"Varats olidliga lätthet" - hur svårt skall man egentligen göra livet?

Från att ha betraktat livet som en rak väg, och bara följt med strömmen har jag öppnat ögonen och insett att man lever i en enda stor lögn, och att man kan påverka så mycket mer man än vad man gör. Detta "uppvaknande" kan liknas vid en återfödelse; man ser saker man aldrig tidigare lagt märke till och min personlighet har förändrats enormt sedan denna insikt.

Vad är det nu jag talar om? Jo, den successiva förvandlingen från att gå runt och acceptera till att börja ifrågasätta. Det är självdestruktivt, och gör man det för frekvent blir man en kuf helt enkelt. Vad innebär det egentligen att vara människa? Jag vill hävda att alla söker efter kontroll, ordning och känslan av att livet är linjärt och enkelt i viss mått. Ställer man sig för många frågor likt "Varför går jag egentligen och simmar idag?", eller "Varför väljer jag att äta köttbullar idag?" blir tillvaron ack så komplicerad. Att vara människa innebär ju att göra val. De "smarta" människorna är antagligen bättre på att göra val än de som refereras till som "enfaldiga".

När jag var ung och "dum" trodde jag att bra betyg, fin kropp samt en estetisk talang var receptet på sann lycka. Detta ideal yttrade sig i galet gymmande + simmande under flera år, knivskarp disciplin i plugget samt många kvällar på teatern. Detta höll sig tills gymnasiet var över, ytligt sett var jag väl ganska "lyckad", men min tragiska önskan om att hitta sann kärlek hade uteblivit under hela ungdomen.

Bitter och bedrövad tog jag planet och utforskade nya jaktmarker. Jag grundade ett embryo till en helt ny tillvara i ett annat land, i en annan kultur. Jag märkte dock snart att längtan hem till Sverige och dess folk (ja, faktiskt) gjorde att det var svårt att klippa navelsträngen. Folket därborta var dockor snarare än människor, de dansade hela tiden och hade tillsynes inga problem alls. Jag drog hem och bestämde mig för att framtiden skulle tillbringas i Svedala.

Känner ni igen er i detta? Jag är 20 år och har redan gjort så många avgörande val utan att egentligen tänkt på konsekvenserna. Det har gått så långt att jag hindras från att utföra de vardagliga sysslorna då tänkandet på dessa existentiella frågor upptar all tid och kraft. Finns det någon utväg? Hur gör man för att förlika sig med tillvaron? Träning, musik och novell-skrivande lindrar ångesten, men bara flyktigt. Jag försöker också att lindra kaoset genom humor (en aning cynisk sådan, men ändå) vilket gör att jag uppfattas som en rolig person. Att göra det oväntade har också fascinerat mig, detta har yttrat sig i många roliga möten med nya människor på olika platser, bl.a. i en ICA-affär. Istället för att gå in i matbutiken och köpa mjölk, betala och gå ut; varför inte göra någonting utöver det vanliga medan man är där? Det handlar inte om att ställa till en scen, eller ren och skär exhibitionism. Det handlar om att göra tillvaron meningsfull och komma bortom det vardagliga, det finns inget mer destruktivt än vardagen...

Antar att detta är begynnelsestadiet på en smärre personlig revolution. En försenad identitetskris kanske.

Mycket på en gång. Skulle gärna vilja ha kommentarer och jag skulle uppskatta om de cyniska och dumkvicka Flashbackarna kunde hålla sig borta denna gång...

Tror jag fattar vad du menar. Känner igen mig, men det är bra mycket enklare och bara ställa sig i ledet. När man kommit för långt bort i flummande blir det jobbit, nu för tiden vill jag bara detta: "I just want to fit in"

Om du inte finner lyckan när du är vaken kan du finna den när du sover... i dina drömmar.

Där finns det inga gränser och lär du dig kontrollera dina drömmar och komma ihåg dom så kan du göra allt, flyga, ha sex med vem du vill, göra vad du vill vart du vill osv.

Enda grejen är att det faktiskt är en dröm, men det kommer förgylla din tillvaro i livet om du lär dig bli medveten i drömmarna och ha kontroll över dom.

