "Jag skulle också vilja vara barnledig" etc.
Jag vill ju liksom inte "slippa" dem, eller ha semester för att jag på något sätt är lat. Jag vill bara ha en balans som fungerar för mig, i längden.

Tips på sätt jag kan nå fram lite mer till henne? Att ha AS och få en icke-AS att förstå ens grundläggande behov är inte det lättaste alla gånger...

Du bor på ett ställe, och bruden bor med ungarna på ett annat ställe? VARFÖR? Klarar du inte av din familj? Du borde inte ha skaffat barn...

Jag har aspergers och jag är problematisk när det kommer till relationer, men att distansera mig så från mina (framtida) barn? ALDRIG. Jag lever för att skaffa så bra förutsättningar som möjligt för mina barn, och när jag väl har dom så kan de lita blint på att jag, deras far, kommer vara där, avguda dom, lära dom allt jag kan, dela upplevelse med dom och ge dom all trygghet och support de kan tänkas behöva.

Vi är från olika håll i landet från början+paus i förhållandet+oplanerad graviditet.

Det är fint att du har sunda mål, men det hjälper inte mig att du säger att jag inte borde skaffat barn eller att du ger mig din bild av hur DU kommer vara som far i framtiden.