Citat:
Ursprungligen postat av myrornaskrig
Ursäkta att jag ställer denna fråga trots att den avviker en del från ursprungs ämnet men tråden råkar ju ligga här...
Det du berättar låter väldigt intressant och jag blir glad för din skull att höra att det går åt rätt håll för dig.

Men jag undrar lite över hur dina symptom yttrade sig och vilken skillnad din man ser nu mot tidigare?
Skadade mig själv. Mycket.
Och jag menar inte att sitta och skära mig i armarna som ett emo.
Jag har varit kliniskt död, tack vare en jätteöverdos av diverse preparat, har märken kvar efter hjärtzappen de satte igång mig med.
Jag har tagit sammanlagt fyra överdoser alá livsfarliga.
Typ 100-tals tabletter.
Jag var aldrig arg eller sur på honom under våra första åtta (? tror jag) år ihop, och det är INTE normalt. jag gick ut istället, och bara gick och gick tills fötterna blödde. Bokstavligen.
Kunde inte tala om saker som var tabu i min värld, inte sex, inte pengar och annat, jag var övertygad om att alla kunde se igenom mig och se vilken dålig, äcklig människa jag var.
Kände mig som ett tomt svart hål.
Efter min DBT omgång har jag haft ETT återfall med en av de uppräknade överdoserna, och det var FEM år EFTER terapin!
Så på det sättet, fyfan vad jag är bra.
Det FÅR jag säga, efterdenna helvetesterapi. Den har ju funkat.
Självmordstankarna har minskat enormt, viket är jätteskönt, och kanske det allra viktigaste; jag ÄR en bättre mamma nu, som vågar älska mina barn öppet, och jag ÄR en bättre fru nu, eftersom jag VÅGAR bli arg eller sur eller jätteglad.
Om jag känner att depressionen börjar komma, brukar min man se det, då tar han mig under hakan och tvingar mig att se honom i ögonen, jag hatar att se folk i ögonen när jag mår dåligt, och så frågar han; Hur MÅR du nu?
Och, jag har lärt mig att svara ärligt, tex. jag vill åka och prata med någon. Eller, hjärtat, ta mina mediciner och göm dom.
Då vet han, och jag ljuger inte, inte för honom, och inte för mig själv.