Läs på, finns även ett forum där för drömmare:
http://www.dreamviews.com

Vilken otrolig deja vu känsla jag fick när jag läste detta. När jag gick i högstadiet frågade jag mig själv precis samma sak. Kort därefter gick jag in i en depression p.g.a att jag egentligen började tänka ordentligt på saker som livet. Anledningen till att jag slutade bry mig om att en försöka improvisera det vardagliga, tråkiga, var för att jag helt enkelt inte orkade med det. Jag började istället försöka fiska efter nya perspektiv och det fungerade väl, det gav mig nya, vidgade insikter i livet. Dessa var aldrig lyckliga sådana, och nu avundas jag människor som aldrig kommer göra det. Synd är det.

"Ignorance is a bliss" heter det ju. Och det är ju så sant. Får väl försöka göra något konstruktivt av dess självdestruktiva tankar.

Pentanisten: Hur gick det då? Vad fick dig att acceptera tillvaron till slut? Vad skänker dig mening idag?

Det har kommit till att förfölja mig i min vardag. Allting som jag förr sett och reagerat på med känslor, är bara ytligt. Livet är långtråkigt, och jag, precis som inbillad, ifrågasätter nu meningen med livet. Men eftersom jag har byggt en mur som gör att jag upplever allt som så långt ifrån hanterbart, så lever jag vidare med det, även om det är en plåga. Det känns som att jag sammanfattar mitt liv i stort, då jag inte kan sluta tänka på just detta. Det var nog den värsta vändpunkten i mitt liv.

I stort försöker jag bara fördriva min fritid så gott det går. Musik, spel, sex, you name it, allt som ger temporär tillfredställelse och får mig att sluta tänka - helt. Sedan försöker jag att låta bli att ens tänka tanken när det kommer till saker jag inte "kan" förändra väldigt lätt, som arbete t.ex. Jag är alldeles för konsekvent för att göra något sådant.

Det är ganska tomt antar jag.

Men VARFÖR skulle man leva för att må dåligt (om man inte har en sjukdom dårå)? För att majoriteten ska kunna må bra?

Nej, därför att man hoppas på att något ska ske med tiden, därför att man inte kan limitera sitt liv till imorgon. Förlopp = förändring, så uttråkad på livet är jag inte ännu.

Nu såhär innan terminen börjar igen har jag blivit skitpissed. Detta du beskriver har jag, efter ett par timmars forskande, insett drabbat vissa av mina vänner. Dock endast de som är intellektuella. De står mållösa för livets meningslöshet, och jag vet inte vad jag ska ta mig till, det är som att alla tänker på samma våglängd - och det tog stopp.

Men den skiten är slut! Jag blev så in i helskotta arg när jag tänkte på det att jag ska spendera hela morgondagen bara avreagera mig på något sätt, sedan ska jag gå till skolan, se de jag hatar i ögonen och be dem dra åt helvete. Det är slut på allt jävla larv, nu råder absolut ärlighet, vare sig idioterna vill det eller inte.

Jag håller inte med.

Att du trodde att bra betyg, bra kropp och bra jobb automatiskt gav lycka var ett felaktigt grundantagande. Det är bara du själv som ska definiera din egen lycka. Gör du inte det är det inte konstigt att du mår piss.

Jag har t ex många åsikter som folk retar upp sig på eftersom jag tar tydligt avstånd från karriärsplaner i mitt liv (jag är också 20). Bryr jag mig om detta? Nej, eftersom det är bara jag som definierar min egen lycka. Du får helt enkelt skita i vad folk tycker du ska göra. Att gå till ICA och köpa mjölk t ex. Låt bara bli med det tills du går dit av "fri vilja".

Det kanske låter löjligt med ICA, men för mig har sånt definitivt gjort en stor skillnad.

Och se verkligen till att inte rätta in dig i nåt led, det är vad som verkligen skapar depressioner

Känner igen mig själv och min historia är mycket lik din, förutom att jag aldrig kämpade så hårt för att uppnå normen. Det är extremt intressant att kontemplera över livet och universums alla detaljer men man ska dock ha i åtanke att det är en fin gräns (som du skriver) till att bli kuf.

Det som är skrämmande för mig är hur få människor som verkar tänka i dessa banor, en försvinnande minoritet om än kanske större än man tror. Men samhället och ekonomin som sådan främjar inte den typen tänkande, helst ska befolkningen vara så hjärndöd och tom i tanken som möjligt - för att få ett effektivt och förutsebart samhälle.
För mig är tanken svindlande att leva ett helt liv utan dessa tankar, men som sagt lever en sådan person antagligen med mindre ångest, och därför måste man fråga sig om det är värt det.

När man som du beskriver börjar hindras att utföra vardagliga sysslor är det ett varningstecken, men att leta efter en utväg känns inte så produktivt, jag ser det som en upphöjdhet som man ska vara tacksam för. Har man väl kommit dit känns det konstigt att försöka ta sig därifrån, prioriterar man mainstream framgång så kan man ju diskutera om man verkligen nått insikt.

Själv har jag genom åren ifrågasatt vardagliga samhällsfenomen som får andra människor att förundras, men man behöver ju inte ta det till en nivå där man framstår som idiot i deras (stängda) ögon. Istället har jag delvis löst problemet på det sättet att jag ser det som en positiv egenskap hos medmänniskor att de kan acceptera vissa frågeställningar - kan de inte hantera vissa sanningar eller diskutera deras existens till en viss grad har jag svårt att känna sympati, då får man fråga sig om det verkligen är en människa som man vill umgås med.

Jag tror att man mer eller mindre tvingas till flykt från tankarna ibland om man inte vill gå ner sig totalt - jag tror också att det är från detta många kreativa utövare får sin inspiration - Som exempel kan jag nästan garantera att de flesta kända komiker kan skriva under, se t.ex. på Louis CK, just humor är nog en väldigt vanlig flykt där jag också kan skriva under.

Det är bra att tänka så, men med vissa förbehåll.
Man ska definitivt ifrågasätta den standardiserade formen av lycka vi har i dagens samhälle. Dvs bra jobb och hög konsumtion som marknadsförs till ens omgivning. Där omgivnings bekräftelse utgör ens enda och en flukterande källa som hela ens självkänsla baseras på.

Om man inte är religös är det svårt att se en mening med livet, det finns som bekant ingen generell. Man måste arbeta för att hitta sin egen mening med livet. För vissa kanske det är att forska, för vissa någon hobby och för många sin familj.

Däremot är det lätt att avfärda både bra jobb, utbildning och hårt arbete med argument att man har genomskådat samhällets ytlighet. I själva verket kan det i många fall vara en försvarsmekanism, något man upprepar som ett mantra för att slippa inse vissa saker. 80-90-talisternas förbannelse är juh en överdriven och ospecificerad känsla av att vara speciell.

Bara döda fiskar följer strömmen heter det, men när man går mot strömmen måste man vara extra vaksam, kanske strömmen på vissa sträckor är den bästa vägen ur ett livsperspektiv, många andra har juh trots allt valt den.
Att göra vad man just nu känner gör en lycklig är väldigt kortsiktigt eftersom man själv och ens omgivningen ständigt förändras. Just denna period i livet, när alla dina kompisar går på CSN och bor hemma kanske pengar inte känns särskilt viktigt, men när du är 30, ska köpa barnvagn och inte har råd att följa med kompisarna på semester kanske du tänker annorlunda.

Det är bra att lyssna på äldre människor/föräldrar och beakta deras råd, de kan överblicka livet i en mycket större skala.

Det är otroligt lätt att lura sig själv, ett bra sätt är att identifiera sitt självbedrägeri att kritiskt undersöka ens återkommande resonemang. Plocka isär och analysera, kanske lägger man andra negativa aspekter till en annars kanske positivt sak för att inte erkänna att det är eftersträvansvärt? Kanske intalar jag mig bara det här för att motsatsen skulle innebär att jag inte alls är speciell utan tvärtom en medelmåtta?

Det är betydligt lättare att omfamna en världsbild där man kan sätta sig själv på en piedestal med epitet "klarsynt" än att inse att man borde ta sig själv i kragen och sluta slösa bort sin tid bara för att det är bekvämt.

Känner inte dig så jag säger inte att det är så just för dig, så ta det inte som ett påhopp.
Men mitt tips är att fundera igenom vad du ser som viktigt i framtiden. Vad för typ av person vill du vara och vilket liv vill du ha? Försök att inte att utesluta alternativ som du undermedvetet vet kräver mycket arbete/tid. När du väl har gjort din långsiktiga plan och sakta men säkert påbörjat din resa mot målet kan du leva livet varje dag (dansa loss på ica om du känner för det) samtidigt som du säkrar din framtid.

Gl hf!